Arbete für alle!

Med anledning av Alliz-ansens vilse-i-skogen-tur längs kusten...

A. I Nordkorea sätter man folk i arbete på allvar. Den Store Ledaren ser behovet av att satsa på infrastrukturen för att få fart på landets utveckling. Ett "litet aber" kunde man kalla det faktum att knappt någon bensin (eller för den delen andra drivmedel - eller ens maskiner att sluka drivmedlen med) importeras. Man låter den entusiastiska befolkningen (utkommenderade partimedlemmar, barnpionjärer, värnpliktiga och intagna i arbetsläger) göra allt för hand. Tillverka stenkross till vägbyggen? Med hammare och slägga. Gräva ut nivåskillnader för vägarna? Spade och hacka. Skörda och rosta riset? För hand; eventuellt med begagnade öststatsmaskiner. Reglera "trafiken" (några hundra Volvobilar från 70-talet och ytterst få andra fordon)? Inte trafikljus, utan kvinnliga trafikvakter. Och så vidare. Folket arbetar handgripligen för nationens väl. De arbetar, allihopa, så landets verksamhet flyter på.

Eftersom Nordkorea är så fascinerande ger jag här fem raska webbtips för andra lika sjukligt intresserade: 1. DFRK:s officiella hemsida, som går "rakt på sak". 2. Den svenska versionen av densamma. 3. ABF-delegationens reflektioner efter en resa till Nordkorea. 4. DN:s Torbjörn Peterssons utförliga reportage inifrån. 5. U.S. Committee for Human Rights in North Koreas rapport om arbetslägren.

B. I Förenta staterna kan inte alla jobba. På flygplatser anställs bara vissa (svarta, kvinnliga) som extraresurser för att hålla upp skyltar och varna folk för nymoppade golv. Lantbruksarbete är så pass oattraktivt att mexikaner och andra från centralamerika - illegala invandrare i huvudsak - utgör arbetskraften. För att inte tala om "McJobs": monotona jobb med begränsad attraktionskraft. Det är helt enkelt svårare att få folk att jobba i Förenta staterna än det är i Nordkorea.

C. I Sverige är det nästan omöjligt att uppnå hög sysselsättning. Här skurar fint folk sina egna toaletter, formellt sett. Visst smyger där något ryskt hembiträde bakom salongens sidengardiner, men av olyckliga kulturella skäl är hon inte samhälleligt accepterad sådan. Och eftersom den ytterst tröga arbetsmarknaden förhindrar riktig konkurrens finns det inte ens möjlighet för folk mitt i karriären att få lite avlastning med ungarna hemmavid.

Som tur är har vi den borgerliga alliansen, som om ett halvår ska få vårt förtroende att skjuta maktbalansen på arbetsmarknaden rätt igen. Vägen från C-land, via B-land till A-land, är lång. Det krävs en ideologisk klarsyn, massivt reformarbete och en benhård tro på friheten för att lyckas. Men med rätt ledarskap och fast övertygelse ska det allt gå. (På tur i Norrland: Look, there's four of them! Vad kostade Alliansbussen?)

I sitt arbete med politisk fasadputsning, meddelar Flamman, har alliansen två viktiga åtgärder på gång för att sätta Sverige i arbete. För det första ska man se till så facken regleras hårdare när det gäller sådant som konflikträtten: LO ska bindas till en avtalsordning där man inte sympatistrejkar vid utländsk lönekonkurrens. För det andra ska man också aktivt öppna upp för mer av sådant som slovakiska byggnadsarbetare och lettiska svetsare. Om allt går vägen kommer alliansen under sin mandatperiod fram till 2010 att uppgradera Sverige till ett B-land: Förenta staterna i miniatyr, men inte riktigt ända uppe i A-klassen.