Inrikespolitisk kalops

(Läs kortbloggen först.)

Jag har i ett par månader försökt förtränga mina tankar om kvällstidningarnas journalistik och intervjuteknik. Det har funkat rätt bra, om jag får säga't själv. Men nu är måttet rågat. Vissa artiklar om vänsterpartiets senaste show är faktiskt helt rubbade.

Under rubriker som "V-kvinnornas flykt" och "Ännu en lämnar vänsterns styrelse" hittar jag både hyfsade intervjuer och fruktansvärt undermåligt journalistiskt arbete. Hur välunderrättad är till exempel Aftonbladets reporter?

[Lars Ohly:] – Att man lämnar sitt uppdrag när mandatperioden tar slut är inget dramatiskt. Pernilla har varit partisekreterare i snart sex år. Jag har svårt att ifrågasätta hennes skäl när hon tycker att hon har gjort tillräckligt som partisekreterare. Men hon kommer att vara kvar i partiet och spela en stor roll i valrörelsen.
[Reportern:] Så du ser det inte som allvarligt att folk inte väljer att fortsätta i ditt parti?
[Ohly:] – Nej, inte om det handlar om Pernilla Zethraeus.
[Reportern:] Men hur ser du på att det just är kvinnor som hoppar av sina uppdrag?
[Ohly:] – Vi har väldigt många kvinnor på framträdande positioner i vänsterpartiet. Vi är ett feministiskt parti. Det skulle vara märkligt om de som avgår inte var kvinnor.

Expressen är, lite överraskande, mer insatta och ställer upp ett konfliktperspektiv på sin artikel. Här låter man "en tung vänsterpartist, som vill vara anonym" meddela att en av Zethraeus stora nackdelar varit att hon låtit styras av kongressbeslut snarare än medieutspel.

Även Dan Gahnström, som tiden innan han betalade medlemsavgift till miljöpartiet ägnade sin samlade politiska verksamhet åt att fila på ytterligare offentlig kritik mot vänsterpartiets formella organisation, får säga sitt:

- Partisekreteraren brukar hålla ihop partiet. Det ovanliga med henne var att det gjorde hon inte.

Nä, se där. Hon "höll inte ihop" partiet genom att anamma Vägval Vänsters ideologiska omsvängning, utan "förvärrade partiets problem snarare än minskade dem" genom att framhärda i att klubbat beslut ligger. Som tur är kan bittra (även före detta) vänsterpartister alltid få sista ordet i officiella sammanhang där vänsterpartiet är med.

Eller, förresten, Gahnström... Visa mig vilken annan partisekreterare som under en stor del av sin tid på posten i praktiken haft ett heltidsjobb enbart med uppgiften att dementera/hantera nya medieangrepp från en ilsken "pamp-falang". Pernilla Zethraeus har aldrig haft en chans att tillsammans med partistyrelsemajoriteten på allvar styra vänsterpartiet. Först när de tongivande inom Vägval Vänster så småningom gått ur partiet och angriper vänsterpartiet som miljöpartister börjar det bli möjligt att återgå till den respekt för ett partis kongressbeslut som krävs i verkligheten bortom kommunpamparnas rum.

Vänsterpartiets konflikter är hela Sveriges kioskvältare. På motsvarande sätt hanteras utspel från borgerliga partier med stor entusiasm från media. Skillnaden där är väl att borgerliga utspel kommer i en noggrant regisserad följd, där de enda uppbrotten från opinionsmässigt positiva nyheter är de så kallade testballongerna.

Nu är ju jag den jag är, vilket vill säga "Ja, inte är jag folkpartist i alla fall...". Det går kjempebra för de blåa i opinionen. Vissa undersökningar vill ge dem bortåt 60 % av opinionen, och det är ungefär så borgerligt som Sverige någonsin har varit. I opinionen, that is.

Om man kollar in hur folk verkligen tycker, så är det i varje fall inte borgerligt. Borgerlig politik slår vanligt folk i magen, vilket folk i allmänhet innerst inne vet. Om borgarna i opinionen har gott och väl hälften av sympatierna, är det desto tunnare med sympatisörer i verkligheten. Ett besök på Maktskifte 06 visar att nästan 9 000 personer - farligt nära en promille av befolkningen - vill ha en borgerlig regering på riktigt. Så stort utrymme har Allians för Sverige i folks hjärtan.

Trots att den borgerliga politiken i sig alltså i stort sett saknar förankring i folks vardag, är det från borgerligt håll som rikspolitikens agenda i dag kommer. Hårdare tag mot kriminella, sänkning av skatter (för att synas lägger till och med v och mp förslag om skattesänkningar!), ökad privatiseringstakt i samhällsservicen, minskad reglering av näringslivet...

Min syn på läget inför valet blir alltmer klar. Den borgerliga strategin att "göra en Bush" och angripa motståndarna med moralargument medan man själv frestar väljare med populism är helt rätt i tiden. Man har starkt understöd från massiva propagandamaskiner, men desto mindre i folks vardag.

Och vem ska anklaga folket för att tycka fel? Om jag följde mitt samvete i stället för min politiska och ideologiska övertygelse om att vänster är rätt, så skulle jag rösta på vilket som helst av de borgerliga partierna. För en oinsatt, oerfaren förstagångsväljare ter sig den borgerliga fyrklövern i media som ett frukostbord av inbjudande, förändringsvilliga och framåtskridande politiker. De borgerliga har lyckats bygga upp hyfsat stabila varumärken kring sina tilltänkta ministrar, och dessutom har de alltsedan förra sommaren initiativrätten till snart sagt alla politiska debatter.

Det går såklart inte att säga att Allians för Sverige går i hamn bara för att opinionsläget är till dess fördel. Men eftersom politik i Sverige handlar så mycket om yta och strategi, och eftersom vänstern sedan EMU-omröstningen inte haft många poäng att hösta in, får jag ändå stå fast vid min gissning.

Förresten hittade jag fler små saker som jag i utbrott av raseri skrev i våras angående regeringsfrågan och konflikten mellan rött och blått. Fortfarande (om än lite larvigt) aktuellt.