Vår vän DDR

Utbildningsradions programserie Ramp om historia sände i går ett sevärt reportage från DDR-periodens säkerhetsapparat. Då, liksom nu, hotade samhällsfarliga element vårt gemensamma bästa, och skulle bemötas med en antifascistisk offensiv. Murar skulle byggas, angiverinät vävas. Ingen skulle här komma och tänka fascistiskt utan vår vetskap!

Genom hela programmet läggs en värdering i Stasis funktion; det var förstås ett uttryck för kommunismens inneboende ondska och det oundvikliga tyranni som socialistiska strävanden leder till. Programmet, som producerades 2004, har dock inte dragit någon parallell till dagens politiska läge.

I de sista minuterna av Berlin-reportaget kan vi se unga tyskar från Östberlin, som sitter i full flumutstyrsel och hävdar att man i DDR i alla fall hade det bättre personligen - man slapp ju den materialistiska hetsen, och folk kände mer samhörighet. Gemenskap, mysighet, mänsklig värme. Staten såg och hörde allt, och allt man kunde lita på var den fysiska gemenskapen mellan vänner. Ett fridfullt samhälle, för den vars liv går ut på att röka hasch, fläta håret i dreadstil och måla fredstecken i fejset. De unga DDR-nostalgikerna har nog inte koll på framväxten av 2000-talets DDR-system.

Det är i dag vi ser DDR komma närmre. Stasi och Säpo kan ses som uttryck för samma kamp i ett gott syfte - att förebygga uppkomsten och spridningen av fascism eller terrorism - där kampen gör staten själv terroristisk. Den svenska staten har en grym järnaxel i form av överenskommelser mellan s och m (s/m, höhö), och ibland även andra borgarpartier. Säkerhetspolitiska övergrepp blir regel snarare än undantag när staten ger sig i kast med att bekämpa allt som kan tänkas utvecklas i vad myndigheterna kallar "terroristisk" riktning.

Att DDR förstod omfattningen av kritiken mot samhällssystemet innebar att man reagerade på ett sätt som "det fria väst" lätt kunde gå i opposition emot. Det var ju ondskan som blev mörkare, vilket fick godheten att se flera nyanser ljusare ut. I dag målar godheten sin egen utveckling i allt mörkare nyanser. När blir godheten ondska?

Vänstern är i dag den tydligaste politiska motkraften mot den repressiva utvecklingen. Därför är det viktigast att det också är vi som tar initiativet i debatten, och att vi gör frågan om repression till en ideologisk fråga. Jag tycker att det är en fråga om demokrati och frihet, för flertalet, som står i motsättning till elitens intressen, det vill säga inskränkningar i minoriteters och rättsstatens suveränitet.