Norrländskt socialistiskt motstånd

Bra motstånd

2006-09-17T02:24:00.000+02:00

Inte allt motstånd måste vara norrländskt och socialistiskt. Kolla in det här och tänk vidare på vad det är högern vill.

Ett halvår sen sist

2006-09-12T23:30:00.000+02:00

Det är sex månader sedan jag skrev på den här bloggen senast. Då härjade alliansen om skärpta tag mot facket, om ökad lönekonkurrens och om hårdare tag mot fusket med bidragen. I dag har de lagt i en helt annan växel och säger att det är sossarna som står för allt det dåliga, medan de själva står för allt bra. Vem kommer ihåg att den politik - inte retorik, märk väl - som alliansen har presenterat faktiskt är densamma som högern alltid tidigare har presenterat?

Fortfarande är det makten över kapitalet och rätten till ett värdigt liv som de politiska striderna står, eller bör stå, kring. I sin artikel i söndags skriver Johan Ehrenberg något som alla allmänvänstermänniskor borde lyssna till:

Att rösta mot en borgerlig regering handlar om att bryta en trend av förborgerligande av oss alla. Det är ett rent självförsvar.

Vi kan i svaga ögonblick känna som borgerliga analytiker alltid vill påstå, att alliansen är en frisk fläkt som vill reda ut röran Sverige, men problemet är att deras borgerliga politik faktiskt är genomträngande och vidrig. Valet står inte bara mellan en ledare som vill behålla makten med alla tillgängliga medel och en annan som med lika stor fanatism vill nå makten, utan även mellan vanligt folks rätt till makt i samhället och företagens avhumaniserande krav på konkurrens människor emellan.

Nu handlar det om att försvara sig. Om att ta ställning för den organiserade arbetarklassen. Och sen, efter 17 september, vidare.

Arbete für alle!

2006-03-12T18:49:00.000+01:00

Med anledning av Alliz-ansens vilse-i-skogen-tur längs kusten...

A. I Nordkorea sätter man folk i arbete på allvar. Den Store Ledaren ser behovet av att satsa på infrastrukturen för att få fart på landets utveckling. Ett "litet aber" kunde man kalla det faktum att knappt någon bensin (eller för den delen andra drivmedel - eller ens maskiner att sluka drivmedlen med) importeras. Man låter den entusiastiska befolkningen (utkommenderade partimedlemmar, barnpionjärer, värnpliktiga och intagna i arbetsläger) göra allt för hand. Tillverka stenkross till vägbyggen? Med hammare och slägga. Gräva ut nivåskillnader för vägarna? Spade och hacka. Skörda och rosta riset? För hand; eventuellt med begagnade öststatsmaskiner. Reglera "trafiken" (några hundra Volvobilar från 70-talet och ytterst få andra fordon)? Inte trafikljus, utan kvinnliga trafikvakter. Och så vidare. Folket arbetar handgripligen för nationens väl. De arbetar, allihopa, så landets verksamhet flyter på.

Eftersom Nordkorea är så fascinerande ger jag här fem raska webbtips för andra lika sjukligt intresserade: 1. DFRK:s officiella hemsida, som går "rakt på sak". 2. Den svenska versionen av densamma. 3. ABF-delegationens reflektioner efter en resa till Nordkorea. 4. DN:s Torbjörn Peterssons utförliga reportage inifrån. 5. U.S. Committee for Human Rights in North Koreas rapport om arbetslägren.

B. I Förenta staterna kan inte alla jobba. På flygplatser anställs bara vissa (svarta, kvinnliga) som extraresurser för att hålla upp skyltar och varna folk för nymoppade golv. Lantbruksarbete är så pass oattraktivt att mexikaner och andra från centralamerika - illegala invandrare i huvudsak - utgör arbetskraften. För att inte tala om "McJobs": monotona jobb med begränsad attraktionskraft. Det är helt enkelt svårare att få folk att jobba i Förenta staterna än det är i Nordkorea.

C. I Sverige är det nästan omöjligt att uppnå hög sysselsättning. Här skurar fint folk sina egna toaletter, formellt sett. Visst smyger där något ryskt hembiträde bakom salongens sidengardiner, men av olyckliga kulturella skäl är hon inte samhälleligt accepterad sådan. Och eftersom den ytterst tröga arbetsmarknaden förhindrar riktig konkurrens finns det inte ens möjlighet för folk mitt i karriären att få lite avlastning med ungarna hemmavid.

Som tur är har vi den borgerliga alliansen, som om ett halvår ska få vårt förtroende att skjuta maktbalansen på arbetsmarknaden rätt igen. Vägen från C-land, via B-land till A-land, är lång. Det krävs en ideologisk klarsyn, massivt reformarbete och en benhård tro på friheten för att lyckas. Men med rätt ledarskap och fast övertygelse ska det allt gå. (På tur i Norrland: Look, there's four of them! Vad kostade Alliansbussen?)

I sitt arbete med politisk fasadputsning, meddelar Flamman, har alliansen två viktiga åtgärder på gång för att sätta Sverige i arbete. För det första ska man se till så facken regleras hårdare när det gäller sådant som konflikträtten: LO ska bindas till en avtalsordning där man inte sympatistrejkar vid utländsk lönekonkurrens. För det andra ska man också aktivt öppna upp för mer av sådant som slovakiska byggnadsarbetare och lettiska svetsare. Om allt går vägen kommer alliansen under sin mandatperiod fram till 2010 att uppgradera Sverige till ett B-land: Förenta staterna i miniatyr, men inte riktigt ända uppe i A-klassen.

Valutbildning i rätt landsände

2006-03-02T23:45:00.000+01:00

I helgen reser jag till Boden på valutbildning. Det är faktiskt första gången jag åker till Norrbotten - och jag ser fram emot vistelsen. Synd bara att SJ:s nordligaste trafikerade stad heter Östersund, varför vi måste hålla tillgodo med privata, illa omtyckta, tågbolag. Helgens resa med Connex blir min första längre erfarenhet av den privata tågtrafiken.

När jag bokade resan - som betalas nästan helt av Ung Vänster - tyckte jag att det blev dyrt. Nära tusen kronor för en biljett tur och retur. Men efter att ha läst om hur det kan gå till i andra landsänden känns det ändå sansat.

Moderata ungdomsförbundets ordförande får ett Eurocard att spendera för på ungdomsförbundets bekostnad, och av någon anledning har lokalorganisationen ett underskott på 200 000 kronor. Det är så man undrar vad som förtjänar nyhetsrubriker och vad som förtjänar ännu mer nyhetsrubriker... Jag tar mig för pannan.

Härnäst på den lokala agendan står att hylla vår lokala ungdomsmottagning. Årets feminister!

Vår vän DDR

2006-02-18T02:45:00.000+01:00

Utbildningsradions programserie Ramp om historia sände i går ett sevärt reportage från DDR-periodens säkerhetsapparat. Då, liksom nu, hotade samhällsfarliga element vårt gemensamma bästa, och skulle bemötas med en antifascistisk offensiv. Murar skulle byggas, angiverinät vävas. Ingen skulle här komma och tänka fascistiskt utan vår vetskap!

Genom hela programmet läggs en värdering i Stasis funktion; det var förstås ett uttryck för kommunismens inneboende ondska och det oundvikliga tyranni som socialistiska strävanden leder till. Programmet, som producerades 2004, har dock inte dragit någon parallell till dagens politiska läge.

I de sista minuterna av Berlin-reportaget kan vi se unga tyskar från Östberlin, som sitter i full flumutstyrsel och hävdar att man i DDR i alla fall hade det bättre personligen - man slapp ju den materialistiska hetsen, och folk kände mer samhörighet. Gemenskap, mysighet, mänsklig värme. Staten såg och hörde allt, och allt man kunde lita på var den fysiska gemenskapen mellan vänner. Ett fridfullt samhälle, för den vars liv går ut på att röka hasch, fläta håret i dreadstil och måla fredstecken i fejset. De unga DDR-nostalgikerna har nog inte koll på framväxten av 2000-talets DDR-system.

Det är i dag vi ser DDR komma närmre. Stasi och Säpo kan ses som uttryck för samma kamp i ett gott syfte - att förebygga uppkomsten och spridningen av fascism eller terrorism - där kampen gör staten själv terroristisk. Den svenska staten har en grym järnaxel i form av överenskommelser mellan s och m (s/m, höhö), och ibland även andra borgarpartier. Säkerhetspolitiska övergrepp blir regel snarare än undantag när staten ger sig i kast med att bekämpa allt som kan tänkas utvecklas i vad myndigheterna kallar "terroristisk" riktning.

Att DDR förstod omfattningen av kritiken mot samhällssystemet innebar att man reagerade på ett sätt som "det fria väst" lätt kunde gå i opposition emot. Det var ju ondskan som blev mörkare, vilket fick godheten att se flera nyanser ljusare ut. I dag målar godheten sin egen utveckling i allt mörkare nyanser. När blir godheten ondska?

Vänstern är i dag den tydligaste politiska motkraften mot den repressiva utvecklingen. Därför är det viktigast att det också är vi som tar initiativet i debatten, och att vi gör frågan om repression till en ideologisk fråga. Jag tycker att det är en fråga om demokrati och frihet, för flertalet, som står i motsättning till elitens intressen, det vill säga inskränkningar i minoriteters och rättsstatens suveränitet.

Stoppa processen!

2006-01-28T21:35:00.000+01:00

När det gäller kärnkraft är jag motståndare ganska mycket av lokalpatriotiska skäl; det riskerar att drabba just mig i längden. Vi har en utveckling i världen som innebär radikalt utbyggd kärnkraftskapacitet inom kort. Uran finns inte i obegränsade mängder, varför priset har mångdubblats. Sverige har några av världens största uranfyndigheter. Ansvarig myndighet, Bergsstaten, delar snällt ut tillstånd till lyriska "entreprenörer" (bolag som har nån rik excentriker i ryggen och en förhoppning om snara, stora börsklipp) att leta upp de största mineralförekomsterna. Jag skrev en insändare om det:

De senaste två åren har priset på uran tredubblats. Möjligheterna att göra grova pengar på uranbrytning har ökat snabbt. Världens befintliga gruvor kan inte producera tillräckligt med uranbränsle för världens alla kärnkraftverk.

Jämtland står inför den mäktiga marknadens efterfrågan på ändlig energi. På ett kanadensiskt gruvprospekteringsföretags hemsida presenterar den verkställande direktören Sverige som ett skafferi som väntar på att inventeras. Sverige, sägs det, har 15 procent av världens uranresurser.

Vad sätter vi emot den framtida rovdriften? Den svenska regeringen ger tillstånd för utländska företag att prospektera och provborra - en verksamhet som syftar till att i Norrland öppna gruvor i utländsk ägo. Det vore dåraktigt att tro att marknaden accepterar ett långvarigt svenskt motstånd mot uranbrytning, nu när miljontals kronor investeras i förberedelser. Med tillstånden att borra efter uranmalm följer också en indirekt acceptans för den miljöfara som uranbrytning innebär.

Norrland har stora naturresurser, som jag tycker att vi ska nyttja och förvalta långsiktigt hållbart - till gagn även för vår region. Framför allt där förnyelsebar energi kan framställas bör staten satsa aktivt, för sysselsättningens och miljöns skull. Men uranbrytningen är, liksom kärnkraften, ett destruktivt projekt och måste stoppas.

Jag vill inte bli hänvisad jobb i en jämtländsk urangruva när jag söker arbete. Jag vill att de ännu oexploaterade ändliga naturtillgångarna ska bevaras. Vi behöver en skärpt lagstiftning och ett totalförbud mot rovjakten på uran.

Hoppas nu att teknokrater som Per Åhlström börjar diskutera det här. Enligt honom är väl jag bara en sån där inskränkt kommunist som vägrar befatta mig med verkligheten - uranet gör ju ingen nytta i jorden!

Uppdatering: ÖP har också publicerat, under "Debatt". Se mer även här.

Ny, fräsch agenda!

2006-01-24T23:01:00.000+01:00

Om man ska summera den senaste tidens politiska utspel och riktningen på det politiska samtalet så kan man använda sig av uttryck som "fullständigt folkfientligt" och "antidemokratiskt".

Förslag kommer från höger och vänster - det är utredare som vill omgärda ungdomshem med taggtråd, folkpartister som ger samhällsgrupper kollektiv skuld för brottslighet, riksbanksekonomer som snackar bostadsbubbla, säpochefer som förklarar hur de använder andra generationens invandrare och folk i muslimtäta områden som tjallare, ryska oligarker som förespråkar statskupp... Man kan häva ur en aldrig sinande källa av tokigheter.

Det finns flera saker som är farliga med det här. Hela den politiska diskussionen blir märklig. I stället för att diskutera viktiga principiella och ideologiska frågor, tvingas vi in i absurda diskussioner om individens skyldigheter och annat märkligt. Hela samhället polariseras. Extremer som nazism och frireligiös fanatism växer i takt med alltmer udda politiska debatter, precis som motsättningarna mellan de flesta minoriteter och majoriteter gör. Dessutom är det här ännu ett steg framåt för mediernas makt över politiken. Aftonbladet-analyser av Lena Mellin - grundade i helt vrickade antaganden - och säljande rubriker slår snabbt undan den eventuella spjutspets för förändring som politisk organisering, klass mot klass, skulle kunna vara.

Som tur är finns många vettiga människor kvar och kan ge vägledning mitt i eländet. Det är upp till oss alla att se till så de repressiva förändringar som nu aviseras stoppas. Jag tänker skriva en insändare. Det är häftigt. Sen gäller det bara att riva loss en lavin av insändare. Så kanske folk sätter ner foten och agerar.

Kolla här: Genuint feministiskt norrländskt socialistiskt motstånd - endast tillgängligt till och med söndagen den 29 januari!

Norrländskt motstånd

2006-01-20T02:13:00.000+01:00

För de flesta som såg Fredrik Lindströms andra program om svenska dialekter i SVT är Blattnicksele en obskyr liten håla, långtbortiskogen, där folk är allmänt tröga. Maybe so. (Vad kartföretagen (tjockskallar!) anbelangar spelar stavningen av ortsnamnet heller ingen roll...) Mina hemtrakter! Jag chillade i Kvarnbränna, ett norrländskt stenkast från Blattnicksele tätort, under mina två första år i livet.

Mitt arv från bygden är mitt sävliga sätt, en inre frid och ett hjärtligt hat mot surrande flygfän. I kombination med jamtelagen och den sunda jämtska lokalpatriotismen finner jag inget lämpligare än följande rekommendation:

Alla Sveriges medborgare skulle må bra av en blanduppväxt i a) det inre av Lappland och b) Jämtlands härliga domäner.

Synd bara att Stockholm så framgångsrikt lyckas skövla oss på våra eventuella rikedomar. I dag slickar Sorsele kommun, som Blattnicksele tillhör, röv neråt stockholmstrakten för att få hit gruvbolag, callcenterverksamhet och skogsspekulanter. Det ekonomiskt och politiskt sunda vore förstås att i demokratisk ordning låta myndigheter och lokalbefolkning utveckla näringslivet i inre Norrland. Kanadensiska och ryska företag som nu planerar att göra grova pengar i sina svenska investeringar agerar inte helt olikt utsugande kolonialherrar i det här sammanhanget.

Tyvärr har alla nickedockor i regeringen - även Umeå-renegaten Ibrahim Baylan - mellannamnet Quisling, och låter gärna ansvariga myndigheten Bergsstaten bevilja den av utländska kapitalister överlagda våldtäkten på vår natur. Med ett "Stödområde A" i ekonomisk livegenskap slipper vi se sånt obehagligt som självständigt norrländskt näringsliv och en tro på framtiden bland oss unga norrlänningar.

Klasskänsla

2006-01-13T16:39:00.000+01:00

Den nya skollagen sitter fast. Miljöpartiet kan inte komma överens med sossarna och vänstern. Ändå står hela skolsystemet inför en ny period av omvälvande förändringar. Inte lite oroad känner jag mig när jag läser rapporter som denna: SOU 2006:1. Enligt utredningen ska kommunerna bolagisera gymnasieskolan. Kommuner som bildar utbildningsföretag med privata aktörer är optimalt, påstås det.

De kan bidra till att stärka samverkan mellan skolan och samhället i övrigt samt till att skapa ökad flexibilitet i skolverksamheten.
För eleverna kan entreprenader dessutom leda till större valfrihet och ökad tillgång till kompetens och modern utrustning. De kan även underlätta individuella utbildningslösningar för enskilda elever och bidra till att utveckla arbets- och undervisningsformerna i skolan.

Jag vet att modeord som "flexibilitet", "entreprenör" och "valfrihet" - gärna av en tillfällighet i kombination med "större", "bättre" och "ökad" - är hippa, i näringslivskretsar.

Vilket får mig att göra en tankemässig avstickare till Meg Tivéus som tidigare var Svenska Spels vd och sen blev styrelseledamot i det privata företag som hon under tiden som chef höll under armarna. Givetvis finns det lönsamma allianser att göra mellan en "driftig" privat sektor och en alltmer ansträngd och ideologiskt utmanad offentlig. Vem som tjänar på vad är en annan femma, likaså vem som förlorar.

Men de i näringslivskretsar hippa orden klingar inte särskilt rent i mina öron. Tvärtom är det en tydlig varningssignal om att någonting är ganska fel. Riksdag och departement rapporterar.

I rikspolitiken har socialdemokraterna och vänsterpartiet försökt driva igenom en ny skollag. En skollag av 2006 som tydligt ger alla barn rätt till en avgiftsfri, rättvis och likvärdig utbildning skulle behövas. Men miljöpartiet och de borgerliga är inte riktigt med. De tycker inte att likvärdigheten är så viktig, till exempel. Centralstyrning av skolan är ju precis den likriktning och enformighet som vi vill bort från, resonerar de.

Borgerlig skolpolitik, med SOU 2006:1 som bärande argument, innebär en ännu sämre uppbyggd skola än den vi har i dag. Betyg i fler steg (större konkurrens elever emellan), mer av privata intressen och mindre ambitioner för socioekonomiskt integrerande utbildning är bara några fräscha förslag för en skola som högern får utforma.

Visst går det att ta det tillbaka!

2006-01-12T21:12:00.000+01:00

Så sant som det är sagt. Initiativet "Gemensam välfärd" har norska For velferdsstaten som förebild, och samlar främst progressiva delar av fackliga, miljörätts- och sakfrågegrupper. Under paraplyet samlas folk i alla åldrar, från alla delar av samhället, för att försvara och ta tillbaka det som hör alla gemensamt till.

Motståndet mot den antisolidariska enda vägens politik har gett ett visst formellt stöd för det norska folkets välfärdssträvanden. Där drar den mittenvänsterradikala regeringen nu in det ena efter det andra psykotiska borgerliga beslutet. Nu senast har det blivit klart att Norge skiter i EU:s lista över terrororganisationer och följer FN:s i stället. Det är en rätt stark markering, med udden tydligt riktad mot åtminstone EU:s kolonialistiska utrikespolitik. Norge kan på allvar bli de svagas röst i världen de kommande åren. Jag önskar just att man kunde säga detsamma om Sverige...

I Östersund har arbetet för att ta välfärden tillbaka gått dåligt. De lokala fackledarna är trogna naivsossar, som tror att allt bara kan bli bättre eftersom det är dåligt just nu. Bara vi engagerar oss lite mer i EU, menar de, så kommer välfärden på köpet. Det finns mycket att göra för att ställa allt till rätta!

Hugg i, husmor!

2006-01-10T03:28:00.000+01:00

När Maria Larsson (kd) ställer upp tio favoritförslag till psykvården, tillsammans med sina polare Kristina Axén Olin (m), Kenneth Johansson (c) och Erik Ullenhag (fp), får vi en dos mysig socialkonservatism. Skatterna ska sänkas, det har vi ju kommit överens om, med en sisådär 50 miljarder kronor. Om vi ska klara den skattesänkningen, och det ska vi ju, för vi är fina mänskor, så får folk jobba lite själva med välfärden.

Säg att vi sänker skatterna för företag med 13 miljarder och skatterna för vanligt folk med 37 miljarder. Då finns det en massa pengar över, som folk kan ge till volontärorganisationer.

Det finns massor av hemlösa i socialistdiktaturen Sverige. Så när vi får makten ska vi helt enkelt se till att säga till folk väldigt noga, att de gärna får skänka pengar till Frälsis, stiftelser för hemlösa och så vidare. Inget värmer ju så gott som en hjärtlig gåva från mänska till mänska, eller hur?! Och då tycker vi va, a'hujk, att det vore gött om folk fick göra skatteavdrag på gåvan. Så kunde folk vara ännu godare, va!

Så, i alla fall. Nummer tio: ÅSTADKOM BÄSTA MÖJLIGA RESULTAT, ni frivilliga kämpar!

Vänsterns ekonomiska "policyförslag"

2005-09-29T22:39:00.000+02:00

Vänsterpartiet har låtit en arbetsgrupp författa ett förslag till ekonomisk-politiskt policydokument. Rapporten på nära 60 sidor är tänkt som diskussionsunderlag och utgångspunkt för en vänsterpolitik under de kommande åren. Man tar tydligt sikte på en expansiv arbetsmarknad där den offentliga sektorn tar befäl, och där många av dagslägets närmast obligatoriska nationalekonomiska teorier åsidosätts.

Rapporten tar upp bra saker och sammanfattar på många sätt komplexa och stora frågor. Men det finns sånt man kan kritisera också. Bland annat finns där en kritik som Johan Lönnroth tar till - den ekonomiska analysen riskerar att bli föråldrad. Den nyliberala hegemoni som analysgruppen skriver om håller sannolikt på att förändras. I värsta fall står då vänsterpartiet med en analys som inte slår riktigt rätt.

Mestadels utgår texten från partiprogrammet. Med exempel och siffror visas hur verkligheten kan tolkas ur vänstersynpunkt, och hur man historiskt både kan försvara dagens skattenivåer och förespråka höjda skatter framöver. Ett grundresonemang är att de alltmer tjänsteinriktade samhällena, med alltmer avancerade samhälleliga servicekrav, kräver en större offentlig sektor - alltså högre skatter. Det framgår mycket tydligt vad diskussionen kring strategidokumentet ska syfta till:

Vänsterpartiets syn på den ekonomiska politiken skiljer sig med nödvändighet i grunden från andra politiska partiers. Men vi sätter inte själva de politiska ramarna – till exempel i det parlamentariska arbetet på lokal, regional och nationell nivå. Det innebär ett ständigt kompromissande som har till omedelbart syfte att göra politiken bättre än vad den annars hade blivit. Just i dessa lägen är det viktigt att kunna ha en ekonomisk policy som hjälper oss undvika att anta kompromissernas resultat som vår egen långsiktiga politik och att veta vad som är kärnfrågor i utvecklandet av en politik för rättvisa.

Eller, om man ska tolka lite elakt: analysgruppen signalerar att det är viktigt för riksdagsgrupp och partiledning att behålla sin ideologiska kurs och inte bara låta den dagspolitiska situationen styra. Sånt säger sig nämligen inte självt bland toppolitikerna.

Kapitel för kapitel kan man läsa om detta:
- En arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning och ekonomisk utveckling
- Slå vakt om och stärk välfärden
- Makt- och ägandefrågorna på dagordningen
- En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse

De konkreta förslagen läggs inte fram direkt i siffror, utan presenteras i diskussionsform. Bland annat redogörs för vad en enprocentig kommunalskattehöjning skulle innebära och vilken politik staten kan föra för att styra offentliga bolag rätt.

Tyvärr är tonen ibland lite "mellan raderna" kritisk till Vägval Vänster-falangen och den del i riksdagsgruppen som inte sällan är "flexibla" när det gäller beslutsfattande i ideologiskpolitiska frågor. Det gör att man får intrycket av att rapporten är skriven av representanter från bara en sida av partiet - något som tydligen också Lars Bäckström, ekonomisk talesman, är missnöjd med.

När jag tänker efter är det egentligen helt fantastiskt att läsa detta omfattande, ärliga diskussionsunderlag om makten över medlen. För det handlar ju i grunden om att vänsterpartiet ska driva på i motvind - mot makten och privatkapitalet.

Gårdagens Aktuellt hade under sin kvällssändning ett reportage på sex minuter om detta förslag (som ideologiskt alltså inte säger mycket annat än partiprogrammet). Av dessa sex minuter får några ur riksdagsgruppen (eller tidigare tillhörande riksdagsgruppen (vem som helst som kan öka spänningen i reportaget är välkommen att tala fritt)) en minut och 40 sekunder till förfogande. De är samtliga kända kritiker till senaste fyra partikongressmajoriteterna. Ingen av deltagarna i arbetsgruppen intervjuas. Däremot får partiordförande Lars Ohly ensam stå till svars för förslagen; vi ska komma ihåg att enligt nuvarande dramaturgi håller vänsterpartiet på att dö, och det är Vägval Vänster (good guys) versus Lars Ohly (bad guys). Lars Ohly får en första replik på tio sekunder och en andra på sjutton. Han hinner bemöta två argument och därmed påbörja ett resonemang som i arbetsgruppens rapport kräver åtminstone tio A4-sidor.

Jag vet inte om man ska reagera på det här eller om man bara ska sitta och svälja allt. Just nu känner jag mig bara spysjuk och apatisk, men det kan vara en tillfällig svacka. Tills vidare får jag i alla fall hänvisa till sammankallande för arbetsgruppen (vore det inte förvånande om Aktuellt dristat sig till att intervjua henne i stället för Ohly?), som tillrättalägger en del felaktigheter.

Märkligt tycker jag också att man kan kalla Aktuellt-reportaget i sin helhet, som binder ihop arbetsgruppens rapport med vänsterpartiets jobbkampanj. Kravet på 200 000 jobb - ett kanske inte helt lyckat krav - finns inte uttryckt i policyförslaget utan kommer från kampanjen Rätt till jobb - rätt på jobbet. Alltså ser jag som tittare en sorts kritik, mot två skilda saker i partiet, och får ett väldigt förvirrat intryck av det hela. Är kampanjen ett resultat av arbetsgruppens rapport? Har vänsterpartiet ändrat sin politik? Gör partiet orimligt stora anspråk på det ekonomiska området? Svaret blir ja, om man lyssnar på Johan Lönnroth och Aktuellt. Och nej, om man kollar vänsterpartiets officiella agerande och läser Lars Ohlys skriftliga reaktion:

I helgen så presenterade en arbetsgrupp i partiet ett ekonomiskt-politiskt dokument. Partiets ledning har inte ställt sig bakom dokumentet utan det är en rapport från en arbetsgrupp som ska diskuteras av partiet och förhoppningsvis även av vänstern i stort.

Dokumentet diskuterar hur välfärden ska tillåtas att växa och hur den ska finansieras. Den tar också upp det demokratiska underskott som finns i den rådande ekonomiska ordningen. Problem som innebär att lönsam produktion kan läggas ned och de anställda sparkas ut. Problem med den makt som följer med ägandet och som inte kan påverkas av demokratiskt beslutsfattande. Problem med att kvinnor i princip saknar inflytande över den ekonomiska makten.

Frågorna som tas upp är sådana som vänstern, historiskt och i nutid, alltid brottats med. Det handlar ytterst om hur människors rättigheter ska kunna värnas i en allt råare kapitalistisk värld, om hur full sysselsättning ska kunna uppnås och om hur välfärd ska skapas och fördelas.

Detta är frågor som vi inom vänstern måste kunna diskutera. Det är frågor som jag vet berör många människor, områden som jag väldigt ofta får frågor kring när jag är ute och träffar folk.

Men när man ser på mediareaktionerna verkar det som att dessa frågor överhuvudtaget inte får komma upp till debatt. Istället för en seriös diskussion om hur människors inflytande ska kunna öka skriker ledarskribenterna sig hesa om sovjetkommunism. I Dagens Nyheter insinueras det till och med att vänstern skulle vilja uppnå demokratiska förändringar med våld! Angreppen är så pass oseriösa att det inte ens är meningsfullt att försöka försvara sig mot dem utan att hamna på en politisk sandlådenivå.

Oavsett om man är ense eller inte med de förslag som förs fram får vi inte låta debatten tystna. Det är tydligt att vi utmanar starka intressen när vi föreslår demokratiseringar av den ekonomiska makten. Detta visar hur nödvändig och viktig den här diskussionen är. Låt oss fortsätta föra den. Om inte vänstern orkar kommer ingen att göra det åt oss!

Jag får låta smälta det hela lite mer och med stort intresse följa diskussionerna.

Katrina is the shit

2005-09-03T14:54:00.000+02:00

Stora, dumma stormen (syftar namnet till "Katrina and the Waves"?) har drabbat stora, dumma supermakten. Som tur är kan The Empire handskas med katastrofer med samma briljans som dåvarande Sovjetunionen gjorde.

Jag fick via mail tips om ett uttalande från en topptjänsteman vid kuwaitiska "sanningsministeriet" för "gåvor och islamska ärenden". Chefen för ministeriets forskningsavdelning, Muhammad Yousef Al-Mlaifi, publicerar en milt sagt kontroversiell kommentar till orkanen Katrinas härjningar. I en artikel i en av Kuwaits viktigare tidningar, med rubriktexten "Terroristen Katrina är en av Guds soldater..." uppmanar han oss att tänka på vad muslimsk sed säger om sådant som drabbar de otrogna. Med ett stort mått av ironi visar han att Gud nu straffar Amerika på grund av att dess ledare inte är rättrogna, och på grund av landets utrikespolitik.

Min mors kommentar i mailet:

Såg nyheterna och gläds i mitt hjärta åt att Bush inför hela världen visat att han är mer korkad och trögfattad än Laila Freivalds, och att USA verkligen visat vilket underbart land det är. Efter tsunamin hjälptes alla drabbade åt så gott de kunde. Efter Katrina stjäl och plundrar folk så gott de kan, även från varann. Och myndigheterna svarar med att sätta in militär "som är tränade att döda. Och jag förväntar mig att de gör det också om det behövs" som guvernörstanten eller vem fan det var sa. Det är fint att världens rikaste land lämnar sina mest utsatta medborgare åt sitt öde när en naturkatastrof som var känd långt i förväg drabbar dem, och ännu finare att de hotar att döda de mest desperata drabbade.

För första gången på länge håller jag med Muhammad Yousef Al-Mlaifi, en kille jag i vanliga fall inte delar så många åsikter med.

Aftonbladets Peter Kadhammar, tidigare på plats i Niger med ett rätt bra reportage, reste i går omkring i New Orleans för att i ännu en hjärtskärande artikel dokumentera förödelsen och uppleva fasorna. Nog fick han allt han hade önskat - och mer därtill.

I går började en välplanerad evakuering av de katastrofdrabbade storstadsområdena. Utanför New Orleans, vid stadens storflygplats, har militären byggt upp ett fältsjukhus för att ta hand om skadade. Folk måste flygas ut ur stan - men de måste också ha någonstans att ta vägen. Tidigare har man evakuerat de utsatta till stadens stora sportarenor och allmänna byggnader, något som har slutat i kaos och total misär inom ett par dygn. Nu behöver folk ges transporter, boende, svalka, mat och vatten, skydd från kriminella. I tiotusental.

Miljontals människor flydde undan ovädret. Det spekuleras om att tio tusen kan ha omkommit. Hundratusentals har mist allt eller det mesta av sina egendomar - i ett land där den privata egendomen är förutsättningen för mänskligt liv. Åtskilliga miljoner människor (åtminstone de av människorna som inte haft turen att bygga specialdesignade villor på höjderna) har fått sina hem dränkta och sönderslagna.

Det hela är en nationell katastrof, som växer i takt med människornas desperation. Frågar man polisen eller nationalgardet om hjälp blir man bortmotad och får veta att man ska vänta på hjälpen. Folk som saknar pengar, vatten, mat, någonstans att bo och all känsla av säkerhet tar till handgripliga metoder som plundring, rån och stöld. Äta eller ätas är det som gäller. Myndigheterna erbjuder vedergällning med skarpa skott. Staten bekrigar de fattiga man sedan tidigare så hjärligt struntat i.

Situationen i södra delarna av Förenta staterna är knappast ett Guds verk och knappast heller resultatet av Bushs nedskärningar och miljöpolitik. Ändå tycker jag att Michael Moore, i sitt skrämmande humoristiska öppna brev till Bush, sätter fingret på en del rätt viktiga saker:

- Amerikanska myndigheter visste flera dagar i förväg att orkanen skulle slå mot gulfkusten och att skyddet mot naturkatastrofer på flera ställen varit gravt eftersatt. Trots detta lät man inte tvångsevakuera den del av befolkningen som på grund av fattigdom är oförmögen att flytta inåt land för egen maskin. Evakueringsplanerna gick inte längre än till att omfatta den bättre bemedlade medelklassen.

- Dagen efter katastrofen flög Bush till San Diego på västkusten, som ett led i sin semesterperiod, i stället för att engagera sig i den redan då överväldigande katastrofsituation som rådde. Ännu ett tillfälle för Bush att visa hur lätt det är att som nationens starke man bokstavligen vända nödställda ryggen och i stället festa med sina ekonomiska och politiska finansiärer.

- Trupper ur nationalgardet, och ingenjörstrupper speciellt utsedda för den katastrof som man beräknat att just staden New Orleans skulle komma att bli, finns för närvarande - tillsammans med helikoptrar och annan evakueringsutrustning - i Irak och på andra ställen i världen där de "skyddar hemlandet" och "bygger demokrati".

- Inga vita människor har setts på hustaken. Inga vita människor har legat döda på gatorna i dagar. Alla ihoppackade, törstande, utblottade, utsatta och hjälplösa människor i nödens Söder är svarta. Redan innan Katrina levde flera hundra tusen svarta i New Orleans under fattigdomsstrecket. Myndigheternas arbete för de fattiga att skydda sig mot yttre faror och att långsiktigt bli ekonomiskt självförsörjande har konsekvent uteblivit, precis som de neworleanska skyddssystemen mot naturens krafter inte har rustats nog.

Problemen för den tongivande stormakten i världen är stora. Hela ekonomin ger vika, nu när bensinpriset stiger så pass mycket att övrig privat konsumtion stagnerar. De offentliga utgifterna för katastrofen är också en stor påfrestning - det rör sig troligen om tiotals miljarder dollar i utgifter, i ett land där varje cent behövs i den ansträngda offentliga ekonomin.

Dessutom riskerar problemen att dras ut så mycket mer. Frågorna om etnicitet och samhällsstatus är knappast lösta i Förenta staterna. Afroamerikaner är och kommer att fortsätta vara samhällets mest utsatta folkgrupp. Och för oss i omvärlden innebär amerikansk instabilitet en osäkerhet ända ner i var mans plånbok. Ju mer oroligt det blir i den amerikanska södern, desto fler ekonomiska spakar drar mäklarna på den allsmäktiga Marknaden i.

Till syvende och sist är de fattiga afroamerikanernas sak vår. När de drabbas, är det svaga världen över som drar de kortaste stråna. Men så har också Förenta staterna ett av världens mest kompetenta styren.

.................................................o_O.................................................
Bush tröstar sina vita vänner i Biloxi och har koll på läget.

Vadå "granskning"?!

2005-08-30T22:50:00.000+02:00

Nu är jag sådär heligt förbannad som jag bara blir ett par gånger per år. En av livets få fläckfria produkter - mjölken - har utsatts för ett frontalangrepp av flodhästmodell. Säsongspremiären av SVT:s Uppdrag granskning blev ett prov på riktigt dålig journalistik.

Programmet kan sammanfattas vara en produkt av dåligt pålästa journalister, med försmak för aggressiv intervjuteknik och generös hänvisning till uttrycket ", enligt forskare".

Trots att en professor i medicin i diskussionen efter programmet försökte nyansera lite mer än att "mjölken är EU:s fula trick för att göra oss feta", får jag inget vettigt ut av programmet i sin helhet. B-kändisläkaren Claude Marcus fick till och med säga att sådant man dricker "inte ska innehålla något fett alls"! Så vilt kan det bli när ett teveteam i sin blinda jakt på skandaler hittar på egna samhällsproblem.

Den som förtjänar kritik i frågan är framför allt EU. EU låter konsekvent värdera affärsintressena högre än staternas strävan efter minskade ohälsotal och sunda nationella produktionsmål.

Vi lever i ett samhälle där debatten kring övervikt - särskilt barnens övervikt - i dag till stor del handlar om att barnen ska äta av fettsnåla och sockerfria produkter, snarare än att samhället i stort måste uppmuntra till en sundare livsstil. Många gånger är bilden som media förmedlar densamma som livsmedelsföretagen vill ge: konsumera lightprodukter så fixar allt sig. Givetvis handlar det om big business här, men medierna maler oroväckande ofta på, naivt bullrande på livsmedelsindustrins trumma.

Jag tror inte att folk slutar bli feta om de äter den snuskiga lightmaten. Däremot får de då ännu fler anledningar att inte röra sig, och att därmed utsätta sina kroppar för ännu större umbäranden än som fettkonsumerande och motionerande.

Jag skrev en insändare om programmet till Länstidningen, vi får se om den publiceras.

På tisdagen sände SVT:s samhällsprogram "Uppdrag granskning" en dokumentär om mjölkprodukter, där kritik som riktades mot att barn serveras mjölk i skolan fick stå i det närmaste oemotsagd.

Under programmets gång framkom en anmärkningsvärd poäng: EU ger, som en del av sin jordbrukspolitik, större subventioner till skolor om de serverar feta mjölkprodukter än om de serverar mindre feta. Europeiska unionen sätter här jordbruksindustrins önskemål om hög förbrukning och jämna priser på mejeriprodukter över de politiska målen om bättre folkhälsa. Så gör EU ofta, och det är bra att SVT väljer att lyfta fram EU-politiken i rampljuset. Bakom en åtgärd som skolmjölkssubventionen döljer sig alltså en jordbrukspolitisk, smutsig plan för att bli av med ett bidragsfinansierat överskott på mjölkfett.

Men i dokumentären saknas balanserande argument. I stort sett bara mjölkkritiska experter och Mjölkfrämjandet läts komma med synpunkter. Reportern ställde intervjuoffren mot väggen på samma konfrontativa och oresonliga sätt som kvällstidningarna brukar.

Uppfattningen att mjölk är nyttigt till maten "avslöjades" som en myt. Dessutom blandade reportern hela tiden ihop begreppen "mjölk" och "mjölkprodukter", vilket får allvarliga konsekvenser när han också angrep mjölkförespråkare med argument om att mjölkprodukter innehåller mycket fett. Den känsla som tisdagens Uppdrag granskning lämnar är att mjölk är onödigt och gör en fet.

Det kan vara på sin plats att klargöra:
- Runt 70 % av kalciumintaget i svensk kost kommer från mjölk och mjölkprodukter. Utan mjölken tvingas vi alltså finna fler källor till kalcium än i dag.
- Ungefär 40 % av det riboflavin vi tillgodogör oss kommer från mjölken.
- Cirka 30 % av all vitamin B12 som vi konsumerar har sitt ursprung i mjölkprodukter.
- Endast 16 % av energiintaget kommer från mjölkprodukter, men drygt 30 % av proteinintaget.
(Enligt Nationalencyklopedin.)

En stor del av programtiden ägnades åt att "granska" skolmatsalarnas mjölkservering. Tre av fyra skolor serverar mjölk med en fetthalt på 1,5 procent. Detta slogs av Uppdrag granskning upp som en smärre katastrof; man konstaterade att mellanmjölk är tre gånger fetare än lättmjölk (som bara åtta procent av skolorna serverar). Jag tror inte att mellanmjölken är en stor orsak till fetma i Sverige. Tvärtom tror jag att svenska ungdomar genom att dricka sig mätta på mjölk hellre än på läsk blir både friskare och mindre feta än barn i länder där man dricker andra drycker.

Uppdrag gransknings program får oftast mycket stor effekt på samhället - risken är nu att många lokala mjölkbönder slås ut. Jag tänker fortsätta dricka minst lika mycket mjölk i fortsättningen, och jag hoppas att skolorna också fortsätter servera lokalproducerad mjölk åt alla elever.

Inrikespolitisk kalops

2005-08-12T04:44:00.000+02:00

(Läs kortbloggen först.)

Jag har i ett par månader försökt förtränga mina tankar om kvällstidningarnas journalistik och intervjuteknik. Det har funkat rätt bra, om jag får säga't själv. Men nu är måttet rågat. Vissa artiklar om vänsterpartiets senaste show är faktiskt helt rubbade.

Under rubriker som "V-kvinnornas flykt" och "Ännu en lämnar vänsterns styrelse" hittar jag både hyfsade intervjuer och fruktansvärt undermåligt journalistiskt arbete. Hur välunderrättad är till exempel Aftonbladets reporter?

[Lars Ohly:] – Att man lämnar sitt uppdrag när mandatperioden tar slut är inget dramatiskt. Pernilla har varit partisekreterare i snart sex år. Jag har svårt att ifrågasätta hennes skäl när hon tycker att hon har gjort tillräckligt som partisekreterare. Men hon kommer att vara kvar i partiet och spela en stor roll i valrörelsen.
[Reportern:] Så du ser det inte som allvarligt att folk inte väljer att fortsätta i ditt parti?
[Ohly:] – Nej, inte om det handlar om Pernilla Zethraeus.
[Reportern:] Men hur ser du på att det just är kvinnor som hoppar av sina uppdrag?
[Ohly:] – Vi har väldigt många kvinnor på framträdande positioner i vänsterpartiet. Vi är ett feministiskt parti. Det skulle vara märkligt om de som avgår inte var kvinnor.

Expressen är, lite överraskande, mer insatta och ställer upp ett konfliktperspektiv på sin artikel. Här låter man "en tung vänsterpartist, som vill vara anonym" meddela att en av Zethraeus stora nackdelar varit att hon låtit styras av kongressbeslut snarare än medieutspel.

Även Dan Gahnström, som tiden innan han betalade medlemsavgift till miljöpartiet ägnade sin samlade politiska verksamhet åt att fila på ytterligare offentlig kritik mot vänsterpartiets formella organisation, får säga sitt:

- Partisekreteraren brukar hålla ihop partiet. Det ovanliga med henne var att det gjorde hon inte.

Nä, se där. Hon "höll inte ihop" partiet genom att anamma Vägval Vänsters ideologiska omsvängning, utan "förvärrade partiets problem snarare än minskade dem" genom att framhärda i att klubbat beslut ligger. Som tur är kan bittra (även före detta) vänsterpartister alltid få sista ordet i officiella sammanhang där vänsterpartiet är med.

Eller, förresten, Gahnström... Visa mig vilken annan partisekreterare som under en stor del av sin tid på posten i praktiken haft ett heltidsjobb enbart med uppgiften att dementera/hantera nya medieangrepp från en ilsken "pamp-falang". Pernilla Zethraeus har aldrig haft en chans att tillsammans med partistyrelsemajoriteten på allvar styra vänsterpartiet. Först när de tongivande inom Vägval Vänster så småningom gått ur partiet och angriper vänsterpartiet som miljöpartister börjar det bli möjligt att återgå till den respekt för ett partis kongressbeslut som krävs i verkligheten bortom kommunpamparnas rum.

Vänsterpartiets konflikter är hela Sveriges kioskvältare. På motsvarande sätt hanteras utspel från borgerliga partier med stor entusiasm från media. Skillnaden där är väl att borgerliga utspel kommer i en noggrant regisserad följd, där de enda uppbrotten från opinionsmässigt positiva nyheter är de så kallade testballongerna.

Nu är ju jag den jag är, vilket vill säga "Ja, inte är jag folkpartist i alla fall...". Det går kjempebra för de blåa i opinionen. Vissa undersökningar vill ge dem bortåt 60 % av opinionen, och det är ungefär så borgerligt som Sverige någonsin har varit. I opinionen, that is.

Om man kollar in hur folk verkligen tycker, så är det i varje fall inte borgerligt. Borgerlig politik slår vanligt folk i magen, vilket folk i allmänhet innerst inne vet. Om borgarna i opinionen har gott och väl hälften av sympatierna, är det desto tunnare med sympatisörer i verkligheten. Ett besök på Maktskifte 06 visar att nästan 9 000 personer - farligt nära en promille av befolkningen - vill ha en borgerlig regering på riktigt. Så stort utrymme har Allians för Sverige i folks hjärtan.

Trots att den borgerliga politiken i sig alltså i stort sett saknar förankring i folks vardag, är det från borgerligt håll som rikspolitikens agenda i dag kommer. Hårdare tag mot kriminella, sänkning av skatter (för att synas lägger till och med v och mp förslag om skattesänkningar!), ökad privatiseringstakt i samhällsservicen, minskad reglering av näringslivet...

Min syn på läget inför valet blir alltmer klar. Den borgerliga strategin att "göra en Bush" och angripa motståndarna med moralargument medan man själv frestar väljare med populism är helt rätt i tiden. Man har starkt understöd från massiva propagandamaskiner, men desto mindre i folks vardag.

Och vem ska anklaga folket för att tycka fel? Om jag följde mitt samvete i stället för min politiska och ideologiska övertygelse om att vänster är rätt, så skulle jag rösta på vilket som helst av de borgerliga partierna. För en oinsatt, oerfaren förstagångsväljare ter sig den borgerliga fyrklövern i media som ett frukostbord av inbjudande, förändringsvilliga och framåtskridande politiker. De borgerliga har lyckats bygga upp hyfsat stabila varumärken kring sina tilltänkta ministrar, och dessutom har de alltsedan förra sommaren initiativrätten till snart sagt alla politiska debatter.

Det går såklart inte att säga att Allians för Sverige går i hamn bara för att opinionsläget är till dess fördel. Men eftersom politik i Sverige handlar så mycket om yta och strategi, och eftersom vänstern sedan EMU-omröstningen inte haft många poäng att hösta in, får jag ändå stå fast vid min gissning.

Förresten hittade jag fler små saker som jag i utbrott av raseri skrev i våras angående regeringsfrågan och konflikten mellan rött och blått. Fortfarande (om än lite larvigt) aktuellt.

Terroristerna: "De e je som bestäm."

2005-08-05T22:18:00.000+02:00

Senast i raden av illvilligt kalkylerande ledare är (jag räknar inte Thomas Bodström som ledare) Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Hans stora utspel i dag har handlat om nya lagar i öriket. Jag gillar hans ordval, "Om juridiska hinder uppstår, lagstiftar vi förbi det. [...] Låt ingen tvivla: spelets regler är under förändring.". Blair är alltså fullt på det klara med att demokratins spelplan ska ändras - i flera dimensioner, om "nödvändigt". Både lagar och mänskor kan fara och flyga; här ska vi rädda demokratin!

När Blair laddar sitt vapen är det mot islamistiska organisationer han gör det. Förslagen läggs specifikt mot delar av det muslimska samhället. Det i sig visar på en något osmaklig cynism, men vad kan man annars vänta sig i det politiska klimat som råder? Tea time? Exempelvis nämner den brittiska regeringen att personer som predikar hotfullt eller som "rättfärdigar terrorism" ska kunna utvisas, alternativt fängslas. Alltså blir det med en lite sträng tolkning av förslaget förbjudet att göra väldigt många saker.

Min första tanke är - vad mer kan det vara för grupper som regeringen Blair vill åt? Kan det vara så att Åsa Linderborg "rättfärdigar terrorism" och gör sig skyldig till brott enligt förslaget? Är Ali Esbati på väg till fängelse för sin terrorfinansiering? Måste jag fängslas om jag råkar nämna att terroristerna antagligen inte alla är monster som hatar frihet, demokrati och mänskligt liv? Det finns många människor och organisationer som inte håller med den blairska världsbilden - speciellt inte när det kommer till ämnen som terrorism - och dessa tror jag att Blair kan komma åt om denna nya lagstiftning går igenom.

Tokigheterna stannar inte i den brittiska regeringen. Storbritannien, som just nu är ordförandeland i EU, har stort inflytande på de flesta andra EU-länders regeringar. I synnerhet den svenska regeringen har varit duktig på att haja andemeningen i det brittiska förslaget. Justitieminister Thomas Bodström vill gå vidare med en svensk variant av terroristbekämpning.

Det är intressant. För tre veckor sedan sade samme Bodström att det är

viktigt att vi inte nu startar några nya projekt utan ser till att vi slutför de initiativ som vi tidigare tagit

- men i dag, efter de misslyckade terrorbombningarna den 21 juli, är det andra ljud i skällan. Vi har i Sverige en stolt historia av bevakning av farliga människor, som Bodström skickligt nu vill lägga ytterligare kapitel till. Ja, och i ärlighetens namn - vem av oss känner egentligen inte för att tjalla på den där mörka killen längst ner i trappuppgången, "tipsa" Säpo om den där muslimska familjen med de skumma tonårssönerna eller låta bylingen genomföra en oanmäld husrannsakan hos Mehmet?

Samhället med Bodströms och Blairs förslag skulle vara så behagligt. Angiveri är förvisso fruktansvärt - men bara i diktaturer, som Kuba, Irak (under Saddam, förstås) eller Nordkorea. (I Nordkorea dödar man en massa oskyldiga också.) Nu snackar vi demokratins vagga Europa, och då går repression, angiverisystem och godtycklig "rättvisa" givetvis an.

Å andra sidan kan jag inte ge medalj till "vänstern" heller. Allt "vi" gör är att sätta oss emot och säga "nej", "stopp" och "odemokratiskt". Egna förslag har vi inte. Men egna förslag är precis vad vi behöver. Jag må vara naiv och inskränkt, men så pass vaken är jag att jag förstår när en regering måste agera. Efter alltfler terroristoraktiviteter också i västvärlden behöver någonting hända. Regeringar (som för högerpolitik) i västvärlden gör det genom att skärpa kontrollen och registrera sina medborgare i alltmer otäck omfattning, diktaturregimer gör det genom att uppmuntra trupperna till ökad avskjutning.

Om alla regeringar bara satt och gapade och uttryckte bestörtning när självmordsbombarna skred till sina verk, skulle samhället falla ihop illa kvickt. Så när man ställer de två alternativen mot varandra är såklart högerfascistifieringen att föredra.

Ett av terroristernas största mål är att destabilisera i första hand de västerländska samhällena. Genom att skapa reaktion inte bara i maktens korridorer, utan kanske framför allt i media och bland "den stora massan", vill de provocera fram alltmer kritiserade och polariserande förslag. Ju tuffare, desto bättre. Den som planerar att låta någon annan sprängas i luften tillsammans med ett gäng civila avskräcks knappast från det om det blir förbjudet att "hylla terrorism" - däremot får en stor del av samhällsmedborgarna en allmän känsla av ofrihet och obehag. Det är den känslan terrorister vill spinna vidare på.

Vissa borgerliga debattörer, som oftast försvarar de socialdemokratiska regeringarnas tvångsförslag, vill gärna göra gällande att terroristerna försöker inrätta en stormuslimsk världsordning, där vi alla lyder under sharialagstiftning. I don't think so, Annie. Genom att säga så generaliserar man i en fråga där vi i stället borde bredda våra perspektiv.

Den gamla terroristförklaringen gick ut på att islam är en förtryckande ideologi som skapar självmordsbombare och vill ta över den fria världen. Tids nog fick vi en islamofobidebatt som förkastade den versionen, och sen tog en ny vid. Den går ut på att terrorism skapas av fattigdom och globala orättvisor. Här tror jag att vi är närmare sanningen - men det är fortfarande ingen komplett förklaring av terrorismens natur. Nej, jag tror att man måste se tillbaka till de klassiska sakerna - pengar, geografiska konflikter, ockupationer, politisk strategi, en krigsmakts strövtåg mot en annan...

Jag kan inte se det som en slump när terrorister slår till mot länder med ledare som uppfattas som orättfärdigt förtryckande. Visserligen slår man mot både militära och civila mål, i muslimska länder och i västländer, men alltid med markeringen att dåden är tänkta som budskap till landets ledning. I Saudiarabiens, Irans och Egyptens fall kan terroristattentat också ha med internpolitiska frågor att göra, medan dåden mot Förenta staterna, Spanien och Storbritannien tydligt har med internationella frågor - krigen i Asien, främst - att göra.

Det är inte så att ljusskygga muslimska fanatiker helt plötsligt tappat vettet och börjat mörda oskyldiga civila världen över. Nej, gårdagens affärsmän och toppolitiker, som Usama bin Ladin med kamrater, sitter i dag och förverkligar det maktspel som de påbörjade för några tiotal år sedan, då västnationerna var måna om att finansiera dessa nykomlingar på den geopolitiska spelplanen.

Vi får i dag skörda den frukt som ledarna sådde i gårdagens Centralasien och Mellanöstern. Och inte blir det bättre av att ledarna konstant skjuter neråt. I stället för att kräva en nukleär avväpning av Israel (vaaarför vill Iran skaffa kärnvapen, månne?), ett tillbakadragande från ockuperade eller militariserade områden (Palestina, Afghanistan, Irak, militärbaser i oljestaterna etcetera), slåss statsmakterna mot fotfolket. Med samma frenesi som Washington kan hjälpa paramilitära grupper i Latinamerika, Afrika, Asien - överallt - kan landets ledning dissa dagens småarméer. Ondska är ondska blott när den är min fiende.

Jag blir förbannat less på hur det ser ut i dag. Inte bara världsläget, utan även den nationella och lokala situationen. Dels skiter människor i att agera mot hur världen ser ut. Ingen "normal" människa sitter väl i dag och tänker "Vi måste för i helvete ut på gatorna och demonstrera mot skiten!" när de tittar på nyheterna? Nej. Nej, och inte heller vill folk skriva insändare om det. Minst varannan insändare i tidningen kommer från UNF, Strömsundspartiet Rättvis Demokrati eller Djurens Rätt (no offense, men det blir liksom dödligt trist i längden). Lättare i så fall att låtsas att man har något att göra. Dels uppmanas vi också aktivt att hitta på nåt annat. Typ handla med aktier, byta elbolag, putsa fönster, gå på gym, spela internetspel... Vi, de stora massorna, är demokratins fienders tysta jättearmé, and no-one's gonna stop us, ever.

Nattsvarta, ilsket osammanhängande hälsningar
eder Nisse från Manpower

Mer åt de mätta

2005-08-01T06:32:00.000+02:00

Dagens Nyheter har låtit granska några av de största svenska företagen och dess omsättning och vinster. I en tabell har DN ritat upp 17 svenska företags försäljning första halvåren i fjol och i år, samt vinsterna under samma perioder. I år ligger dessa företags totala försäljningssiffror på drygt 800 miljarder. Vinsterna uppgår till mer än 100 miljarder kronor. För sjutton företag. På sex månader. Lite över 6 000 kronor per sekund på plussidan för dessa näringslivets stora spelare. Och DN räknar inte ens med storbanker som Nordea, Föreningssparbanken och Handelsbanken (alla med mångmiljardvinster varje kvartal), eller storfräsare i stil med Telia.

Sverige är ett ofantligt "rikt land", om man nu kan använda det uttrycket. Våra stora företag gör anmärkningsvärda, ja, nästan absurda vinster, medan massarbetslöshet och social nedrustning är verklighet för en hel generation. För mig och för många andra födda på 80-talet är det ganska tufft att möta den rubbade värld vi lever i i dag. Lite cyniskt kan man säga att de rika gör sig själva rikare genom att dumpa ballast i form av "välbetald" personal - oss.

Vi påminns också nästan dagligen om att detta är oundvikligt, positivt och att vi måste röja undan de hinder för den renodlade fria marknaden (kollektivavtal, skatter, lagar och regler) som finns kvar. Vi påminns om att "inåtvända politiska krafter", alltså att med hjälp av parlamentarisk demokrati låta valda representanter styra samhällets övergripande utveckling, tillhör det förgångna och är dömt att misslyckas.

Egentligen säger näringslivets opinionsbildare och ledare ingenting annat än att de vill ha mer makt, på politikernas bekostnad. Visserligen är jag ingen vän av korrumperade sossepolitiker, men nog låter jag hellre en Göran Persson som lyder under riksdagen styra landet, än Michael Treschow som lyder under aktiekapitalet.

Under dagarna på Yran är det flera som kommit fram och ifrågasatt vänsterpolitik ur rent praktisk synpunkt. "Är det verkligen bra att stödja såna som Göran Persson, Gudrun Schyman och Ireen von Wachenfeldt, att låta leka arbetare, bödel och kapitalist allt på samma gång?" Ja, den som kunde svara på det utan att bli filosofisk eller retorisk... Jag svarar så svävande och allomfattande jag kan. Men i grunden får man också se det lite principiellt och svartvitt. Ska vi låta aktiekurser vara det som styr samhället? En av killarna jag frågade ansåg det, och den åsikten behöll han.

Vårt samhälle står under befäl av människor och organisationer som är synnerligen skrämmande. Svenskt Näringsliv och de ideologer som ligger näringslivet nära är oftast fullkomligt skogstokiga i sina visioner om Sverige och världen. Den närmast fascistiska värld - styrd av kapitaltransaktioner - som är den yttersta konsekvensen av "fri handel", är demokratins fiende.

SVT sände en högintressant dokumentär i kväll (tagen direkt från BBC:s "Storyville") om den amerikanska krigsmakten. Man gick där på ett metodiskt och dramatiskt sätt igenom på vilka olika sätt militärindustrin och folk i landets politiska ledning korrumperas och bildar maffialiknande kamratklubbar för att belöna varandra med lönsamma kontrakt. Det är en bild av ett land där kriget är en motor och där hela världen används som spelplan för Washingtons cyniska marknadsstrategi. På ett skrämmande sätt visar dokumentären hur viktig staten är för näringslivet, och näringslivet för staten.

Nyliberalernas vision om en värld där staten ombesörjer polis och militär, där allt annat sköts "av fri vilja" blir just en värld där den som är rik utnyttjar den rikedomen på obehagliga sätt. I det samhälle där en "fri marknad" råder inom alla samhällets sektorer får vi diskriminerande, repressiva och antidemokratiska mekanismer som arbetarrörelse och enskilda har bekämpat sedan feodalismens dagar.

Men jag måste ändå få göra reklam för Ragnars blogg. Vi gick på samma skola i fyra år och har haft en hel del diskussioner. Kanske fortsätter vi nu när vi bägge bloggar.

Riktig revolution?

2005-05-03T12:27:00.000+02:00

Borgare brukar som regel vara livrädda för och skeptiska till revolutioner. Åtminstone brukar ryggradsreaktionen när man beskriver sig som revolutionär vara av närmast indignerad art - det är ju inte riktigt riktigt att göra revolution. Sånt är odemokratiskt och okapitalistiskt, det säger sig självt.

Den uppfinningsrika imperialismen har kommit på sätt att dra nytta av revolutionen likafullt. Nu kan borgare hylla revolutioner minst lika fritt som vänstermänniskor tidigare har kunnat.

Jag tänker på revolutionerna i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa. Där har gamla ledare avsatts och nya tillsatts, till synes helt i händerna på det frihetstörstande folkflertalet. Med lite, bara lite, hjälp av utländska teveteam och några hundra miljoner amerikanska dollar, såklart.

I Ukraina skulle president Kutjma och hans ryssvänlige kandidat Janukovitj slås ner för att låta Washingtontrogne Jusjtjenko ta över makten i landet. En operation för presidentbyte i orange färgskala startades. Med en halv miljard kronor från utlandet i hjälp lyckades den västvänlige gullponken så sent förra året knipa presidentposten. Som tur var hade både västmedia och ukrainska privata medier långt innan förklarat att Jusjtjenko hade vunnit, så det var egentligen mer en fråga om en slutgiltig medietriumf.

Han gick till val på korruptionsbekämpning, Jusjtjenko. Ett närmande till väst, till marknadsekonomin, till demokratin och till rättvisan var det han lovade. Och eftersom han suttit som ledare i det tidigare Ukraina är Jusjtjenko naturligtvis inte opålitlig eller ens värd att ifrågasätta. Man bör bara ge honom pengar, helt enkelt. Duh.

Sedan Kutjma avgick och Jusjtjenko övertog makten har en hel del reformer förklarats. Bland annat förstatligar man några tusen företag som den förra regimens ledarskikt sett till att ta över privat. Gissa vem staten ska sälja företagen vidare till. Ja, det är självklart inte den nu sittande regeringens närmsta krets, och inte heller dess finansiärer (amerikanska affärsmän och intressegrupper).

Tidigare har Ukraina varit en viktig del av Rysslands geopolitiska spelyta. Landet är en viktig länk mellan Rysslands och övriga Europas handelszoner. Med en Moskvatrogen ukrainsk regim har Putin kunnat föra en lika god imperiepolitik med Kutjma-gänget i Ukraina som exempelvis Bush för med diktatorwannaben Uribe i Colombia.

Nu är Ukraina befriat, heter det i våra nyhetsmedier för det mesta. Frågan är hur väldigt befriat det egentligen är. Beror vår inställning till Ukraina som ett nu för tiden fritt land på hur landet verkligen ser ut, eller på hur Washington behandlar regimen?

Om man får tro svenska utvecklingsorganet Sida så ska svenskt ekonomiskt stöd utgå till Ukraina bland annat för att "främja systemförändringar", ge "stöd till administrativa reformer" och därför att Ukraina har en geopolitisk och ekonomisk betydelse både för Sverige och för övriga EU. Stödet är rätt stort, över 50 miljoner kronor om året, och man satsar en hel del på det politiska området.

Sida har genomfört "ett antal insatser" för att "underlätta fria, demokratiska val" i landet - "bland annat genom organisationer som OSSE". Sida går också in med stöd till finansmannen George Soros organisation Renaissance Foundation International, RFI:s, projekt för ukrainsk politisk framtid. Det är i deras lokaler som Sida-tjänstemän har samlats kring valet i fjol, och det är där miljonerna har lagts upp för den utländska hjälpen åt Jusjtjenko.

Korruptionen i Ukraina - är den slut nu? Om man tittar på biståndsflödet till landet så måste man nog dra den slutsatsen. Med Jusjtjenko kom miljonerna vällande in igen, efter den lite bistra tiden med rysstroget och osäkert politiskt läge.

Men i senaste Ordfront magasin skriver Johannes Wahlström om den korruption, om det maktspel och om det förtryck som nu stöps om i en ny form och kallas modern, fri, demokratisk och utvecklingsinriktad. Korruptionen har inte alls upphört. Med mer bistånd och fortsatt styre av gamla erfarna oligarker och tjänstemän, finns en lysande grogrund för de problem som media tidigare har bemödat sig om att förklara för oss om Ukraina.

Tidningarna får besked från regeringen att sluta skriva om korruptionen, att sluta granska. Precis som förr. Granskningsorganisationer stöps om, regeringskritiska röster stryps med indragna stöd och regeringen genomför under västvärldens applåder reformer och rörelser som vi i Sverige knappast skulle vara glada att ge miljoner till.

I dag är det typ Ryssland och kanske Kina som har intresse av att ge motstånd mot den bild Washington, London och för den delen även Stockholm pumpar ut. Men vilken moralisk trovärdighet har ryska presidenten att kritisera andra för demokratiska brister? Ukraina sitter fast mellan stormakterna, precis som de flesta andra länder i Östeuropa, Mellanöstern, Kaukasien, Centralasien och Afrika. Det ser brunt ut för den som hoppas på självständighet åt staterna i före detta östblocket.

Hegemonitjat, igen

2005-04-21T23:29:00.000+02:00

Jag vill börja med att sända en tanke till unge herr Forssell i Fjollträsk, som apropå flyktingpolitiken i sin blogg konstaterar att det "är hög tid att moderaterna på allvar utmanar sossarnas inhumana flyktingpolitik". Ja, vad ska man säga? Moderaterna är ju det enda parti vid sidan av regeringspartiet som vill ha denna inhumana flyktingpolitik, så varför inte? Liberalismen är härlig när den är ärlig.

En borgerlig opposition - vi kan kalla den Allians för Sverige - vill ta över tolkningsföreträdet och agendasättandet i debatten. För att uppnå detta använder den sig av många effektiva kanaler.

Det börjar vanligtvis på bloggen, puben eller jobbet. Man kommer på en bra idé, som egentligen fanns med i Ayn Rands senaste mästerverk, men som man ändå helst själv tar åt sig äran av att ha kommit på. Applicerar den på svenska förhållanden, kallar den naturens och marknadens utveckling till det bättre och ser till att ge den till partikamraterna i Allians för Sverige. Sen är det bara att vänta.

Efter ett tag har någon käck "medarbetare" skrivit rapporter och pressreleaser där man diskret förkunnar att sittande regering är socialistisk, usel och att den står i vägen för naturens och marknadens utvecklingsmöjligheter. Ytterligare lite senare sprider sig informationen från övermedia (som typ Timbro) - med pressmeddelanden och uttalanden från andra lobbyorganisationer i snabb följd - ut i media, ut i samhället.

Nyheterna går rakt på sak och placerar in detta i den redan smaskiga dramaturgin. Göran Persson syns knappt längre i media - det har han inte gjort på flera månader nu - i stället är det hans statsråd som står och sväljer skiten framför kamerorna.

Och opinionssiffrorna svänger.
Och folk är inte förvånade.
Och borgarna förklarar att nu har minsann folk tagit sig samman och lyssnat till sitt sunda förnuft.

Hade sossarna, och kanske framför allt vänstern, sedan besvarat mediaanfallen med minst lika tuff moteld så skulle vi sitta mitt uppe i en intressant och givande kamp mellan olika politiska krafter just nu. Gör de det? Inte en chans. Vänsterpartiet är helt marginaliserade, trots att de har haft gott om politiska (inte mediestrategiska) framgångar på senare tid, och sossarna intar försvarsposition med ett konstigt utgångsläge: "Vi måste stå upp för att försvara bidragssystemen mot borgerliga attacker!" lyder taktiken i spelet om medieövertaget.

Men hur bra går det? Varför ska man försvara bidrag av allt i världen, när det är bidragen - dess enorma omfattning och dess funktion som utarmande av samhällsnytta och människovärde - som är grunden till kritiken mot regeringen?!

Snart är det bara ett år kvar till valet. Grunden till argumentation och taktik bör vara kristallklar åtminstone ett år innan valdagen. Sossarna har ingenting. Det är uppenbart för alla krävande människor med höga förväntningar att socialdemokratin inte kommer att lyckas med en progressiv politik. Pär Nuder "spår" att arbetslösheten kryper ner åtminstone närmare fyra procent än sex, och genom att sänka arvs- och gåvoskatter och sätta folk i AMS-kurser ska arbetarkampen steg för steg ge oss alla en bättre tillvaro. Lycka till, hörni!

Tittar man på Faktums i SVT tokroliga följetong Kinesisk statstelevision, om den "kinesiska bevakningen av regeringens politik" (liknar Grönköpings Veckoblad mycket), så ser man vad vi skulle behöva för att balansera bilden i svensk media av regeringens politik. Eller, ännu bättre - regeringen skulle behöva föra en bättre politik så det inte såg så ruskigt ut i media!

Jag ser allt fler människor, dag för dag, som förknippar arbetarrörelsen och den politiska vänstern med mittenpolitik och budgetrigiditet. Att skära ner på välfärden, för att bygga upp en artificiell bidragsarbetsmarknad parallellt med den riktiga, är faktiskt en tolkning man kan råka göra av Sveriges politik såsom den är i dag.

Sverige behöver en allians för socialism och människovärde. Men ett litet hinder i den visionen är förstås att det i medias rapportering om inrikespolitik till minst 90 % handlar om de två blocken s+v+mp och c+fp+kd+m, ett närmast orubbligt tillstånd. Ett progressivt regeringssamarbete med miljöpartiet som förhandlingspart är dömt att misslyckas.

Missnöjet är den sträng man ska spela på. Missnöjda sossar får inte ut sin hämnd mot Partiet genom att rösta på högerpartierna utan genom att antingen röstskolka eller genom att kanalisera sitt missnöje via Junilistan, Feministiskt initiativ, Nationaldemokraterna (nazipopulisterna), Sjukvårdspartiet eller något annat festligt. En inte helt galen gissning är att missnöjda sossar borde attraheras av en seriös vänster som menar allvar med progressiv socialistisk praktik. "So what U waiting 4?"

Skämmes tamejfan om vänsterpartiet inte skärper sig och tar sitt ansvar nu!

Obefintligt motstånd, obefintlig bildning

2005-03-31T22:55:00.000+02:00

I Sydafrika händer det grejer. Kring 50 000 gruvarbetare har strejkat för att slippa leva under samma förhållanden som under apartheidtiden, och för att få rätt till lika lön som vita arbetare. Naturligtvis har acceptansen för strejken nu upphört!

Här i norr är vi vana att exportera råvaror i stor skala. Länge har det varit statens ansvar att fördela och exploatera, men nu är det nya tider och ny ansvarsfördelning. Ett bolag med två målsättningar - att bli störst i landet och att ge maximal aktieutdelning - ska öppna ett par gruvor i "ekokommunen" Sorsele, en kommun där jag tog mina första steg på jorden.

De jobb man förväntar sig när gruvan i Blaiken öppnar beräknas uppgå till 100 heltidsanställningar. Sen kan man diskutera vad som är realistiskt och vad som är hållbart, men kommunen har inte råd att missa ett enda arbetstillfälle.

Kommunen begick politiskt självmord om den tackade nej till sådana här projekt.

Den gruva som öppnas först, nu i år, kommer att kunna processa uppåt 1 500 000 ton malm varje år, något i stil med 4 000 ton om dagen. Det är rätt mycket. Två gruvplatser i Sorsele kommun har man nu utsett som intressanta i första hand. Guld, zink, bly och silver är de intressanta ämnen man ska bryta. Gruvorna blir dagbrott, alltså öppna gruvor.

Omfattningen av ingreppen i miljön kanske inte är så uppenbara i första hand, man tänker sig ett hål i marken som grävs upp och blir större och större, bara. Problemet är att en gruva är en stor grej. Och flera gruvor är ännu större grejer. I synnerhet när det gäller den blyhaltiga malmen, som är giftig.

Guldgruvan vid Ersmarksberget i Sorsele kommun kommer att kräva en stor damm där man kan tippa gruvavfallet. Det kommer att handla om enorma volymer krossat berg och det blir enorma högar av överbliven bergmassa. Någon gång kommer de gifter som finns i berget att släppas ut i naturen. Förhoppningsvis kommer inga översvämningar att laka ur föroreningarna och låta dem strömma ner i Storjuktan några tiotal meter från gruvområdet, men risken finns ju där...

I gruvprojektets närhet har vi vattendrag som Vindelälven, Juktån och Umeälven, den förstnämnda hittills oreglerad och av stor vikt för den naturliga biologiska älvmångfalden. Om utsläpp - exempelvis en läckande eller brusten damm - sker, kan vi få se ruskiga konsekvenser.

Geografiskt är regionen i sydvästra Sorsele kommun (kommunen är 20 mil på längden), och ut mot kusten längre söderut, rikt på mineraler. Givetvis kommer det att vara intressant för skövling när privata aktörer bedömer projekten lönsamma. Detta projekt anses ge en vinst efter tre års drift. Man räknar under ett normalår på en vinst på över 60 miljoner kronor. Vi snackar alltså ren kvartalskapitalism, ingen sysselsättnings-, regional- eller välgörenhetspolitik. Syftet är att göra vinst med så låga utgifter i området som möjligt.

Eftersom processen för att påbörja mineralutvinning ligger i privatkapitalets händer, kan en demokratisk planering med samhällelig ekohänsyn inte idkas på det här området. Kampen står mellan å ena sidan de lokala naturturismnäringsidkarna, Naturvårdsverkets och Naturskyddsföreningens engagerade, och å andra sidan det privata bolaget och kommunens styrande. Det är en ojämn och orättvis kamp. Kommunen måste bjuda in och tacka ja.

Hade man haft en prospektering och framtida gruvdrift under statligt ansvar, kunde gruvan i Blaiken ha blivit en del i ett större statligt projekt för kommunen. Där kunde satsningar på breddning av det lokala näringslivet, miljövård, utbildning, forskning och mycket mera ha ingått. Samhällsnytta hade på riktigt kunnat utveckla Sorsele till något mer än bara en outvecklad, råvaruexporterande håla. Som det ser ut nu, blir Sorsele kommun i stället - framför allt - den på vinsten snuvade kommunen, en plats för utvinning av vinsteffektiv malmmassa som snarast möjligt transporteras ut till kusterna för export.

Några blir glada. De får ju arbete! Andra blir sura. Vinsterna rinner ut till aktieägare söderöver. Så rullar kapitalismen på, och inte kan - eller vill - vi stoppa den.

EU-direktiv

2005-03-30T00:07:00.000+02:00

Jag känner att det här är ett ämne jag får anledning att återkomma till många gånger i framtiden. EU-direktiven. Man ryser bara man uttalar skiten. Folkvilja så det förslår, liksom.

I grunden ligger en önskan från ett internationellt, världsomfattande FN-fördrag från 1996 om "intellektuell egendom", alltså rätten att äga och ta betalt för sånt man inte kan ta på - exempelvis musik, en weblayout eller pay-per-view-porr. Den förnämliga Europeiska unionen antog 2001 ett direktiv angående sådan upphovsrätt. Som en följd av detta direktiv känner sig en viss Göran Persson föranledd att vidta förebyggande åtgärder i form av en reaktionär proposition.

Enligt justitie- och statsministerskapet i det här landet begår jag - om propositionen går igenom som riksdagsbeslut - en kriminell handling om jag tillgängliggör verk på Internet eller på annat sätt på distans överför ett verk "till allmänheten" utan direkt tillåtelse av upphovsmannen. Med andra ord kriminaliseras jag praktiskt taget genom att använda MSN dagligen.

Det här är en rätt allvarlig skärpning av mina friheter som internetanvändare och av friheten för kulturen. Vem kan tala om fri kultur när den genom lagförslag som detta helt enkelt ställs under kapitalintressenas juristers kontroll? Deras kontrakt spänner över hela den allmänna kulturen. De flesta inflytelserika kulturmänniskor har något stort bolag "bakom sig" som bevakar sina intressen med näbbar och klor.

Regeringen påstår, lite som om den hade kopierat Antipiratbyrån*s propaganda mot fri spridning av kultur, att lagarna ska:

värna upphovsrätten, framförallt i den digitala miljön. Skapande verksamhet måste stimuleras. Det är viktigt för hela samhället.

Men upphovsrätten tror jag att det är en rätt marginell del av "skaparna" som har nytta av. Visst kan det hända att vissa konstnärer, författare eller artister av ett eller annat skäl vill hålla sina verk tätt skyddade och spridda endast strängt begränsat. Där kan upphovsrättslagstiftning göra nytta. Som jag ser det är dock de situationer då lagar som den nu föreslagna gör mer nytta än skada rätt få. Jag vet att de som verkligen tjänar på skärpt upphovsrättslagstiftning är de riktigt stora artisterna. Genom den massiva uppbackningen av bolagspropaganda kan de största artisterna tjäna multum på sina produktioner. För dem är upphovsrätten en garant för extra hög vinstmarginal.

Den vanlige lille artisten - ja, en bred majoritet av världens kulturarbetare är inte i klass med Britney eller Metallica - vågar jag påstå har bättre användning av en helt fri kulturspridning. Utan regleringar som förbjuder all icke-kommersiell spridning. Kopiering av musik för vanligt folks glädje, utan vinstintressen, är någonting som tekniken i allt högre grad har sett till att försäkra oss om.

Fler artister, fler författare och fler konstnärer på scenen tror jag är en oundviklig följd av den tekniska utvecklingen och av ungdomsgenerationens aptit på kulturkonsumtion. Givetvis är det ett hot mot den etablerade oligopolindustrin, och jag vill att riksdag och regering borde se upphovsrätts- och fildelningsfrågorna ur det perspektivet i stället. Det här är en kamp mellan vanligt folk och en i många fall maktfullkomlig medieindustri.

- SVT har nyligen påbörjat en webbpublicering av sitt filmarkiv.
- I varje liten stad finns ett fint bibliotek (ja, om inte kommunens socialdemokrati lagt ner biblioteket, vill säga).
- Många artister har startat upp egna små företag för att få ge ut sina verk utan att behöva slava under de stora bolagens krav.

Hur kommer det sig att sådana verksamheter fortgår i denna tid då regeringen känner sig nödgad att värna storbolagen och dess juridiskt färgade propaganda mot den tekniska utvecklingen? En lösning på den kniviga frågan "Men vem ska få betalt om alla stjäl musiken?" kan vara ett statligt mediebibliotek.

Kultur, och då framför allt i form av musik och film, kommer att behöva en sorts "mediatek" i framtiden. En offentlig institution, på Internet, där medborgare kan låna alla former av kultur fritt och ledigt.

Så pass mycket av informationen i dag förmedlas via medier och genom kultur, att vi måste satsa på det mer inom den offentliga sektorn. Att bygga en lagstadgad rätt åt de stora bolagen för ett ännu mer absolut oligopol på populärkultur är en alldeles galen väg att gå! Ett statligt mediatek som arbetar ut ersättningsregler ungefär som dagens bibliotek get författare ersättning tror jag blir nödvändigt inom kort. Det är sådana förslag riksdagen borde diskutera. Inte förbud och teknikfientlighet.

* Jag länkar till Antipiratbyrån mest som en kul grej. Deras hemsida har blivit hackad av ett gäng fildelare som kallar sig Arga unga hackare (AUH). Dem lär vi få höra mer av i framtiden.

Volksparteipolitik, ja!

2005-03-29T01:27:00.000+02:00

Om man utgår från vad media har sagt om de fackliga organisationerna under senare tid, får man intrycket att de är maffiainstitutioner. I toppen sitter ett gäng skumma figurer som leder rörelsen åt ett håll, utan insyn och med knäppa metoder. De förskingrar, de stjäl, de är korrumperade och de är översittare som slår hårt ner på småfolket. Utlänningar får hotelser utdelade mot sig av fackmaffian, och fackpamparna har mångmiljonarvoden. Facket är en usel samling maktfullkomliga byråkrater.

Denna bild - som till en mycket liten del är sann - trumpetas vidare på av de borgerliga krafterna i allmänhet och av de borgerliga ungdomsförbunden i synnerhet. Moderata ungdomsförbundet (Muf) häver glatt ur sig att konkurrensen om lägsta lönerna är en "kamp mot överheten". Liberala ungdomsförbundet (Luf) kallar det maktmissbruk och protektionism när exempelvis Byggnads utfärdar blockader mot utländska företag som inte godtar svenska kollektivavtal.

Facket är den stora arbetande befolkningens yttersta skydd mot lönesänkningar och försämringar i arbetsvillkor utifrån. Ingen stat kommer att ställa sig i vägen för de utländska företag - må de vara baltiska, danska eller slovakiska - som vill dumpa svenska löner. Staten tar inget ansvar för arbetarna på så sätt, och det är därför som vi behöver facket.

Det ska sägas att facket inte är en perfekt konstruktion. I facktoppen sitter bara socialdemokrater, och bara "jasägare". Den som försöker strejka på ett för radikalt sätt, eller som vill föra en vänsterpolitisk agenda i fackets namn, möts av avståndstagande från den i mångt och mycket regeringstrogna fackledningen. För att ta sig till facktoppen får man sannolikt ta till fusk. Men trots dessa problem spelar facket en avgörande roll i vanligt folks arbetsliv.

Utan fack som agerar "protektionistiskt", "med unkna metoder" mot "de nöjda lettiska arbetarna" har vi ingen spärr mot lönesänkningsspiraler. Ett företag kan då ta hit arbetskraft från vilket EU-land som helst, till vilken lönenivå som helst, förutsatt att lönenivån godkänns av arbetarna själva.

Med andra ord skulle det utan de svenska fackförbundens makt på arbetsmarknaden bli väldigt lätt för arbetsköpare att spela ut arbetssäljarna mot varandra, och väldigt svårt för svenska arbetssäljare att hävda sina rättigheter. För vem vill ha en svensk arbetare när en slovakisk tar en fjärdedel så mycket i löneanspråk? Och varför riskera fackliga påtryckningar om förbättrade arbetsvillkor, när man lika gärna kan komma överens i det tysta med den utländska arbetskraften?

Det är självklart att de svenska arbetsköparna - både stora och små, och särskilt det egna "företagarfacket" Svenskt Näringsliv - vill att fackföreningarnas möjlighet till kontroll över arbetsplatserna ska försvinna. Med utländsk arbetskraft kan svenska företag få mer profit, och framför allt blir dess motpart i förhandlingar splittrad och helt kraftlös.

Men varför tar de unga borgarna företagarnas parti?

Jag kan förstå att det är viktigt rent principiellt för de borgerliga att protestera mot socialdemokratin och mot de korrumperade facken till förmån för "den fria individen". Men i första hand tror jag att det här handlar om strategi. Det är viktigt för borgarna just nu att göra strategiska utfall och att bedriva rätt sorts kampanjer.

Som borgerligt ungdomsförbund gäller det att till varje pris visa vad dålig regeringen är och vad bra (och kanske till och med naturligt) det är att tycka precis som borgarna i berörda frågor. Man måste visa upp regeringens, vänsterns och fackens rasistiska och konservativa kärna.

Problemet är inte att borgarna gör detta, det är utmärkt att borgarna hetsar och bygger vidare på mediekampanjerna. Problemet är snarare hur regeringen, facken och i synnerhet vänstern reagerar på det hela. Reaktionerna är för det första defensiva. Det handlar om att försvara kollektivavtalen, om att dementera anklagelser från opinionsbildare och om "samling kring framtida utmaningar". Vänstern, facket och regeringen gör ett bra försvarsjobb.

Fast man slår inte igenom i media genom att försvara sig, och man vinner inte opinionen genom försvar av det som formellt är rätt.

Borgarna använder sig av hårda ord och av en sorts helhetsgrepp som går ut på att ge en borgerlig "helhetsbild" genom att belysa vänstern, regeringen och den fackliga rörelsen från alla olika håll. De hårda orden och uttrycken tror jag att man klarar sig utan, men i synnerhet vänstern skulle behöva en motsvarighet till borgarnas kampanjartade helhetsbild. Vår opinionsbildning måste belysa allt i ett.

Genom mediautspel kan man faktiskt samla en helhetsstrategi och föra mycket bredare kampanjer än till exempel försvar för kollektivavtalen. Jag skulle gärna se att man fortsatte ut i media med förklaringar till varför kollektivavtalen är centrala, ur flera perspektiv.

Annars finns det en risk att saker blir som borgarna vill, nämligen att "det nuvarande" i form av regeringen, vänstern och facket, ses som destruktivt, bakåtsträvande och över folks huvuden. Den borgerliga alliansen ses då som "den fräscha, sunda skaran" av rättvisekrigare som ska återinföra rättvisa och sunt förnuft i statsapparaten, och rensa upp i systemet. Ärligt talat har vi media emot oss här, men desto större anledning att jobba strategiskt, då!

En metod som faktiskt visat sig lyckas kan vara att komma med kontroversiella förslag, för att på så vis få en bredare debatt som slår igenom i alla medier. När folkpartisterna går ut med extremistiska förslag så dras hela landet in i en debatt om integrationspolitik. Tänk om vänsterpartiet gick ut med ett förslag och en rapport om förstatliganden och återkommunaliseringar. Vilket agendasättande...

Leve Demokratiska Folkrepubliken Korea!

2005-03-27T01:05:00.000+01:00

I gårdagens Länstidningen får Andrée Ivarsson, Liberala ungdomsförbundets (Luf) distriktsordförande, en notis tack vare ett brev till kommunalråden i länet.

Som parentes ska tilläggas att metoden med utspel i media måste anammas av Ung Vänster Jämtland snarast.

Notisen handlade om "ungdomspolitiker", om att ungdomsförbundens representanter borde ges större utrymme i skolorna. Andrée Ivarsson är märkbart intresserad av att synas och vara i blickfånget. Kanske är det en lyckad strategi för att ragga medlemmar, men jag undrar vilka förändringar Luf åstadkommer genom dessa återkommande utspel. Den som lever får kanske se.

Mitt stora problem är att jag inte riktigt håller med (oh, fancy that). Ungdomsförbunden är intresseorganisationer. Som sådana kan de ha en del i skolans verksamhet, men de bör ha en begränsad sådan. De bör i vilket fall som helst inte användas partipolitiskt i utbildningen.

Precis som liberalen är jag oroad över att det reellt demokratiska i det här landet håller på att falna. Mest kanske på grund av att den offentliga sektorn säljs ut och för att folkrörelsen inte längre existerar på det sätt den brukade.

Men även för att mer och mer av utbildningen verkar gå ut på "extern kompetens". Man ska nu hyra in arbetskraft utifrån - föreläsare, instruktörer och sakkunniga - för att utbilda barn och ungdomar. Lärarna besitter inte längre riktigt den förmågan, och vi ser ut att befinna oss långt från den självständiga skolan där elever och lärare resonerar sig till kunskap på egen hand. Skolor med en schysst budget kan anlita föreläsare, anordna temadagar om olika ämnen och låta kompetensen strömma. Andra skolor fastnar i en mindre dynamisk verksamhet, där förnyandet av kunskap inte sker lika snabbt och lätt.

Där ser jag en demokratiklyfta. Olika skolor har olika förutsättningar och möjligheter att lyckas. På den skola som har bra ekonomi får eleverna lärarna med flest vidareutbildningar och föreläsare med bra arvodering. På mindre lyckligt lottade skolor får man dras med det eviga vikarieträsket och kan inte hänga med i utvecklingen av pedagogik.

Skolornas demokratiutbildning måste breddas och fördjupas. Men eftersom de politiska ungdomsförbunden är intresseorganisationer som vilka som helst, tycker jag att utbildningen måste skötas av skolorna själva. Så kallade klasspresentationer, bokbord och paneldebatter kan ungdomsförbunden fortsätta att ha på högstadie- och gymnasieskolor, men demokrati handlar enligt mig inte primärt om partipolitik och ungdomsförbund.

Demokrati bygger på att samhällsmedborgarna känner till samhället och har kunskap att analysera samhället självständigt. Som en del i styret av demokratin finns politiska partier och ungdomsförbund, men de utgör varken grund eller förutsättning för demokratin i sig.

Vi elever måste inte i första hand "lära oss demokrati" av föreläsare från Luf eller Ung Vänster. Vad vi i första hand måste få av skolan är de modeller, som krävs för att vi på egen hand ska kunna analysera samhället, och kunskap om de verktyg som krävs för att förändra samhället på det sätt vi önskar. Det är ingenting som ungdomsförbunden ska stå för - vi ska kunna förvänta oss det av varje enskild skola.

Med det resonemanget skulle jag gärna argumentera för mer pengar till skolan och en friare lösning för utprövning av nya pedagogiska grepp, i bland annat demokratifrämjande syfte. Men jag ser få självändamål i att våra politiska ungdomsförbund tar utbildningsanspråk. Studierna håller vi internt, eller hur, Luf?

Ett par hektogram kakao.

2005-03-26T16:22:00.000+01:00

Förenta staterna, under den karismatiske kronprins Bush, har beslutat sig för att sälja stridsflygplanet F-16 till Kuba. Många ser beslutet att exportera några av världens mest avancerade och destruktiva flygmaskiner till ett odemokratiskt land som Kuba som ett problem.

Bedömare ser med skepsis på utvecklingen av den generösa amerikanska exportpolitiken. Man påminner om att det är märkligt att ”Home of The Free, Land of The Brave” nu väljer att sälja avancerade flygplan till detta förtryckande land. Kuba besitter massförstörelsevapen och ligger i fejd med flera grannländer. En militarisering med amerikansk hjälp är knappast önskvärd på längre sikt, även om bra relationer kan vara bra på kort sikt.

För femton år sedan avbröt Förenta staterna sin vapenexport till Kuba, eftersom man såg de kubanska planerna på framställning av massförstörelsevapen som oroande. I dag verkar dock sådana tongångar inte spela någon större roll. Tvärtom innebär den amerikanska exporten av F-16 att närvaron av kubanska massförstörelsevapen nu erkänns officiellt.

Anledningen till flygplansförsäljningen är att Förenta staterna vill tacka den kubanska regimen för hjälpen i kampen mot terrorismen. Fidel Castro har visat sig vara en mycket god vän av friheten, även om han själv råkar vara en militär som blivit president genom en kupp.

Oron för att Kuba med sina nya, massiva flygplansskvadroner ska hota världsfreden väljer Förenta staterna att dämpa genom att även erbjuda vapenförsäljning till Kubas ärkerival Colombia. Genom att förse colombianerna med vapensystem i samma klass som de som nu säljs till Kuba hoppas Förenta staterna få bättre relationer till de båda viktiga latinamerikanska staterna och samtidigt behålla den militära balansen i regionen.

Nej… Nej, naturligtvis har Bush inte fått en så allvarlig hjärnblödning att han godkänner vapenförsäljning till självaste Kuba. Kuba är ju kommunistiskt. Men om man översätter lite, stämmer det med dagsläget: Kuba = Pakistan, Colombia = Indien, Fidel Castro = Pervez Musharraf.

Vad det här handlar om är en skum strategi i kampen för stabilitet i Mellanöstern och Central- och Sydasien. Landet som Förenta staterna ska exportera F-16 till är inte Kuba, utan Pakistan. Men även Pakistan har en militärdiktator, och även i Pakistan utförs horribla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Pakistans president Pervez Musharraf har också kärnvapen. Det allvarliga i den amerikanska vapenförsäljningen är alltså inte bara att man militariserar diktaturer, utan att man även godkänner ännu en diktators innehav av massförstörelsevapen.

Som diktatur betraktat är säkert Pakistan ett snällt exempel (jämför exempelvis med Nordkorea, där Den Älskade Ledaren just har sänkt stadsbornas matransoner till 250 gram ris om dagen, hälften av minimum för rekommenderat dagligt intag) men knappast någonting för Bush att skryta med. Jag ogillar den Rumsfeldska strategin att acceptera och understödja de mest skumma metoder så länge de ”bekämpar terrorism”.

Exemplen på vilka som får stöd av Bush i kampen mot terror och knarkhandel är avskräckande, i alla fall om man tittar historiskt på hur rörelser som al-Qaida har skapats…

Gerillor, paramilitära förband och tveksamma arméer som den filippinska får rejält med stöd av Pentagon för att bedriva sin amerikanskvänliga kamp. Lite på samma sätt som CIA-skapade al-Qaida för tjugo år sedan bekämpade kommunism och knarkhandel, eller som Pentagon-stödde Suhartos terrorregim fick hjälp av dåvarande amerikanska administrationer att göra detsamma.

Bush är en knäpp frihetskämpe. De regimer som erhåller stöd av olika slag från Washington är inte sällan duktiga på att sätta förtryck och brott mot mänskligheten i system. Vi har förut sett många exempel från länder, där amerikansk inblandning har lett till decennier av förtryck och sjuka ledares bisarra personligheter (Saddam, mulla Omar, Papa Doc, etcetera). Bush har sagt i intervjuer att han beklagar Förenta staternas agerande förr i tiden, och att det sättet att tänka på inte längre uppmuntras. Men taktiken har knappast försvunnit.

I varje land där Förenta staterna griper in, uppstår grupper som ska föra den amerikanska administrationens kamp. Det kan handla om paramilitärerna i Haiti, tokmullorna i Afghanistan eller Pinochets statsdirigentsällskap i Chile. Gemensamt för all amerikansk intervention är att den – vid sidan av störtandet av ”kommunisterna” eller ”skurkarna”, såklart – skapar odemokratiska och oschyssta politiska grupper, som riskerar att kasta in de utsatta länderna i fullständigt kaos. Som exempelvis Haiti eller Afghanistan, efter de amerikanska interventionerna där.

Vad jag vill, vid sidan av att Nato och Förenta staterna lägger ner sina militära strävanden, är att alla länders ledare allvarligt borde tänka sig för innan de agerar i andra länders interna frågor. Om man skapar gerillor eller militära, politiska eller ekonomiska grupper endast med grund i sitt stöd från Washington, så skapar man problem för framtiden.

Det är en tråkig situation vi har när Bush vägrar låta länder som Kuba utvecklas i demokratisk riktning, men samtidigt gärna strör stöd över pervon som pakistanske Musharraf. Icke att förglömma Irak, där flera av terrorgrupperna med stor sannolikhet har kopplingar till amerikansk underrättelsetjänst.

Kamp för socialism, minst en gång om dagen!

Formulera mera gôtt mos!

2005-03-23T00:56:00.000+01:00

Socialdemokratin har uppenbarligen gått i baklås. Varje dag märker jag hur jag - trots att jag medvetet kväser alla eventuella upprorskänslor - blir mer och mer förbannad på sossarna.

Det kan handla om debatter som den jag var med i på Primrose i går. Där säger sossen (som precis som de andra är noggrann med att påpeka att han naturligtvis är "partist"*, vilket jag själv inte alls är) att:

Nu tar vi och går på borgarna, va?

Följt av en förklaring om att

egentligen är vi i ungdomsförbunden överens om jämställdhetsfrågorna, men det är bra att vi diskuterar.

En sådan gång får man lust att skälla ut mänskan, men det känns orättvist att ge sig på fotfolket. För den eskapism och den brist på initiativ- och konfliktperspektivförmåga som skapas inom sossefamiljen kommer uppifrån. Det handlar om medveten handling från ledningens osynliga hand. Se till så ingen ifrågasätter samhällsordningen på riktigt - låt dem skrapa på ytorna i stället.

Det kan också handla om statsråden, de där läskiga varelserna som kan gå en på nerverna med sina falska och ibland inte ens socialdemokratiska uttalanden om allt från apatiska flyktingbarn till tillväxt. Varför ska till exempel sysselsättning föregås av tillväxt, när blev det socialdemokrati?

Jag kan inte hjälpa att känna skadeglädje när sossarna står under massivt bombardemang i medierna nu. Det är åtminstone tre tunga kampanjer som rullar med full kraft emot dem, med skandaler i facket, i ungdomsförbundet, i regeringen, i statsapparaten - man, they're all over. För så sant som det är sagt är sossarna att likställa med makten. En makt som nu för tiden förvaltar i stället för att utföra och utvidga den uppgift och det mandat folket har gett dem. När politik börjar handla om att "slå ut borgarna i debatten" eller förklara varför inpyrda myndighetsstrukturer måste gå före människovärde, i stället för att försvara sina väljares intressen, blir jag förbannad. Oavsett om det gäller sossar eller moderater vid makten.

Men en sak intresserar mig mer än vanligt just nu. Till och från i mediebruset kommer journalistik som vill säga mer än vad alla andra redan säger. Här hör man om "vissa andra" ungdomsförbund som har rejäla stormar internt. Som exempelvis KDU. Tydligen har ordförandestriden i KDU på senare tid gått mycket hett till - även där med medlemsfiffel och smygande bakom ryggar som resultat. Inom Muf sägs spritfester vara ett av flera kontroversiella lockbeten för nya, unga (minderåriga) medlemmar.

Ett problem med dessa rapporteringar är att de försvinner likt en droppe i floden, mitt bland alla artiklar om SSU-kampanjens nästa scoop. Där problem inom SSU kavlas ut till långa kampanjer, blir problem inom borgerliga förbund notiser i tidningarna.

I år är det uppladdningsår inför valåret 2006. Jag ska inte vara lika förvaltarskapsmässig eller elitistiskt karriärspolitisk som vissa SSU:are är, men jag vill ändå påpeka detta: 2005 blir vårt år, det år då Ung Vänster Jämtland växer i antal aktiva medlemmar och i synlighet. Vi och våra medlemmar har tystats nog nu, det är dags att slå tillbaka och föra det politiska debattklimatet åter till en schysst nivå. Ingen Lissabonstrategi, utan en norrländskt socialistisk filurarplan!

Mer aktivism, mer initiativ, mer show!

*Varför ska man vara "partist" (medlem i ungdomsförbundets moderparti)? Jag är inte medlem, och kommer inte under överskådlig tid framöver att bli medlem, i vänsterpartiet. För mig är Ung Vänster sig selv nok - jag vill inte ha något partimedlemskap.

Använd din begåvning - välj rätt språk

2005-03-14T22:58:00.000+01:00

På väg hem från skolan i dag mötte jag ett gäng flickor, de såg ut att vara unga gymnasiestuderande. Jag ser ut som ett mumintroll med mina udda kläder, så vad som hände kanske inte är så märkligt ur ett rent kulturellt perspektiv. En av dem tilltalade mig på finlandssvenska och sa "Hej där, lilla du." - på det där lite melankoliska, finlandssvenska sättet. Som av en reflex svarar jag givetvis tillbaka: "Hej du." på samma finlandssvenska sätt.

När de passerat kunde jag höra kommentarerna. Ojdå, vad dyster han lät...!

JA! Finlandssvenska låter dystert. Om vi gör ett lätt experiment, kan vi urskilja lite roliga saker i våra nordiska språk (sett ur svensk, etnocentrisk synvinkel, förstås). Jag säger

Oj, nu är jag förbannad!

på svenska. Jag låter betoningen falla på nu och på förbannad. Men tar vi samma

Oj, nu är jag förbannad!

på norska i stället, så tar betoningen möjligen kraft vid oj, men framför allt stegrar sig betoningen, mot meningens slut. Så här där det i stället förbannad som får all betoning - något som ger den här meningen en ytterst komisk karaktär.
Oj, nu är jag förbannad!

blir på finsksvenska (big difference...) betonat nästan helt åt nu, då meningen tvärtemot norskans stegring mot slutet i stället ebbar ut.

Detta var en oprofessionell och inkomplett genomgång. Men det blir hemskt kul att pröva den där modellen på olika former av meningar - utspel, frågor och argumenterande, längre meningar. Vad jag vill ha sagt är det här:

Om du vill säga någonting som du vill ska ge upphov till glad respons - använd norskt eller möjligen svenskt uttal, men låt det sverigefinska uttalet vila till ett tråkigare tillfälle!

Stop the dancing!

2005-03-12T23:50:00.000+01:00

Ner med allt! Martin Stenmarck har med sin "melodi" (om sådan fanns) Las Vegas "vunnit" den svenska melodifestivalen 2005. Man skäms över att inte vara norsk. Detta är ett horribelt, upprörande slag mot alla samhällets normer och regler. I rest my case.

And then... Det kommer dagar då världens centrum Östersund täcks av vattenmolekyler i fin ordning, så kallad snö. Vid sådana tillfällen, något dussin om året, brukar Nisse lille bege sig ut i det fria och skyffla och stånka. Så även i dag, sedan de gångna dygnens nedfallna snö i natt har yrt omkring i alla vrår där traktorer och plogbilar inte tar sig förbi och fram. Jag riktade in mig på att skotta ute på parkeringsytan utanför vårt hus. Traktorerna brukar ha svårt att komma åt där - bland annat hittade jag en yta som inte skottats på hela vintern.

Efter att ha skottat i någon timme, med hundratals kilo snö på mitt samvete, kommer en liten pigg bil farande. I god fart svänger den tvärt in mellan två garagebyggnader, genom en trång passage. Den kör raskt ner för backen, på gångvägen, in på gården. Med betydande risk för att mötas av - och eventuellt meja ner - mötande fotgängare tycker jag att den manövern var oerhört onödig. Ett alternativ vore trots allt att i stället välja bilvägen och passera bommen, för att på ett tillåtet sätt nå åtgång till innergården. (Något som den pigge bilföraren förresten också gjorde på väg tillbaka.)

Då suckar jag tungt, och undrar varifrån folk får tankarna som säger att

jag borde nog köra ner på gångvägen här, över den där drivsnön och försöka klämma mig igenom mellan garagen

eftersom de flesta med ens en avlägsen kännedom om området vet att det finns tre särskilt anpassade vägbommar i direkt anslutning till gården, färdiga att användas när som helst. Välplogade vägar finnes även. So why the hell make it more difficult than it already is?!

Folk är imbecilla. Så tänker jag i bland. Jag hade trott att detta var dagens lågvattenmärke - ingen kan väl vara mindre rationell än den äventyrlige föraren av den lilla pigga bilen? Jodå, skulle det visa sig.

Jag skottade alltså ett gäng parkeringsplatser, av tio stycken hade jag klarat av åtta och på den nionde hade jag lämnat en hög kvar, som jag skulle ta sist av allt. På den tionde platsen stod en bil, men alla andra platser - varav fem med motorvärmare - var alltså lediga. Döm om min förvåning när så en bil kommer insvängandes på parkeringsytan. Föraren ser ut att tveka lite, men kör sen långsamt och försiktigt in på en plats. Mitt i, med flera lediga platser till såväl höger som vänster om sig.

Hon - yes, it's a woman - ställer sig på den enda av de nio icke upptagna parkeringsplatserna som inte är skottad. När bilens front kör in i snöhögen puffar det till, och under den främre halvan av underredet skrapas och packas snön. Bilen står en stund på tomgång, innan den stängs av och kvinnan kliver ur för att stoppa i motorvärmarkabeln. Till synes helt omedveten om att hon ställt sin bil rakt på den enda snöhögen på många meter omkring. Tror hon kanske på ödet, att den platsen var förutbestämd för just den bilen i dag? Eller ville hon åt just den elstolpen? I så fall kunde hon ha parkerat på den skottade platsen bredvid... Ja, se fruntimmer.

Chockad och i full färd med att tänka efter om det ändå inte stod "Alla sinnesslöas dag" i almanackan säger jag inget till kvinnan. Hon trycker i kontakten och ställer in tiden i motorvärmarstolpen - och försvinner in i den trånga passagen mellan garagebyggnaderna. Vad har det tagit åt folk med bil, egentligen?

Blir man en tjockskalle som bilförare? Nej, det tror jag inte. I så fall skulle inte världen ha en miljon dödsoffer i trafiken varje år. Åh, vänta. Jäklar också, det har den. Shit happens.

Men dagens fullkomliga bottennapp var inte de bägge tappra medaljkämpande bilisterna. Nej, vinnare av dagens enfaldighetspris går till "vinnaren" av SVT:s odemokratiska melodifestival. Vid programmets början sa jag klart och tydligt, när det var dags för bidrag nummer ett att uppträda:

Den här låten vinner inte. Den här låten kan inte vinna. Den har inte det tempo och den känsla som krävs för att vinna.
När det senare stod klart att SVT:s fördömda jury (Allah och hans änglar ska förbanna dem och döma dem till ett liv i djävulsk eld och ett outhärdligt lidande) hade valt just detta första bidrag, Martin Stenmarcks vidriga Las Vegas, lugnade jag mig med att säga:

Men det här löser folket. Folket vill inte ha Martin i Kiev, de vill ha Nanne. Nanne tar hem det här, för så har folket röstat.
Och så räcker inte folkets röst fram?! Vi (alltså jag) i den schlageroinsatta världen säger enhälligt att här går skam på torra land. Pappa ville trots mitt motstånd att familjen skulle rösta på Nanne, och alldeles uppenbart borde man ha gjort det. Nu får jag sitta och kasta ruttna vegetabilier på teveskärmen senare i vår i stället. Tack för den, forbanne Stenmarck...!

Borgarna struttar runt

2005-03-11T23:03:00.000+01:00

Det är helt upp och ner nu hos de blåa. Helt plötsligt är det folkpartiet som vill ha hårdare nypor mot invandrarna, centern som diggar kärnkraft och moderaterna som säger sig vilja öka anslagen till de kommunala skolorna. Bara kristdemokraterna står kvar, obemärkta och mobbade som alltid.

Borgarna skickar ut sina spindeltrådar stup i ett. De testar nya åsikter åt alla håll - moderaterna åt vänster, med sin "progressiva, mjuka touch" och folkpartiet åt höger med de "hårda nyporna" mot allt och alla. Visserligen finns alla chanser att dessa förslag, som onekligen ger partierna en fantastisk möjlighet att mycket precist tajma in sig på den aktuella opinionen, röstas ner när partierna håller sina beslutande kongresser. Men det oroar mig ändå att så mycket är på gång.

Jag läste i tidningen Arbetaren om omgrupperingen av folkpartiets ledande personer och skiftningen av fokus när det gäller partiets utåtriktade arbete. Sedan valrörelsen 2002 har flera förskjutningar skett - bland annat har den (om än rabiata, så dock ifrågasättande och kritiska) framstående folkpartistiska feministen Birgitta Ohlsson fått flytta från fronten till bakgrunden i media. (Medvetet omgiven av f, då jag känner Birgitta som den fräsande ledaren för FeLiRa (Feminist, Liberal, Radikal). En fräck kvinna. Nå.)

Men inte bara valet av personer till olika poster ("höken" Mauricio Rojas ersatte "duvan" Erik Ullenhag som integrationstalesman) har gått åt det reaktionära hållet. Även partiets slagord och retorik har drastiskt ändrats. Man pratar om "vi är de enda som vågar ta upp den här frågan, den är annars tabubelagd" (om "invandrarproblem") och "en fjortonåring kan mörda men inte dömas till fängelse" (om straffrättsåldern). Dessutom har partiet skaffat sig starka moraliska uttryck och har börjat använda ord som "flum" och "snällism" om den klassiskt socialliberala falangen, till vilken ungdomsförbundet Luf i vissa sammanhang hör.

Just konflikten mellan "snällisten" Fredrik Malm i Luf (hur "snällist" man nu är när man anser att bombimperialism är schysst demokratiarbete har jag andra åsikter om) och Lars "att ställa krav är att bry sig" Leijonborg är intressant. Här får folkpartiet stå som högerkraften, den repressivt strävande mörkerkraften, medan Luf blir den rättroget sociala och förkastar det folkparti som nu "sänder ut testballonger".

Jag ska inte glömma att nämna moderaterna i det här sammanhanget, för även där ser det ut att bli sprickor mellan parti och ungdomsförbund. Medan Fredrik "folk bryr sig mer om innehållet än ägandeformen" Reinfeldt är mjukisen som lyssnar till den offentliga sektorns anställda, är Johan "varje skattehöjning är en utebliven prioritering som slår hårt mot medborgarna" Forssell den ideologiske vakthund som sätter dogmer före populism. Just moderatsprickan kan bli riktigt spännande, då det inom partiet nu vaknar en insikt om att skatter faktiskt inte kan sänkas hur som helst, när som helst, oavsett omständigheter. Ungdomsförbundet Muf kommer inte att acceptera några eftergifter alls i skattefrågorna. Hurra, sprickorna är på gång!

Centerns och kristdemokraternas sprickor står i mindre ämnen, mest som kärnkraft och religiösa frågor. Sånt som ingen egentligen vill ta sig an, men som ändå - ur kvällstidningspublicistiskt perspektiv - vore förbaskat trevligt att se intriger kring. Eller, som ungdomen nog helst uttrycker det: "Men ORKA bråka om sånt...!"

På andra sidan står en "vänster" i startgroparna. Jag tror att vänsterpartiet kommer att backa en aning från den radikala linje man tidigare pratat en del om, och i stället väljer att ställa sig rätt mycket bakom många av de krav som LO ställer i den allmänna debatten. Socialdemokraterna verkar ordentligt oense - å ena sidan Göran Persson med sina jasägande statsråd, där receptet på valseger 2006 stavas löften om högre moms och skatt, och å andra sidan de socialdemokratiska kommunalråd som verkligen inte vill ha ännu mer vanligt folk emot sig. Alltså, sossarna har hajat vad politik handlar om: skatter upp, eller skatter ner.

*märkbart förargad mimik*

Det verkar vara moderaternas mediestrateger som sätter mediernas agenda just för tillfället. Bilden av Göran Persson som en trött, initiativfattig, stel och förvirrad göbbe målas helst upp av bland annat Lars Adaktusson i SVT:s Agenda. Samtidigt får Fredrik Reinfeldt uttala precis de punchlines som vilken person med sunt förnuft i skallen som helst skulle ha sagt, i knepiga situationer. Allt och ett blir, enligt vad jag erfar, värre av att vi har en drös inkompetenta, ofolkliga jasägare i regeringen över vilka man bestämt vill kasta upp!

Nå, än lever min förhoppning att saker och ting stegvis ska förbättras. Om inte socialdemokraterna (med Ardalan-skandal och skatteförvirring) lyckas lösa upp opinionsfrågan så lär vänstern göra det. I vår presenterar vänsterpartiet i Stockholm en rapport om följderna av bolagiseringar och privatiseringar av den offentliga sektorn. Senare i vår håller också Ung Vänster en välfärdskonferens - som ett sätt att visa att vi som är unga och till vänster menar att vår gemensamma välfärd i dag är hotad i grunden, och måste försvaras och tas tillbaka.

Det kommer troligen att kampanjas en del under året. För eller emot välfärd? Ja, inte lär det då vara den frågan som striderna står kring. Nej, som jag har uppfattat läget är exempelvis SSU ute efter mer smutskastning och en lägre nivå på debatten. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig att de unga borgerliga tackar nej till publicitet på det sättet.

Man kunde tycka att fler borde bry sig om välfärden, i alla fall om åt vilket håll landet och kommunerna verkligen ska styras (vem som styr spelar uppenbarligen mindre roll). Men Östersunds kommunfullmäktiges nedskärningsförslag, ett förslag som slår hårt mot all kommunal välfärd, är föremål för en olustig uppgivenhet. Jag är helt övertygad om att de flesta i den här kommunen mer än gärna betalar en hög kommunalskatt för en bra och heltäckande kommunal samhällsservice, men när det kommer till den verkliga politiken ligger folk oförskämt lågt. Som det ser ut nu visar de flesta varken intresse för vilka personer det är som styr, eller för hur kommunens välfärdspolitik borde se ut! Politiker ska ansättas och mötas av indignerade arbetarstämmor när de kommer med oanständiga förslag av denna art, goddammit!

Förlåt mig, ty jag saknar alldeles stringens. Men det är lättast så. Suckers...

Det kostar på att rocka

2005-03-10T21:22:00.000+01:00

2004 betalade vi svenskar tio miljarder kronor i avgifter för de fonder vi skjutit in pengar i. Fondavgifterna är bankernas sätt att ta betalt för "tjänsten" de utför åt oss - leka med våra pengar på det globala kasinot, värdepappersvärldsmarknaden.

I dag fick jag ett brev av den bank som tar betalt för att hålla inne med just mina pengar, Föreningssparbanken kan vi kalla den. Brevet handlade om deras "Miljöfond". Jo, jag bidrar tillsammans med många andra svenskar till att Föreningssparbanken förvaltar lite drygt 270 miljarder kronor i fonder. En inte helt oansenlig summa.

Föreningssparbanken har under föregående fem år gjort en vinst på lite drygt 30 miljarder kronor. Under samma period har jag haft en summa på cirka 3 500 kronor placerad hos Föreningssparbankens fondspelare. Under fem år har de spelat friskt med mina pengar. Summan har varit nere på 2 500 kronor, men också uppe på 3 700 kronor. I dag är den tillbaka nästan på samma nivå jag köpte fonderna för, nästan 3 500 kronor.

På fem år har alltså Föreningssparbanken förmått bringa mig ett nollresultat, mer eller mindre. Fast det vore också fel att säga. För lite under insatsen ligger faktiskt fondens värde nu, så om jag trotsat alla förståsigpåare och klämt in sedlarna i min äckliga madrass då för fem år sedan så hade jag i alla fall haft pengarna här och nu. Utan avgifter.

Nu var jag elak som namngav banken och därmed dissade den, men eftersom samma storbanksregler gäller för alla storbanker kan jag lika gärna namedroppa lite negativt flow på andra också: Nordea, SEB och Handelsbanken förtjänar också att fetdissas. Så det så.

De pengar som jag har lånat ut till olika banker kostar mig små summor varje år. Såhär dags ges ingen ränta på insatta pengar - det lilla äts upp i "administrativa kostnader".

För något tiotal år sedan, på stenåldern innan jag gick i gymnasiet, hamnade de stora bjässarna till banker i kris sedan Sverige hade genomfört ett steg till i ekonomins naturlags riktning (för mer bra information om det, se Dan Josefssons film Novemberrevolutionen) - nämligen kreditavregleringen. Bankerna höll i alla fall på att gå omkull, och staten trädde in med tiotals miljarder för att plåstra om det sargade samhällets sargade banker. Dessa banker har på bara några år i början av 2000-talet tjänat in minst lika mycket i vinst som de fick av skattebetalarnas pengar då. Detta mest bara genom att strypa antalet utgiftsposter och öka antalet intäktsposter, eller, som man också kan kalla det, anpassa sig till marknadskrafterna.

Eller, för min del, genom att upphöra med det en bank förväntas göra - alltså att ge mig ränta och avkastning för att den med mina pengar investerar stort i mer eller mindre tvivelaktiga projekt världen runt.

Och apropå tvivelaktiga projekt stod det i brevet jag fick hem i dag att "Miljöfond" ska byta namn till (och håll i Eder) "Etik & Miljöfond" (miljardvinsterna förbättrar tydligen inte förmågan att skriva vettigt). Föreningssparbankens fondförvaltare Robur ska nu inte längre bara inrikta sig på bolag som uppfyller vissa miljökrav utan även se till att vissa etiska aspekter av företrädesvis svenska bolag uppfylls innan investering sker. Well, etik my ass, så länge företaget tar all eventuell vinst i form av avgift och håvar in tiotals miljarder i utdelning till ägarna...!

Jag tycker gott att staten kan expropriera de stora bankerna totalt. Rakt av. De missbrukar sina positioner som oligarker på bankmarknaden genom att suga upp och orättfärdigt ackumulera kapital från arbetarklassens lojala kämpar (visserligen betalar även storbankerna lite skatt till staten, i marginalerna). Staten har en gång betalat åtskilliga miljarder för att rädda dem ur knipa. Nu kunde vara tid att sätta ner foten och ta befäl. Frånta de privata oligarkerna sin samhällsmakt och återföra lite hopp åt de arbetande massorna.

Notera min mycket pragmatiska, sympatiska och osekteristiskt resonerande ton i just den slutsatsen. Men även jag blir faktiskt provocerad, på riktigt.

Statliga banker med tydlig styrning, där eventuella storvinster inte flyter iväg i skalbolag och ägarposter och bonusprogram, utan investeras i god och närande samhällsservice, vore faktiskt fett bra och - tror jag - ingen omöjlighet.

Att kuppa är svängigt

2005-03-09T23:28:00.000+01:00

Jag vill gärna se att svenska mediers internationella nyhetsbevakning involverar mer än bara fem konflikter i framtiden. Här kommer en av alla bortglömda frågor igen.

Förenta staterna missar sällan en chans till intervention - särskilt på sin egen bakgård, i Latinamerika. Visserligen har man nu för tiden inte någon doktrin som direkt legitimerar amerikanskt styre, men Bushs junta har ändå förtydligat Förenta staternas rätt att slå till närhelst amerikanska intressen hotas.

Av någon märklig anledning verkar många latinamerikanska folk - jag tänker på brasilianarna, venezolanerna, bolivianerna, uruguayanerna, med flera - välja presidenter som medvetet söker motverka dessa frihetens och rättskaffens dollarintressen.

Senast Washington intervenerade militärt, vi kan kalla det "gjorde militärkupp", i Latinamerika var det inte i Venezuela, som många tror. Nej, sedan den för Bush förnedrande, misslyckade kuppen mot Venezuelas president Hugo Chávez genomfördes 2002 har CIA och Pentagon med Bushadministrationens goda minne hunnit med Haiti också. Alltså, den där lilla bortglömda ödelen som ingen svensk ser, i sin iver att njuta av turismens problemfria liv i Dominikanska Republiken. På andra sidan av ön Hispaniola. Alldeles intill förtryckets och socialismens Kuba. Ism som ism, alla äro de onda. Inte sant? Hur som helst.

Haiti hade fram till 1980-talet styrts av despoter hit, despoter dit. Då plötsligt dök en populistisk katolsk snubbe upp och predikade mer folkstyre och mindre banditstyre. Han hette Jean-Bertrand Aristide. Av någon anledning valde de onda haitierna att sätta sitt hopp till honom i stället för till gängen som åren innan helt kontrollerat landet.

Nåväl - när Aristide 1990 blev vald till landets första hyfsat folkliga president uppstod spänningar. Inte bara bland folk i Haitis egna maktelit utan även i tankesmedjor i Nordamerika började man oroa sig för denne karismatiske man som kunde agitera ordentligt och få de fattiga massorna med sig.

Aristide var kanske bra för att få kontroll över det oroliga landet, men hans politiska ambitioner att utveckla självständighet och jämnare välstånd stred mot viktiga intressen. Vems intressen som här hotades tror jag inte att jag behöver gå närmare in på. Redan 1991, efter åtta månader på presidentposten, kastades den reformistiske Aristide ut av den egentliga makteliten - militären, med hjälp av de av Förenta staterna grundade milisgrupperna i opposition till Aristide. Vid denna tidpunkt motsatte sig dock Förenta staterna den nya diktaturen, som kom att sitta kvar fram till 1994, när Clinton hade förhandlat med Aristide om att föra en politik som både haitisk och amerikansk elit kunde leva med. Amerikanska styrkor intervenerade i september 1994, och från oktober samma år kom Jean-Bertrand Aristide, med sitt parti Lavalas, att bli Haitis ledare.

Politiken under Lavalas styre kom att bli en som till stor del passade Washingtons intressen. Ekonomiska åtstramningar och mindre subventioner till fattiga gav det styrande partiet dåligt rykte - vid sidan av de våldsamma kravallerna, vill säga. Efter att 1995 ha förlorat presidentvalet till en annan kandidat blev Aristide år 2000 återvald. Den här gången lät alla kommentarer inte helt unisont positiva. Anklagelser om valfusk på olika håll utdelades och varken polis- eller militärstyrkor ville se Aristide kvar.

Det utländska biståndet till det av Förenta staterna beroende Haiti sjönk och uteblev nästan helt under Aristides sista år vid makten. Haiti höll på att explodera under matbrist, brist på pengar, brist på drivmedel och med en arbetslöshet på tiotals procent. Beväpnade gangstergäng tog mer och mer makt på statens bekostnad. 29 februari i fjol rövade så ett amerikanskchartrat flygplan bort president Aristide och flög honom till Centralafrikanska Republiken.

I de amerikanska uttalandena sades att Aristide hade låtit de väpnade gängen härja fritt, och att det därför vore orimligt att låta honom stanna. Kanske det, kan man tycka. Men för det första var Aristide rent konstitutionellt vald till president av haitierna själva och för det andra låg ansvaret för den haitiska statsmaktens sönderfallande våldsmonopol främst på amerikanerna själva, som sett till att helt underminera regeringens möjligheter att kontrollera Haiti.

Dagens Haiti är ett "trevligt" och fritt ställe i bästa CIA-regi. FN-styrkor finns i landet, men de är under enorm press och fungerar i stort sett som skydd eller förstärkning åt den haitiska polisen. Polisen är i sin tur brutal och maktfullkomlig - den utför mordräder i fattiga områden och jagar med våld och hot anhängare till Aristide och motståndare mot den nuvarande, konstitutionsvidriga regeringen. Till detta ska läggas de milisgrupper som tack vare ett historiskt starkt stöd från Washington fortfarande kan utöva en smått fanatisk terror bland Haitis nära nio miljoner invånare.

Amerikanska journalister rapporterar om en mycket otäck företeelse. Om en människa som kan misstänkas sympatisera med Aristide blir skottskadad, håller sig denne hellre utom statens vetskap än uppsöker sjukhus. För på sjukhusen söker polisen upp den politiska oppositionen och fängslar den. Hittills finns hundratals politiska fångar i landet, men antalet ökar. I det stora hela blir situationen i Haiti värre. Missnöjet mot Aristide var ingenting mot det med den nya, illegitima regeringen - men den här regeringen slår tillbaka tiofalt mot de demonstrationer som kräver att den konstitutionella ordningen följs. Aristides mandat är ännu inte avklarat och det går inte ut förrän i år.

Man ska inte romantisera över det som varit alltför mycket. Under Aristides tid som president utövades haitiskt statsvåld mot medborgarna, precis som det alltid har gjort i förtryckets och Washington-beroendets Haiti. Men den ruggiga utveckling som Bushadministrationens hökar varit med och dirigerat de senaste åren kan man inte se särskilt ljust på. Ännu en gång har den amerikanska taktiken att först svälta ut för att sedan militärt manövrera ut självständighetssträvande ledare visat på det omänskliga i modern imperialism.

Kubas oförlåtliga svek mot utländska investerare har länge givit upphov till kraftiga protester från omvärlden utanför Latinamerika. Även mot Haiti riktades, på grund av svikande affärslojalitet under början av 2000-talet, stark officiell kritik mot de övergrepp som begicks under Aristide-eran. Men sedan en CIA-trogen (se, jag kan också använda nyhetsspråk) regim nu tillsatts i Haitis huvudstad Port-au-Prince hör vi inte längre Bush och Chirac ropa efter fler militärkupper.

Situationen i Haiti är en produkt av Förenta staternas nickedockspolitik. Genom att utbilda paramilitära grupper, göra Haiti oförmöget att klara sig utan bistånd från Washington och ständigt positionera amerikansktrogna våldsverkare som opposition har Förenta staterna åstadkommit en utomordentlig soppa av maktmissbruk och korruption. Att den politiken har förstärkts på senare år snarare än mattats av är något som äcklar mig, i alla fall.

Förtrycket fördöms inte gärna officiellt av någon betydande statsrepresentant i dess nuvarande form. Än så länge kretsar oron kring att det i Haiti råder en orolig stämning - inte att den valde presidenten hålls ute av amerikanskstödda kuppmakare och paramilitära gangsters. Men det svänger gôtt i imperiets utrikespolitik ändå - för Bush är tyvärr upptagen på annat håll i sitt globala frihetsbygge. Så mycket för den demokratiimperialismen...

Moderatsnurrigt värre

2005-03-08T19:45:00.000+01:00

Jag sitter och läser insändarna i dagens Länstidningen. Både moderater och socialdemokrater skriver massor av insändare. Det handlar om arbetsrätt, om skatter och faktiskt också om konferensen i Åre i maj.

Sossarna är noggranna med att använda en höger-vänsteranalys, där socialdemokraterna är vänstern som ständigt står upp mot den elaka högern. Jämtlandsmoderaternas argumentationsteknik är rätt dålig - framför allt drar de helt värdelösa slutsatser och gör en helt kass analys av verkligheten. Men jag vill inte vara sämre! Därför sänker jag mig till samma bottenlöst felanalytiska nivå.

Ola Sundell (m) skriver:

[Berit Andnors] högskatte- och bidragspolitik har också lett till att nio av tio långtidsarbetslösa förlorar på att börja jobba, enligt en uppmärksammad studie vid Karolinska Institutet.

Här har Sundell använt sig av roliga fakta. För det första stämmer inte slutsatsen att man som långtidssjukskriven förlorar pengar på att arbeta, det kan vilken långtidssjukskriven som helst (min mamma, exempelvis) vittna om. Fast det är klart, i studien som Sundell hänvisar till har alla intervjuade avtalsförsäkringar från AFA, försäkringsbolaget som finansierat studien. Så har man en försäkring i tillägg till sin sjukersättning kanske läget förändras något - men referatet till studien har fler brister.

Studien offentliggjordes med dunder och brak på DN:s debattsida. Man hänvisar till medianlön i debattartikeln, vilket i kombination med märkligt stort antal deltidsarbetare i alla fall får mig att tveka till ifall svenska kvinnor generellt sett tjänar 10 368 kronor i månaden efter skatt. Enligt Handels utredare är genomsnittslönen på 13 000 i månaden efter skatt. Beroende på vilka siffror man räknar med - och vilket urval man gör när man sammanställer siffrorna - får man alltså våldsamt skiftande resultat. Antingen tjänar man någon tusenlapp eller så förlorar man några tusenlappar på att vara sjukskriven. Vad jag vet är att livet som sjukskriven är ekonomiskt knapert i allmänhet och fysiskt och psykiskt knäckande i synnerhet.

Karolinska Institutet (KI) står inte bakom de rapporter som visats i massmedia i samband med studiens offentliggörande. De skriver på sin hemsida att rapporterna inte är utgivna av KI. Rapporterna har enligt KI:s presstjänst heller

ännu inte genomgått sedvanlig vetenskaplig granskning.

Om Ola Sundell vill attackera Berit Andnors politik och hänvisa till studien tycker jag att han i stället borde fokusera på den kritik som i studien riktas mot rehabiliterings- och åtgärdsprogrammen för långtidssjukskrivna. Där finns mycket att klaga på, många områden där regeringen har misslyckats att driva på för en mer mänsklig behandling av sjukskrivna. Jag förstår dock varför Sundell kommer till slutsatsen att bidragsnivåerna är på tok för höga.

Han är trots allt moderat. Som moderat vill han helst se till att sänka skatterna och överföra mer av den offentliga sektorns ansvar till privat sektor. Med andra ord är det bättre enligt honom att ta bort en del skattefinansierade saker - som arbetstrygghet - och lämpa över dem på oss privatpersoner i form av privata försäkringar eller liknande.

Man skulle kunna förändra systemet ganska mycket, och på så vis minska antalet långtidssjukskrivna samtidigt som fler arbetar över huvud taget. En lösning heter höjda skatter och ökad omfördelning. Vid 70-talets slut tillämpade vi i Sverige en politik åt det hållet, med höga skatter och en svällande offentlig sektor. Fler kvinnor fick jobb och ju fler kvinnor som anställdes, desto lägre fanns det möjlighet att göra arbetsbördan. Men detta har han såklart inget intresse av att argumentera för. Att argumentera för ett rent aktivt förbättrande av kvinnors arbetsliv vore svårare än att konstatera att skatterna högre än rimligt, och att det är därför som folk inte kan jobba.

Imperialisterna bjuder upp till vals

2005-03-07T19:16:00.000+01:00

Att Göran Persson gillar att dansa med kossor vet vi. Om Condoleezza "Condi" Rice, Förenta staternas utrikesminister, är en kossa vet jag inte - men Göran vill helt säkert dansa med henne. Göran vill tydligen dansa med hela kohagen. Det är i alla fall den slutsats jag kan dra eftersom regeringen inte ber imperialistsamarbetet mellan Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och North Atlantic Treaty Organization (Nato) att förlägga sitt "gettogether" någon annan stans än i Sverige.

När regeringen nu välkomnar Nato-alliansens allra första EAPR-ministermöte är det en viktig signal till oss svenskar. Vår vilja att stå utanför Nato och vår motvilja mot imperialistiska krig räknas inte längre. Nu ska vi välkomna militäralliansens företrädare. Regeringen ska föra oss ännu närmare Nato.

Fast det här är bara det stora, officiella närmandet. Redan tidigare har vårt politiska styre sett till att sudda bort den där besvärande stämpeln som neutral och alliansfri, som Sverige tidigare har haft vissa benägenheter att uppvisa både inåt och utåt. Genom att behålla goda kontakter med Nato-länderna och delta i dess militära operationer har vi förberett för ett medlemskap rent praktiskt. Dessutom har vi fjäskat för inte bara Nato utan även för andra utländska militärmakter genom att erbjuda Norrland som ett gigantiskt militärt övningsområde.

Jag vill inte att Norrland blir övningsfält för framtida mördarmaskiner i den fanatiska Bushhögerns imperialistarmé. Jag vill inte att den svenska regeringen säger ja till utländska förfrågningar hela tiden. Jag vill säga ifrån när militaristiska intressen sätter dagordningen, över vanligt folks huvuden.

Varför ska Sverige överge sitt fristående från imperialistiskt strävande organisationer? Jag ser gärna att vi stärker vårt engagemang i FN-relaterade frågor och mäklar fred eller på civilt sätt förebygger militära konflikter självständigt. Men att närma sig Nato - med ett sånt folkligt motstånd mot organisationen som finns och sedan länge har funnits - är inte bra alls. Den konferens som nu blir av den 24 till 25 maj blir en konferens för att försöka legitimera svenskt stöd till militära ingrepp på imperialistisk grund. Bilden av Sverige som ett diplomatiskt respektabelt och pålitligt land riskerar att få sig en mycket allvarlig törn här.

Därför tycker jag att det är viktigt att regeringen tänker över sin jasägarstrategi och tar ideologisk ställning. Mot imperialistiska krig och imperialistallianser, för folkrätt och oberoende.

Därför tycker jag också att det är viktigt att alla vi antiimperialister demonstrerar vårt missnöje i anslutning till konferensen!

USA ut ur Mellanöstern!
Inga Nato-krig för "strategiska intressen"!
Fred, flum och frihet! ;-)

Ny i blogvärlden

2005-02-06T22:01:00.000+01:00

Det här är nånting helt nytt för mig. Jag ska nu börja blogga, har jag tänkt. Än vet jag inte hur man gör, men efterhand kommer jag att lära mig hur det hela funkar, vilket i sin tur genererar fler blogposter. Frid vare med er alla.