Norrländskt socialistiskt motstånd

Jag skriver om politiska, samhällsorienterade ämnen. Så sök inte sportkommentarer här. Allah är inte akbar. Östersund är världens centrum, Norrland är "nära" och resten räknar jag som ren periferi.

27 mars 2005

Leve Demokratiska Folkrepubliken Korea!

I gårdagens Länstidningen får Andrée Ivarsson, Liberala ungdomsförbundets (Luf) distriktsordförande, en notis tack vare ett brev till kommunalråden i länet.

Som parentes ska tilläggas att metoden med utspel i media måste anammas av Ung Vänster Jämtland snarast.

Notisen handlade om "ungdomspolitiker", om att ungdomsförbundens representanter borde ges större utrymme i skolorna. Andrée Ivarsson är märkbart intresserad av att synas och vara i blickfånget. Kanske är det en lyckad strategi för att ragga medlemmar, men jag undrar vilka förändringar Luf åstadkommer genom dessa återkommande utspel. Den som lever får kanske se.

Mitt stora problem är att jag inte riktigt håller med (oh, fancy that). Ungdomsförbunden är intresseorganisationer. Som sådana kan de ha en del i skolans verksamhet, men de bör ha en begränsad sådan. De bör i vilket fall som helst inte användas partipolitiskt i utbildningen.

Precis som liberalen är jag oroad över att det reellt demokratiska i det här landet håller på att falna. Mest kanske på grund av att den offentliga sektorn säljs ut och för att folkrörelsen inte längre existerar på det sätt den brukade.

Men även för att mer och mer av utbildningen verkar gå ut på "extern kompetens". Man ska nu hyra in arbetskraft utifrån - föreläsare, instruktörer och sakkunniga - för att utbilda barn och ungdomar. Lärarna besitter inte längre riktigt den förmågan, och vi ser ut att befinna oss långt från den självständiga skolan där elever och lärare resonerar sig till kunskap på egen hand. Skolor med en schysst budget kan anlita föreläsare, anordna temadagar om olika ämnen och låta kompetensen strömma. Andra skolor fastnar i en mindre dynamisk verksamhet, där förnyandet av kunskap inte sker lika snabbt och lätt.

Där ser jag en demokratiklyfta. Olika skolor har olika förutsättningar och möjligheter att lyckas. På den skola som har bra ekonomi får eleverna lärarna med flest vidareutbildningar och föreläsare med bra arvodering. På mindre lyckligt lottade skolor får man dras med det eviga vikarieträsket och kan inte hänga med i utvecklingen av pedagogik.

Skolornas demokratiutbildning måste breddas och fördjupas. Men eftersom de politiska ungdomsförbunden är intresseorganisationer som vilka som helst, tycker jag att utbildningen måste skötas av skolorna själva. Så kallade klasspresentationer, bokbord och paneldebatter kan ungdomsförbunden fortsätta att ha på högstadie- och gymnasieskolor, men demokrati handlar enligt mig inte primärt om partipolitik och ungdomsförbund.

Demokrati bygger på att samhällsmedborgarna känner till samhället och har kunskap att analysera samhället självständigt. Som en del i styret av demokratin finns politiska partier och ungdomsförbund, men de utgör varken grund eller förutsättning för demokratin i sig.

Vi elever måste inte i första hand "lära oss demokrati" av föreläsare från Luf eller Ung Vänster. Vad vi i första hand måste få av skolan är de modeller, som krävs för att vi på egen hand ska kunna analysera samhället, och kunskap om de verktyg som krävs för att förändra samhället på det sätt vi önskar. Det är ingenting som ungdomsförbunden ska stå för - vi ska kunna förvänta oss det av varje enskild skola.

Med det resonemanget skulle jag gärna argumentera för mer pengar till skolan och en friare lösning för utprövning av nya pedagogiska grepp, i bland annat demokratifrämjande syfte. Men jag ser få självändamål i att våra politiska ungdomsförbund tar utbildningsanspråk. Studierna håller vi internt, eller hur, Luf?

1 Comments:

At 5:14 em, mars 21, 2006, Anonymous Anonym said...

Jag hoppas att du skickade in den här texten som insändare till lokaltidningarna.

 

Skicka en kommentar

<< Home