EU-direktiv

Jag känner att det här är ett ämne jag får anledning att återkomma till många gånger i framtiden. EU-direktiven. Man ryser bara man uttalar skiten. Folkvilja så det förslår, liksom.

I grunden ligger en önskan från ett internationellt, världsomfattande FN-fördrag från 1996 om "intellektuell egendom", alltså rätten att äga och ta betalt för sånt man inte kan ta på - exempelvis musik, en weblayout eller pay-per-view-porr. Den förnämliga Europeiska unionen antog 2001 ett direktiv angående sådan upphovsrätt. Som en följd av detta direktiv känner sig en viss Göran Persson föranledd att vidta förebyggande åtgärder i form av en reaktionär proposition.

Enligt justitie- och statsministerskapet i det här landet begår jag - om propositionen går igenom som riksdagsbeslut - en kriminell handling om jag tillgängliggör verk på Internet eller på annat sätt på distans överför ett verk "till allmänheten" utan direkt tillåtelse av upphovsmannen. Med andra ord kriminaliseras jag praktiskt taget genom att använda MSN dagligen.

Det här är en rätt allvarlig skärpning av mina friheter som internetanvändare och av friheten för kulturen. Vem kan tala om fri kultur när den genom lagförslag som detta helt enkelt ställs under kapitalintressenas juristers kontroll? Deras kontrakt spänner över hela den allmänna kulturen. De flesta inflytelserika kulturmänniskor har något stort bolag "bakom sig" som bevakar sina intressen med näbbar och klor.

Regeringen påstår, lite som om den hade kopierat Antipiratbyrån*s propaganda mot fri spridning av kultur, att lagarna ska:

värna upphovsrätten, framförallt i den digitala miljön. Skapande verksamhet måste stimuleras. Det är viktigt för hela samhället.

Men upphovsrätten tror jag att det är en rätt marginell del av "skaparna" som har nytta av. Visst kan det hända att vissa konstnärer, författare eller artister av ett eller annat skäl vill hålla sina verk tätt skyddade och spridda endast strängt begränsat. Där kan upphovsrättslagstiftning göra nytta. Som jag ser det är dock de situationer då lagar som den nu föreslagna gör mer nytta än skada rätt få. Jag vet att de som verkligen tjänar på skärpt upphovsrättslagstiftning är de riktigt stora artisterna. Genom den massiva uppbackningen av bolagspropaganda kan de största artisterna tjäna multum på sina produktioner. För dem är upphovsrätten en garant för extra hög vinstmarginal.

Den vanlige lille artisten - ja, en bred majoritet av världens kulturarbetare är inte i klass med Britney eller Metallica - vågar jag påstå har bättre användning av en helt fri kulturspridning. Utan regleringar som förbjuder all icke-kommersiell spridning. Kopiering av musik för vanligt folks glädje, utan vinstintressen, är någonting som tekniken i allt högre grad har sett till att försäkra oss om.

Fler artister, fler författare och fler konstnärer på scenen tror jag är en oundviklig följd av den tekniska utvecklingen och av ungdomsgenerationens aptit på kulturkonsumtion. Givetvis är det ett hot mot den etablerade oligopolindustrin, och jag vill att riksdag och regering borde se upphovsrätts- och fildelningsfrågorna ur det perspektivet i stället. Det här är en kamp mellan vanligt folk och en i många fall maktfullkomlig medieindustri.

- SVT har nyligen påbörjat en webbpublicering av sitt filmarkiv.
- I varje liten stad finns ett fint bibliotek (ja, om inte kommunens socialdemokrati lagt ner biblioteket, vill säga).
- Många artister har startat upp egna små företag för att få ge ut sina verk utan att behöva slava under de stora bolagens krav.

Hur kommer det sig att sådana verksamheter fortgår i denna tid då regeringen känner sig nödgad att värna storbolagen och dess juridiskt färgade propaganda mot den tekniska utvecklingen? En lösning på den kniviga frågan "Men vem ska få betalt om alla stjäl musiken?" kan vara ett statligt mediebibliotek.

Kultur, och då framför allt i form av musik och film, kommer att behöva en sorts "mediatek" i framtiden. En offentlig institution, på Internet, där medborgare kan låna alla former av kultur fritt och ledigt.

Så pass mycket av informationen i dag förmedlas via medier och genom kultur, att vi måste satsa på det mer inom den offentliga sektorn. Att bygga en lagstadgad rätt åt de stora bolagen för ett ännu mer absolut oligopol på populärkultur är en alldeles galen väg att gå! Ett statligt mediatek som arbetar ut ersättningsregler ungefär som dagens bibliotek get författare ersättning tror jag blir nödvändigt inom kort. Det är sådana förslag riksdagen borde diskutera. Inte förbud och teknikfientlighet.

* Jag länkar till Antipiratbyrån mest som en kul grej. Deras hemsida har blivit hackad av ett gäng fildelare som kallar sig Arga unga hackare (AUH). Dem lär vi få höra mer av i framtiden.