Att kuppa är svängigt

Jag vill gärna se att svenska mediers internationella nyhetsbevakning involverar mer än bara fem konflikter i framtiden. Här kommer en av alla bortglömda frågor igen.

Förenta staterna missar sällan en chans till intervention - särskilt på sin egen bakgård, i Latinamerika. Visserligen har man nu för tiden inte någon doktrin som direkt legitimerar amerikanskt styre, men Bushs junta har ändå förtydligat Förenta staternas rätt att slå till närhelst amerikanska intressen hotas.

Av någon märklig anledning verkar många latinamerikanska folk - jag tänker på brasilianarna, venezolanerna, bolivianerna, uruguayanerna, med flera - välja presidenter som medvetet söker motverka dessa frihetens och rättskaffens dollarintressen.

Senast Washington intervenerade militärt, vi kan kalla det "gjorde militärkupp", i Latinamerika var det inte i Venezuela, som många tror. Nej, sedan den för Bush förnedrande, misslyckade kuppen mot Venezuelas president Hugo Chávez genomfördes 2002 har CIA och Pentagon med Bushadministrationens goda minne hunnit med Haiti också. Alltså, den där lilla bortglömda ödelen som ingen svensk ser, i sin iver att njuta av turismens problemfria liv i Dominikanska Republiken. På andra sidan av ön Hispaniola. Alldeles intill förtryckets och socialismens Kuba. Ism som ism, alla äro de onda. Inte sant? Hur som helst.

Haiti hade fram till 1980-talet styrts av despoter hit, despoter dit. Då plötsligt dök en populistisk katolsk snubbe upp och predikade mer folkstyre och mindre banditstyre. Han hette Jean-Bertrand Aristide. Av någon anledning valde de onda haitierna att sätta sitt hopp till honom i stället för till gängen som åren innan helt kontrollerat landet.

Nåväl - när Aristide 1990 blev vald till landets första hyfsat folkliga president uppstod spänningar. Inte bara bland folk i Haitis egna maktelit utan även i tankesmedjor i Nordamerika började man oroa sig för denne karismatiske man som kunde agitera ordentligt och få de fattiga massorna med sig.

Aristide var kanske bra för att få kontroll över det oroliga landet, men hans politiska ambitioner att utveckla självständighet och jämnare välstånd stred mot viktiga intressen. Vems intressen som här hotades tror jag inte att jag behöver gå närmare in på. Redan 1991, efter åtta månader på presidentposten, kastades den reformistiske Aristide ut av den egentliga makteliten - militären, med hjälp av de av Förenta staterna grundade milisgrupperna i opposition till Aristide. Vid denna tidpunkt motsatte sig dock Förenta staterna den nya diktaturen, som kom att sitta kvar fram till 1994, när Clinton hade förhandlat med Aristide om att föra en politik som både haitisk och amerikansk elit kunde leva med. Amerikanska styrkor intervenerade i september 1994, och från oktober samma år kom Jean-Bertrand Aristide, med sitt parti Lavalas, att bli Haitis ledare.

Politiken under Lavalas styre kom att bli en som till stor del passade Washingtons intressen. Ekonomiska åtstramningar och mindre subventioner till fattiga gav det styrande partiet dåligt rykte - vid sidan av de våldsamma kravallerna, vill säga. Efter att 1995 ha förlorat presidentvalet till en annan kandidat blev Aristide år 2000 återvald. Den här gången lät alla kommentarer inte helt unisont positiva. Anklagelser om valfusk på olika håll utdelades och varken polis- eller militärstyrkor ville se Aristide kvar.

Det utländska biståndet till det av Förenta staterna beroende Haiti sjönk och uteblev nästan helt under Aristides sista år vid makten. Haiti höll på att explodera under matbrist, brist på pengar, brist på drivmedel och med en arbetslöshet på tiotals procent. Beväpnade gangstergäng tog mer och mer makt på statens bekostnad. 29 februari i fjol rövade så ett amerikanskchartrat flygplan bort president Aristide och flög honom till Centralafrikanska Republiken.

I de amerikanska uttalandena sades att Aristide hade låtit de väpnade gängen härja fritt, och att det därför vore orimligt att låta honom stanna. Kanske det, kan man tycka. Men för det första var Aristide rent konstitutionellt vald till president av haitierna själva och för det andra låg ansvaret för den haitiska statsmaktens sönderfallande våldsmonopol främst på amerikanerna själva, som sett till att helt underminera regeringens möjligheter att kontrollera Haiti.

Dagens Haiti är ett "trevligt" och fritt ställe i bästa CIA-regi. FN-styrkor finns i landet, men de är under enorm press och fungerar i stort sett som skydd eller förstärkning åt den haitiska polisen. Polisen är i sin tur brutal och maktfullkomlig - den utför mordräder i fattiga områden och jagar med våld och hot anhängare till Aristide och motståndare mot den nuvarande, konstitutionsvidriga regeringen. Till detta ska läggas de milisgrupper som tack vare ett historiskt starkt stöd från Washington fortfarande kan utöva en smått fanatisk terror bland Haitis nära nio miljoner invånare.

Amerikanska journalister rapporterar om en mycket otäck företeelse. Om en människa som kan misstänkas sympatisera med Aristide blir skottskadad, håller sig denne hellre utom statens vetskap än uppsöker sjukhus. För på sjukhusen söker polisen upp den politiska oppositionen och fängslar den. Hittills finns hundratals politiska fångar i landet, men antalet ökar. I det stora hela blir situationen i Haiti värre. Missnöjet mot Aristide var ingenting mot det med den nya, illegitima regeringen - men den här regeringen slår tillbaka tiofalt mot de demonstrationer som kräver att den konstitutionella ordningen följs. Aristides mandat är ännu inte avklarat och det går inte ut förrän i år.

Man ska inte romantisera över det som varit alltför mycket. Under Aristides tid som president utövades haitiskt statsvåld mot medborgarna, precis som det alltid har gjort i förtryckets och Washington-beroendets Haiti. Men den ruggiga utveckling som Bushadministrationens hökar varit med och dirigerat de senaste åren kan man inte se särskilt ljust på. Ännu en gång har den amerikanska taktiken att först svälta ut för att sedan militärt manövrera ut självständighetssträvande ledare visat på det omänskliga i modern imperialism.

Kubas oförlåtliga svek mot utländska investerare har länge givit upphov till kraftiga protester från omvärlden utanför Latinamerika. Även mot Haiti riktades, på grund av svikande affärslojalitet under början av 2000-talet, stark officiell kritik mot de övergrepp som begicks under Aristide-eran. Men sedan en CIA-trogen (se, jag kan också använda nyhetsspråk) regim nu tillsatts i Haitis huvudstad Port-au-Prince hör vi inte längre Bush och Chirac ropa efter fler militärkupper.

Situationen i Haiti är en produkt av Förenta staternas nickedockspolitik. Genom att utbilda paramilitära grupper, göra Haiti oförmöget att klara sig utan bistånd från Washington och ständigt positionera amerikansktrogna våldsverkare som opposition har Förenta staterna åstadkommit en utomordentlig soppa av maktmissbruk och korruption. Att den politiken har förstärkts på senare år snarare än mattats av är något som äcklar mig, i alla fall.

Förtrycket fördöms inte gärna officiellt av någon betydande statsrepresentant i dess nuvarande form. Än så länge kretsar oron kring att det i Haiti råder en orolig stämning - inte att den valde presidenten hålls ute av amerikanskstödda kuppmakare och paramilitära gangsters. Men det svänger gôtt i imperiets utrikespolitik ändå - för Bush är tyvärr upptagen på annat håll i sitt globala frihetsbygge. Så mycket för den demokratiimperialismen...