Riktig revolution?

Borgare brukar som regel vara livrädda för och skeptiska till revolutioner. Åtminstone brukar ryggradsreaktionen när man beskriver sig som revolutionär vara av närmast indignerad art - det är ju inte riktigt riktigt att göra revolution. Sånt är odemokratiskt och okapitalistiskt, det säger sig självt.

Den uppfinningsrika imperialismen har kommit på sätt att dra nytta av revolutionen likafullt. Nu kan borgare hylla revolutioner minst lika fritt som vänstermänniskor tidigare har kunnat.

Jag tänker på revolutionerna i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa. Där har gamla ledare avsatts och nya tillsatts, till synes helt i händerna på det frihetstörstande folkflertalet. Med lite, bara lite, hjälp av utländska teveteam och några hundra miljoner amerikanska dollar, såklart.

I Ukraina skulle president Kutjma och hans ryssvänlige kandidat Janukovitj slås ner för att låta Washingtontrogne Jusjtjenko ta över makten i landet. En operation för presidentbyte i orange färgskala startades. Med en halv miljard kronor från utlandet i hjälp lyckades den västvänlige gullponken så sent förra året knipa presidentposten. Som tur var hade både västmedia och ukrainska privata medier långt innan förklarat att Jusjtjenko hade vunnit, så det var egentligen mer en fråga om en slutgiltig medietriumf.

Han gick till val på korruptionsbekämpning, Jusjtjenko. Ett närmande till väst, till marknadsekonomin, till demokratin och till rättvisan var det han lovade. Och eftersom han suttit som ledare i det tidigare Ukraina är Jusjtjenko naturligtvis inte opålitlig eller ens värd att ifrågasätta. Man bör bara ge honom pengar, helt enkelt. Duh.

Sedan Kutjma avgick och Jusjtjenko övertog makten har en hel del reformer förklarats. Bland annat förstatligar man några tusen företag som den förra regimens ledarskikt sett till att ta över privat. Gissa vem staten ska sälja företagen vidare till. Ja, det är självklart inte den nu sittande regeringens närmsta krets, och inte heller dess finansiärer (amerikanska affärsmän och intressegrupper).

Tidigare har Ukraina varit en viktig del av Rysslands geopolitiska spelyta. Landet är en viktig länk mellan Rysslands och övriga Europas handelszoner. Med en Moskvatrogen ukrainsk regim har Putin kunnat föra en lika god imperiepolitik med Kutjma-gänget i Ukraina som exempelvis Bush för med diktatorwannaben Uribe i Colombia.

Nu är Ukraina befriat, heter det i våra nyhetsmedier för det mesta. Frågan är hur väldigt befriat det egentligen är. Beror vår inställning till Ukraina som ett nu för tiden fritt land på hur landet verkligen ser ut, eller på hur Washington behandlar regimen?

Om man får tro svenska utvecklingsorganet Sida så ska svenskt ekonomiskt stöd utgå till Ukraina bland annat för att "främja systemförändringar", ge "stöd till administrativa reformer" och därför att Ukraina har en geopolitisk och ekonomisk betydelse både för Sverige och för övriga EU. Stödet är rätt stort, över 50 miljoner kronor om året, och man satsar en hel del på det politiska området.

Sida har genomfört "ett antal insatser" för att "underlätta fria, demokratiska val" i landet - "bland annat genom organisationer som OSSE". Sida går också in med stöd till finansmannen George Soros organisation Renaissance Foundation International, RFI:s, projekt för ukrainsk politisk framtid. Det är i deras lokaler som Sida-tjänstemän har samlats kring valet i fjol, och det är där miljonerna har lagts upp för den utländska hjälpen åt Jusjtjenko.

Korruptionen i Ukraina - är den slut nu? Om man tittar på biståndsflödet till landet så måste man nog dra den slutsatsen. Med Jusjtjenko kom miljonerna vällande in igen, efter den lite bistra tiden med rysstroget och osäkert politiskt läge.

Men i senaste Ordfront magasin skriver Johannes Wahlström om den korruption, om det maktspel och om det förtryck som nu stöps om i en ny form och kallas modern, fri, demokratisk och utvecklingsinriktad. Korruptionen har inte alls upphört. Med mer bistånd och fortsatt styre av gamla erfarna oligarker och tjänstemän, finns en lysande grogrund för de problem som media tidigare har bemödat sig om att förklara för oss om Ukraina.

Tidningarna får besked från regeringen att sluta skriva om korruptionen, att sluta granska. Precis som förr. Granskningsorganisationer stöps om, regeringskritiska röster stryps med indragna stöd och regeringen genomför under västvärldens applåder reformer och rörelser som vi i Sverige knappast skulle vara glada att ge miljoner till.

I dag är det typ Ryssland och kanske Kina som har intresse av att ge motstånd mot den bild Washington, London och för den delen även Stockholm pumpar ut. Men vilken moralisk trovärdighet har ryska presidenten att kritisera andra för demokratiska brister? Ukraina sitter fast mellan stormakterna, precis som de flesta andra länder i Östeuropa, Mellanöstern, Kaukasien, Centralasien och Afrika. Det ser brunt ut för den som hoppas på självständighet åt staterna i före detta östblocket.