Borgarna struttar runt

Det är helt upp och ner nu hos de blåa. Helt plötsligt är det folkpartiet som vill ha hårdare nypor mot invandrarna, centern som diggar kärnkraft och moderaterna som säger sig vilja öka anslagen till de kommunala skolorna. Bara kristdemokraterna står kvar, obemärkta och mobbade som alltid.

Borgarna skickar ut sina spindeltrådar stup i ett. De testar nya åsikter åt alla håll - moderaterna åt vänster, med sin "progressiva, mjuka touch" och folkpartiet åt höger med de "hårda nyporna" mot allt och alla. Visserligen finns alla chanser att dessa förslag, som onekligen ger partierna en fantastisk möjlighet att mycket precist tajma in sig på den aktuella opinionen, röstas ner när partierna håller sina beslutande kongresser. Men det oroar mig ändå att så mycket är på gång.

Jag läste i tidningen Arbetaren om omgrupperingen av folkpartiets ledande personer och skiftningen av fokus när det gäller partiets utåtriktade arbete. Sedan valrörelsen 2002 har flera förskjutningar skett - bland annat har den (om än rabiata, så dock ifrågasättande och kritiska) framstående folkpartistiska feministen Birgitta Ohlsson fått flytta från fronten till bakgrunden i media. (Medvetet omgiven av f, då jag känner Birgitta som den fräsande ledaren för FeLiRa (Feminist, Liberal, Radikal). En fräck kvinna. Nå.)

Men inte bara valet av personer till olika poster ("höken" Mauricio Rojas ersatte "duvan" Erik Ullenhag som integrationstalesman) har gått åt det reaktionära hållet. Även partiets slagord och retorik har drastiskt ändrats. Man pratar om "vi är de enda som vågar ta upp den här frågan, den är annars tabubelagd" (om "invandrarproblem") och "en fjortonåring kan mörda men inte dömas till fängelse" (om straffrättsåldern). Dessutom har partiet skaffat sig starka moraliska uttryck och har börjat använda ord som "flum" och "snällism" om den klassiskt socialliberala falangen, till vilken ungdomsförbundet Luf i vissa sammanhang hör.

Just konflikten mellan "snällisten" Fredrik Malm i Luf (hur "snällist" man nu är när man anser att bombimperialism är schysst demokratiarbete har jag andra åsikter om) och Lars "att ställa krav är att bry sig" Leijonborg är intressant. Här får folkpartiet stå som högerkraften, den repressivt strävande mörkerkraften, medan Luf blir den rättroget sociala och förkastar det folkparti som nu "sänder ut testballonger".

Jag ska inte glömma att nämna moderaterna i det här sammanhanget, för även där ser det ut att bli sprickor mellan parti och ungdomsförbund. Medan Fredrik "folk bryr sig mer om innehållet än ägandeformen" Reinfeldt är mjukisen som lyssnar till den offentliga sektorns anställda, är Johan "varje skattehöjning är en utebliven prioritering som slår hårt mot medborgarna" Forssell den ideologiske vakthund som sätter dogmer före populism. Just moderatsprickan kan bli riktigt spännande, då det inom partiet nu vaknar en insikt om att skatter faktiskt inte kan sänkas hur som helst, när som helst, oavsett omständigheter. Ungdomsförbundet Muf kommer inte att acceptera några eftergifter alls i skattefrågorna. Hurra, sprickorna är på gång!

Centerns och kristdemokraternas sprickor står i mindre ämnen, mest som kärnkraft och religiösa frågor. Sånt som ingen egentligen vill ta sig an, men som ändå - ur kvällstidningspublicistiskt perspektiv - vore förbaskat trevligt att se intriger kring. Eller, som ungdomen nog helst uttrycker det: "Men ORKA bråka om sånt...!"

På andra sidan står en "vänster" i startgroparna. Jag tror att vänsterpartiet kommer att backa en aning från den radikala linje man tidigare pratat en del om, och i stället väljer att ställa sig rätt mycket bakom många av de krav som LO ställer i den allmänna debatten. Socialdemokraterna verkar ordentligt oense - å ena sidan Göran Persson med sina jasägande statsråd, där receptet på valseger 2006 stavas löften om högre moms och skatt, och å andra sidan de socialdemokratiska kommunalråd som verkligen inte vill ha ännu mer vanligt folk emot sig. Alltså, sossarna har hajat vad politik handlar om: skatter upp, eller skatter ner.

*märkbart förargad mimik*

Det verkar vara moderaternas mediestrateger som sätter mediernas agenda just för tillfället. Bilden av Göran Persson som en trött, initiativfattig, stel och förvirrad göbbe målas helst upp av bland annat Lars Adaktusson i SVT:s Agenda. Samtidigt får Fredrik Reinfeldt uttala precis de punchlines som vilken person med sunt förnuft i skallen som helst skulle ha sagt, i knepiga situationer. Allt och ett blir, enligt vad jag erfar, värre av att vi har en drös inkompetenta, ofolkliga jasägare i regeringen över vilka man bestämt vill kasta upp!

Nå, än lever min förhoppning att saker och ting stegvis ska förbättras. Om inte socialdemokraterna (med Ardalan-skandal och skatteförvirring) lyckas lösa upp opinionsfrågan så lär vänstern göra det. I vår presenterar vänsterpartiet i Stockholm en rapport om följderna av bolagiseringar och privatiseringar av den offentliga sektorn. Senare i vår håller också Ung Vänster en välfärdskonferens - som ett sätt att visa att vi som är unga och till vänster menar att vår gemensamma välfärd i dag är hotad i grunden, och måste försvaras och tas tillbaka.

Det kommer troligen att kampanjas en del under året. För eller emot välfärd? Ja, inte lär det då vara den frågan som striderna står kring. Nej, som jag har uppfattat läget är exempelvis SSU ute efter mer smutskastning och en lägre nivå på debatten. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig att de unga borgerliga tackar nej till publicitet på det sättet.

Man kunde tycka att fler borde bry sig om välfärden, i alla fall om åt vilket håll landet och kommunerna verkligen ska styras (vem som styr spelar uppenbarligen mindre roll). Men Östersunds kommunfullmäktiges nedskärningsförslag, ett förslag som slår hårt mot all kommunal välfärd, är föremål för en olustig uppgivenhet. Jag är helt övertygad om att de flesta i den här kommunen mer än gärna betalar en hög kommunalskatt för en bra och heltäckande kommunal samhällsservice, men när det kommer till den verkliga politiken ligger folk oförskämt lågt. Som det ser ut nu visar de flesta varken intresse för vilka personer det är som styr, eller för hur kommunens välfärdspolitik borde se ut! Politiker ska ansättas och mötas av indignerade arbetarstämmor när de kommer med oanständiga förslag av denna art, goddammit!

Förlåt mig, ty jag saknar alldeles stringens. Men det är lättast så. Suckers...