Volksparteipolitik, ja!

Om man utgår från vad media har sagt om de fackliga organisationerna under senare tid, får man intrycket att de är maffiainstitutioner. I toppen sitter ett gäng skumma figurer som leder rörelsen åt ett håll, utan insyn och med knäppa metoder. De förskingrar, de stjäl, de är korrumperade och de är översittare som slår hårt ner på småfolket. Utlänningar får hotelser utdelade mot sig av fackmaffian, och fackpamparna har mångmiljonarvoden. Facket är en usel samling maktfullkomliga byråkrater.

Denna bild - som till en mycket liten del är sann - trumpetas vidare på av de borgerliga krafterna i allmänhet och av de borgerliga ungdomsförbunden i synnerhet. Moderata ungdomsförbundet (Muf) häver glatt ur sig att konkurrensen om lägsta lönerna är en "kamp mot överheten". Liberala ungdomsförbundet (Luf) kallar det maktmissbruk och protektionism när exempelvis Byggnads utfärdar blockader mot utländska företag som inte godtar svenska kollektivavtal.

Facket är den stora arbetande befolkningens yttersta skydd mot lönesänkningar och försämringar i arbetsvillkor utifrån. Ingen stat kommer att ställa sig i vägen för de utländska företag - må de vara baltiska, danska eller slovakiska - som vill dumpa svenska löner. Staten tar inget ansvar för arbetarna på så sätt, och det är därför som vi behöver facket.

Det ska sägas att facket inte är en perfekt konstruktion. I facktoppen sitter bara socialdemokrater, och bara "jasägare". Den som försöker strejka på ett för radikalt sätt, eller som vill föra en vänsterpolitisk agenda i fackets namn, möts av avståndstagande från den i mångt och mycket regeringstrogna fackledningen. För att ta sig till facktoppen får man sannolikt ta till fusk. Men trots dessa problem spelar facket en avgörande roll i vanligt folks arbetsliv.

Utan fack som agerar "protektionistiskt", "med unkna metoder" mot "de nöjda lettiska arbetarna" har vi ingen spärr mot lönesänkningsspiraler. Ett företag kan då ta hit arbetskraft från vilket EU-land som helst, till vilken lönenivå som helst, förutsatt att lönenivån godkänns av arbetarna själva.

Med andra ord skulle det utan de svenska fackförbundens makt på arbetsmarknaden bli väldigt lätt för arbetsköpare att spela ut arbetssäljarna mot varandra, och väldigt svårt för svenska arbetssäljare att hävda sina rättigheter. För vem vill ha en svensk arbetare när en slovakisk tar en fjärdedel så mycket i löneanspråk? Och varför riskera fackliga påtryckningar om förbättrade arbetsvillkor, när man lika gärna kan komma överens i det tysta med den utländska arbetskraften?

Det är självklart att de svenska arbetsköparna - både stora och små, och särskilt det egna "företagarfacket" Svenskt Näringsliv - vill att fackföreningarnas möjlighet till kontroll över arbetsplatserna ska försvinna. Med utländsk arbetskraft kan svenska företag få mer profit, och framför allt blir dess motpart i förhandlingar splittrad och helt kraftlös.

Men varför tar de unga borgarna företagarnas parti?

Jag kan förstå att det är viktigt rent principiellt för de borgerliga att protestera mot socialdemokratin och mot de korrumperade facken till förmån för "den fria individen". Men i första hand tror jag att det här handlar om strategi. Det är viktigt för borgarna just nu att göra strategiska utfall och att bedriva rätt sorts kampanjer.

Som borgerligt ungdomsförbund gäller det att till varje pris visa vad dålig regeringen är och vad bra (och kanske till och med naturligt) det är att tycka precis som borgarna i berörda frågor. Man måste visa upp regeringens, vänsterns och fackens rasistiska och konservativa kärna.

Problemet är inte att borgarna gör detta, det är utmärkt att borgarna hetsar och bygger vidare på mediekampanjerna. Problemet är snarare hur regeringen, facken och i synnerhet vänstern reagerar på det hela. Reaktionerna är för det första defensiva. Det handlar om att försvara kollektivavtalen, om att dementera anklagelser från opinionsbildare och om "samling kring framtida utmaningar". Vänstern, facket och regeringen gör ett bra försvarsjobb.

Fast man slår inte igenom i media genom att försvara sig, och man vinner inte opinionen genom försvar av det som formellt är rätt.

Borgarna använder sig av hårda ord och av en sorts helhetsgrepp som går ut på att ge en borgerlig "helhetsbild" genom att belysa vänstern, regeringen och den fackliga rörelsen från alla olika håll. De hårda orden och uttrycken tror jag att man klarar sig utan, men i synnerhet vänstern skulle behöva en motsvarighet till borgarnas kampanjartade helhetsbild. Vår opinionsbildning måste belysa allt i ett.

Genom mediautspel kan man faktiskt samla en helhetsstrategi och föra mycket bredare kampanjer än till exempel försvar för kollektivavtalen. Jag skulle gärna se att man fortsatte ut i media med förklaringar till varför kollektivavtalen är centrala, ur flera perspektiv.

Annars finns det en risk att saker blir som borgarna vill, nämligen att "det nuvarande" i form av regeringen, vänstern och facket, ses som destruktivt, bakåtsträvande och över folks huvuden. Den borgerliga alliansen ses då som "den fräscha, sunda skaran" av rättvisekrigare som ska återinföra rättvisa och sunt förnuft i statsapparaten, och rensa upp i systemet. Ärligt talat har vi media emot oss här, men desto större anledning att jobba strategiskt, då!

En metod som faktiskt visat sig lyckas kan vara att komma med kontroversiella förslag, för att på så vis få en bredare debatt som slår igenom i alla medier. När folkpartisterna går ut med extremistiska förslag så dras hela landet in i en debatt om integrationspolitik. Tänk om vänsterpartiet gick ut med ett förslag och en rapport om förstatliganden och återkommunaliseringar. Vilket agendasättande...