Norrländskt socialistiskt motstånd

Jag skriver om politiska, samhällsorienterade ämnen. Så sök inte sportkommentarer här. Allah är inte akbar. Östersund är världens centrum, Norrland är "nära" och resten räknar jag som ren periferi.

31 mars 2005

Obefintligt motstånd, obefintlig bildning

I Sydafrika händer det grejer. Kring 50 000 gruvarbetare har strejkat för att slippa leva under samma förhållanden som under apartheidtiden, och för att få rätt till lika lön som vita arbetare. Naturligtvis har acceptansen för strejken nu upphört!

Här i norr är vi vana att exportera råvaror i stor skala. Länge har det varit statens ansvar att fördela och exploatera, men nu är det nya tider och ny ansvarsfördelning. Ett bolag med två målsättningar - att bli störst i landet och att ge maximal aktieutdelning - ska öppna ett par gruvor i "ekokommunen" Sorsele, en kommun där jag tog mina första steg på jorden.

De jobb man förväntar sig när gruvan i Blaiken öppnar beräknas uppgå till 100 heltidsanställningar. Sen kan man diskutera vad som är realistiskt och vad som är hållbart, men kommunen har inte råd att missa ett enda arbetstillfälle.

Kommunen begick politiskt självmord om den tackade nej till sådana här projekt.

Den gruva som öppnas först, nu i år, kommer att kunna processa uppåt 1 500 000 ton malm varje år, något i stil med 4 000 ton om dagen. Det är rätt mycket. Två gruvplatser i Sorsele kommun har man nu utsett som intressanta i första hand. Guld, zink, bly och silver är de intressanta ämnen man ska bryta. Gruvorna blir dagbrott, alltså öppna gruvor.

Omfattningen av ingreppen i miljön kanske inte är så uppenbara i första hand, man tänker sig ett hål i marken som grävs upp och blir större och större, bara. Problemet är att en gruva är en stor grej. Och flera gruvor är ännu större grejer. I synnerhet när det gäller den blyhaltiga malmen, som är giftig.

Guldgruvan vid Ersmarksberget i Sorsele kommun kommer att kräva en stor damm där man kan tippa gruvavfallet. Det kommer att handla om enorma volymer krossat berg och det blir enorma högar av överbliven bergmassa. Någon gång kommer de gifter som finns i berget att släppas ut i naturen. Förhoppningsvis kommer inga översvämningar att laka ur föroreningarna och låta dem strömma ner i Storjuktan några tiotal meter från gruvområdet, men risken finns ju där...

I gruvprojektets närhet har vi vattendrag som Vindelälven, Juktån och Umeälven, den förstnämnda hittills oreglerad och av stor vikt för den naturliga biologiska älvmångfalden. Om utsläpp - exempelvis en läckande eller brusten damm - sker, kan vi få se ruskiga konsekvenser.

Geografiskt är regionen i sydvästra Sorsele kommun (kommunen är 20 mil på längden), och ut mot kusten längre söderut, rikt på mineraler. Givetvis kommer det att vara intressant för skövling när privata aktörer bedömer projekten lönsamma. Detta projekt anses ge en vinst efter tre års drift. Man räknar under ett normalår på en vinst på över 60 miljoner kronor. Vi snackar alltså ren kvartalskapitalism, ingen sysselsättnings-, regional- eller välgörenhetspolitik. Syftet är att göra vinst med så låga utgifter i området som möjligt.

Eftersom processen för att påbörja mineralutvinning ligger i privatkapitalets händer, kan en demokratisk planering med samhällelig ekohänsyn inte idkas på det här området. Kampen står mellan å ena sidan de lokala naturturismnäringsidkarna, Naturvårdsverkets och Naturskyddsföreningens engagerade, och å andra sidan det privata bolaget och kommunens styrande. Det är en ojämn och orättvis kamp. Kommunen måste bjuda in och tacka ja.

Hade man haft en prospektering och framtida gruvdrift under statligt ansvar, kunde gruvan i Blaiken ha blivit en del i ett större statligt projekt för kommunen. Där kunde satsningar på breddning av det lokala näringslivet, miljövård, utbildning, forskning och mycket mera ha ingått. Samhällsnytta hade på riktigt kunnat utveckla Sorsele till något mer än bara en outvecklad, råvaruexporterande håla. Som det ser ut nu, blir Sorsele kommun i stället - framför allt - den på vinsten snuvade kommunen, en plats för utvinning av vinsteffektiv malmmassa som snarast möjligt transporteras ut till kusterna för export.

Några blir glada. De får ju arbete! Andra blir sura. Vinsterna rinner ut till aktieägare söderöver. Så rullar kapitalismen på, och inte kan - eller vill - vi stoppa den.