Det kostar på att rocka

2004 betalade vi svenskar tio miljarder kronor i avgifter för de fonder vi skjutit in pengar i. Fondavgifterna är bankernas sätt att ta betalt för "tjänsten" de utför åt oss - leka med våra pengar på det globala kasinot, värdepappersvärldsmarknaden.

I dag fick jag ett brev av den bank som tar betalt för att hålla inne med just mina pengar, Föreningssparbanken kan vi kalla den. Brevet handlade om deras "Miljöfond". Jo, jag bidrar tillsammans med många andra svenskar till att Föreningssparbanken förvaltar lite drygt 270 miljarder kronor i fonder. En inte helt oansenlig summa.

Föreningssparbanken har under föregående fem år gjort en vinst på lite drygt 30 miljarder kronor. Under samma period har jag haft en summa på cirka 3 500 kronor placerad hos Föreningssparbankens fondspelare. Under fem år har de spelat friskt med mina pengar. Summan har varit nere på 2 500 kronor, men också uppe på 3 700 kronor. I dag är den tillbaka nästan på samma nivå jag köpte fonderna för, nästan 3 500 kronor.

På fem år har alltså Föreningssparbanken förmått bringa mig ett nollresultat, mer eller mindre. Fast det vore också fel att säga. För lite under insatsen ligger faktiskt fondens värde nu, så om jag trotsat alla förståsigpåare och klämt in sedlarna i min äckliga madrass då för fem år sedan så hade jag i alla fall haft pengarna här och nu. Utan avgifter.

Nu var jag elak som namngav banken och därmed dissade den, men eftersom samma storbanksregler gäller för alla storbanker kan jag lika gärna namedroppa lite negativt flow på andra också: Nordea, SEB och Handelsbanken förtjänar också att fetdissas. Så det så.

De pengar som jag har lånat ut till olika banker kostar mig små summor varje år. Såhär dags ges ingen ränta på insatta pengar - det lilla äts upp i "administrativa kostnader".

För något tiotal år sedan, på stenåldern innan jag gick i gymnasiet, hamnade de stora bjässarna till banker i kris sedan Sverige hade genomfört ett steg till i ekonomins naturlags riktning (för mer bra information om det, se Dan Josefssons film Novemberrevolutionen) - nämligen kreditavregleringen. Bankerna höll i alla fall på att gå omkull, och staten trädde in med tiotals miljarder för att plåstra om det sargade samhällets sargade banker. Dessa banker har på bara några år i början av 2000-talet tjänat in minst lika mycket i vinst som de fick av skattebetalarnas pengar då. Detta mest bara genom att strypa antalet utgiftsposter och öka antalet intäktsposter, eller, som man också kan kalla det, anpassa sig till marknadskrafterna.

Eller, för min del, genom att upphöra med det en bank förväntas göra - alltså att ge mig ränta och avkastning för att den med mina pengar investerar stort i mer eller mindre tvivelaktiga projekt världen runt.

Och apropå tvivelaktiga projekt stod det i brevet jag fick hem i dag att "Miljöfond" ska byta namn till (och håll i Eder) "Etik & Miljöfond" (miljardvinsterna förbättrar tydligen inte förmågan att skriva vettigt). Föreningssparbankens fondförvaltare Robur ska nu inte längre bara inrikta sig på bolag som uppfyller vissa miljökrav utan även se till att vissa etiska aspekter av företrädesvis svenska bolag uppfylls innan investering sker. Well, etik my ass, så länge företaget tar all eventuell vinst i form av avgift och håvar in tiotals miljarder i utdelning till ägarna...!

Jag tycker gott att staten kan expropriera de stora bankerna totalt. Rakt av. De missbrukar sina positioner som oligarker på bankmarknaden genom att suga upp och orättfärdigt ackumulera kapital från arbetarklassens lojala kämpar (visserligen betalar även storbankerna lite skatt till staten, i marginalerna). Staten har en gång betalat åtskilliga miljarder för att rädda dem ur knipa. Nu kunde vara tid att sätta ner foten och ta befäl. Frånta de privata oligarkerna sin samhällsmakt och återföra lite hopp åt de arbetande massorna.

Notera min mycket pragmatiska, sympatiska och osekteristiskt resonerande ton i just den slutsatsen. Men även jag blir faktiskt provocerad, på riktigt.

Statliga banker med tydlig styrning, där eventuella storvinster inte flyter iväg i skalbolag och ägarposter och bonusprogram, utan investeras i god och närande samhällsservice, vore faktiskt fett bra och - tror jag - ingen omöjlighet.