Norrländskt socialistiskt motstånd

Jag skriver om politiska, samhällsorienterade ämnen. Så sök inte sportkommentarer här. Allah är inte akbar. Östersund är världens centrum, Norrland är "nära" och resten räknar jag som ren periferi.

17 september 2006

Bra motstånd

Inte allt motstånd måste vara norrländskt och socialistiskt. Kolla in det här och tänk vidare på vad det är högern vill.

12 september 2006

Ett halvår sen sist

Det är sex månader sedan jag skrev på den här bloggen senast. Då härjade alliansen om skärpta tag mot facket, om ökad lönekonkurrens och om hårdare tag mot fusket med bidragen. I dag har de lagt i en helt annan växel och säger att det är sossarna som står för allt det dåliga, medan de själva står för allt bra. Vem kommer ihåg att den politik - inte retorik, märk väl - som alliansen har presenterat faktiskt är densamma som högern alltid tidigare har presenterat?

Fortfarande är det makten över kapitalet och rätten till ett värdigt liv som de politiska striderna står, eller bör stå, kring. I sin artikel i söndags skriver Johan Ehrenberg något som alla allmänvänstermänniskor borde lyssna till:

Att rösta mot en borgerlig regering handlar om att bryta en trend av förborgerligande av oss alla. Det är ett rent självförsvar.
Vi kan i svaga ögonblick känna som borgerliga analytiker alltid vill påstå, att alliansen är en frisk fläkt som vill reda ut röran Sverige, men problemet är att deras borgerliga politik faktiskt är genomträngande och vidrig. Valet står inte bara mellan en ledare som vill behålla makten med alla tillgängliga medel och en annan som med lika stor fanatism vill nå makten, utan även mellan vanligt folks rätt till makt i samhället och företagens avhumaniserande krav på konkurrens människor emellan.

Nu handlar det om att försvara sig. Om att ta ställning för den organiserade arbetarklassen. Och sen, efter 17 september, vidare.

12 mars 2006

Arbete für alle!

Med anledning av Alliz-ansens vilse-i-skogen-tur längs kusten...

A. I Nordkorea sätter man folk i arbete på allvar. Den Store Ledaren ser behovet av att satsa på infrastrukturen för att få fart på landets utveckling. Ett "litet aber" kunde man kalla det faktum att knappt någon bensin (eller för den delen andra drivmedel - eller ens maskiner att sluka drivmedlen med) importeras. Man låter den entusiastiska befolkningen (utkommenderade partimedlemmar, barnpionjärer, värnpliktiga och intagna i arbetsläger) göra allt för hand. Tillverka stenkross till vägbyggen? Med hammare och slägga. Gräva ut nivåskillnader för vägarna? Spade och hacka. Skörda och rosta riset? För hand; eventuellt med begagnade öststatsmaskiner. Reglera "trafiken" (några hundra Volvobilar från 70-talet och ytterst få andra fordon)? Inte trafikljus, utan kvinnliga trafikvakter. Och så vidare. Folket arbetar handgripligen för nationens väl. De arbetar, allihopa, så landets verksamhet flyter på.

Eftersom Nordkorea är så fascinerande ger jag här fem raska webbtips för andra lika sjukligt intresserade: 1. DFRK:s officiella hemsida, som går "rakt på sak". 2. Den svenska versionen av densamma. 3. ABF-delegationens reflektioner efter en resa till Nordkorea. 4. DN:s Torbjörn Peterssons utförliga reportage inifrån. 5. U.S. Committee for Human Rights in North Koreas rapport om arbetslägren.

B. I Förenta staterna kan inte alla jobba. På flygplatser anställs bara vissa (svarta, kvinnliga) som extraresurser för att hålla upp skyltar och varna folk för nymoppade golv. Lantbruksarbete är så pass oattraktivt att mexikaner och andra från centralamerika - illegala invandrare i huvudsak - utgör arbetskraften. För att inte tala om "McJobs": monotona jobb med begränsad attraktionskraft. Det är helt enkelt svårare att få folk att jobba i Förenta staterna än det är i Nordkorea.

C. I Sverige är det nästan omöjligt att uppnå hög sysselsättning. Här skurar fint folk sina egna toaletter, formellt sett. Visst smyger där något ryskt hembiträde bakom salongens sidengardiner, men av olyckliga kulturella skäl är hon inte samhälleligt accepterad sådan. Och eftersom den ytterst tröga arbetsmarknaden förhindrar riktig konkurrens finns det inte ens möjlighet för folk mitt i karriären att få lite avlastning med ungarna hemmavid.

Som tur är har vi den borgerliga alliansen, som om ett halvår ska få vårt förtroende att skjuta maktbalansen på arbetsmarknaden rätt igen. Vägen från C-land, via B-land till A-land, är lång. Det krävs en ideologisk klarsyn, massivt reformarbete och en benhård tro på friheten för att lyckas. Men med rätt ledarskap och fast övertygelse ska det allt gå. (På tur i Norrland: Look, there's four of them! Vad kostade Alliansbussen?)

I sitt arbete med politisk fasadputsning, meddelar Flamman, har alliansen två viktiga åtgärder på gång för att sätta Sverige i arbete. För det första ska man se till så facken regleras hårdare när det gäller sådant som konflikträtten: LO ska bindas till en avtalsordning där man inte sympatistrejkar vid utländsk lönekonkurrens. För det andra ska man också aktivt öppna upp för mer av sådant som slovakiska byggnadsarbetare och lettiska svetsare. Om allt går vägen kommer alliansen under sin mandatperiod fram till 2010 att uppgradera Sverige till ett B-land: Förenta staterna i miniatyr, men inte riktigt ända uppe i A-klassen.

02 mars 2006

Valutbildning i rätt landsände

I helgen reser jag till Boden på valutbildning. Det är faktiskt första gången jag åker till Norrbotten - och jag ser fram emot vistelsen. Synd bara att SJ:s nordligaste trafikerade stad heter Östersund, varför vi måste hålla tillgodo med privata, illa omtyckta, tågbolag. Helgens resa med Connex blir min första längre erfarenhet av den privata tågtrafiken.

När jag bokade resan - som betalas nästan helt av Ung Vänster - tyckte jag att det blev dyrt. Nära tusen kronor för en biljett tur och retur. Men efter att ha läst om hur det kan gå till i andra landsänden känns det ändå sansat.

Moderata ungdomsförbundets ordförande får ett Eurocard att spendera för på ungdomsförbundets bekostnad, och av någon anledning har lokalorganisationen ett underskott på 200 000 kronor. Det är så man undrar vad som förtjänar nyhetsrubriker och vad som förtjänar ännu mer nyhetsrubriker... Jag tar mig för pannan.

Härnäst på den lokala agendan står att hylla vår lokala ungdomsmottagning. Årets feminister!

18 februari 2006

Vår vän DDR

Utbildningsradions programserie Ramp om historia sände i går ett sevärt reportage från DDR-periodens säkerhetsapparat. Då, liksom nu, hotade samhällsfarliga element vårt gemensamma bästa, och skulle bemötas med en antifascistisk offensiv. Murar skulle byggas, angiverinät vävas. Ingen skulle här komma och tänka fascistiskt utan vår vetskap!

Genom hela programmet läggs en värdering i Stasis funktion; det var förstås ett uttryck för kommunismens inneboende ondska och det oundvikliga tyranni som socialistiska strävanden leder till. Programmet, som producerades 2004, har dock inte dragit någon parallell till dagens politiska läge.

I de sista minuterna av Berlin-reportaget kan vi se unga tyskar från Östberlin, som sitter i full flumutstyrsel och hävdar att man i DDR i alla fall hade det bättre personligen - man slapp ju den materialistiska hetsen, och folk kände mer samhörighet. Gemenskap, mysighet, mänsklig värme. Staten såg och hörde allt, och allt man kunde lita på var den fysiska gemenskapen mellan vänner. Ett fridfullt samhälle, för den vars liv går ut på att röka hasch, fläta håret i dreadstil och måla fredstecken i fejset. De unga DDR-nostalgikerna har nog inte koll på framväxten av 2000-talets DDR-system.

Det är i dag vi ser DDR komma närmre. Stasi och Säpo kan ses som uttryck för samma kamp i ett gott syfte - att förebygga uppkomsten och spridningen av fascism eller terrorism - där kampen gör staten själv terroristisk. Den svenska staten har en grym järnaxel i form av överenskommelser mellan s och m (s/m, höhö), och ibland även andra borgarpartier. Säkerhetspolitiska övergrepp blir regel snarare än undantag när staten ger sig i kast med att bekämpa allt som kan tänkas utvecklas i vad myndigheterna kallar "terroristisk" riktning.

Att DDR förstod omfattningen av kritiken mot samhällssystemet innebar att man reagerade på ett sätt som "det fria väst" lätt kunde gå i opposition emot. Det var ju ondskan som blev mörkare, vilket fick godheten att se flera nyanser ljusare ut. I dag målar godheten sin egen utveckling i allt mörkare nyanser. När blir godheten ondska?

Vänstern är i dag den tydligaste politiska motkraften mot den repressiva utvecklingen. Därför är det viktigast att det också är vi som tar initiativet i debatten, och att vi gör frågan om repression till en ideologisk fråga. Jag tycker att det är en fråga om demokrati och frihet, för flertalet, som står i motsättning till elitens intressen, det vill säga inskränkningar i minoriteters och rättsstatens suveränitet.