Terroristerna: "De e je som bestäm."

Senast i raden av illvilligt kalkylerande ledare är (jag räknar inte Thomas Bodström som ledare) Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Hans stora utspel i dag har handlat om nya lagar i öriket. Jag gillar hans ordval, "Om juridiska hinder uppstår, lagstiftar vi förbi det. [...] Låt ingen tvivla: spelets regler är under förändring.". Blair är alltså fullt på det klara med att demokratins spelplan ska ändras - i flera dimensioner, om "nödvändigt". Både lagar och mänskor kan fara och flyga; här ska vi rädda demokratin!

När Blair laddar sitt vapen är det mot islamistiska organisationer han gör det. Förslagen läggs specifikt mot delar av det muslimska samhället. Det i sig visar på en något osmaklig cynism, men vad kan man annars vänta sig i det politiska klimat som råder? Tea time? Exempelvis nämner den brittiska regeringen att personer som predikar hotfullt eller som "rättfärdigar terrorism" ska kunna utvisas, alternativt fängslas. Alltså blir det med en lite sträng tolkning av förslaget förbjudet att göra väldigt många saker.

Min första tanke är - vad mer kan det vara för grupper som regeringen Blair vill åt? Kan det vara så att Åsa Linderborg "rättfärdigar terrorism" och gör sig skyldig till brott enligt förslaget? Är Ali Esbati på väg till fängelse för sin terrorfinansiering? Måste jag fängslas om jag råkar nämna att terroristerna antagligen inte alla är monster som hatar frihet, demokrati och mänskligt liv? Det finns många människor och organisationer som inte håller med den blairska världsbilden - speciellt inte när det kommer till ämnen som terrorism - och dessa tror jag att Blair kan komma åt om denna nya lagstiftning går igenom.

Tokigheterna stannar inte i den brittiska regeringen. Storbritannien, som just nu är ordförandeland i EU, har stort inflytande på de flesta andra EU-länders regeringar. I synnerhet den svenska regeringen har varit duktig på att haja andemeningen i det brittiska förslaget. Justitieminister Thomas Bodström vill gå vidare med en svensk variant av terroristbekämpning.

Det är intressant. För tre veckor sedan sade samme Bodström att det är

viktigt att vi inte nu startar några nya projekt utan ser till att vi slutför de initiativ som vi tidigare tagit

- men i dag, efter de misslyckade terrorbombningarna den 21 juli, är det andra ljud i skällan. Vi har i Sverige en stolt historia av bevakning av farliga människor, som Bodström skickligt nu vill lägga ytterligare kapitel till. Ja, och i ärlighetens namn - vem av oss känner egentligen inte för att tjalla på den där mörka killen längst ner i trappuppgången, "tipsa" Säpo om den där muslimska familjen med de skumma tonårssönerna eller låta bylingen genomföra en oanmäld husrannsakan hos Mehmet?

Samhället med Bodströms och Blairs förslag skulle vara så behagligt. Angiveri är förvisso fruktansvärt - men bara i diktaturer, som Kuba, Irak (under Saddam, förstås) eller Nordkorea. (I Nordkorea dödar man en massa oskyldiga också.) Nu snackar vi demokratins vagga Europa, och då går repression, angiverisystem och godtycklig "rättvisa" givetvis an.

Å andra sidan kan jag inte ge medalj till "vänstern" heller. Allt "vi" gör är att sätta oss emot och säga "nej", "stopp" och "odemokratiskt". Egna förslag har vi inte. Men egna förslag är precis vad vi behöver. Jag må vara naiv och inskränkt, men så pass vaken är jag att jag förstår när en regering måste agera. Efter alltfler terroristoraktiviteter också i västvärlden behöver någonting hända. Regeringar (som för högerpolitik) i västvärlden gör det genom att skärpa kontrollen och registrera sina medborgare i alltmer otäck omfattning, diktaturregimer gör det genom att uppmuntra trupperna till ökad avskjutning.

Om alla regeringar bara satt och gapade och uttryckte bestörtning när självmordsbombarna skred till sina verk, skulle samhället falla ihop illa kvickt. Så när man ställer de två alternativen mot varandra är såklart högerfascistifieringen att föredra.

Ett av terroristernas största mål är att destabilisera i första hand de västerländska samhällena. Genom att skapa reaktion inte bara i maktens korridorer, utan kanske framför allt i media och bland "den stora massan", vill de provocera fram alltmer kritiserade och polariserande förslag. Ju tuffare, desto bättre. Den som planerar att låta någon annan sprängas i luften tillsammans med ett gäng civila avskräcks knappast från det om det blir förbjudet att "hylla terrorism" - däremot får en stor del av samhällsmedborgarna en allmän känsla av ofrihet och obehag. Det är den känslan terrorister vill spinna vidare på.

Vissa borgerliga debattörer, som oftast försvarar de socialdemokratiska regeringarnas tvångsförslag, vill gärna göra gällande att terroristerna försöker inrätta en stormuslimsk världsordning, där vi alla lyder under sharialagstiftning. I don't think so, Annie. Genom att säga så generaliserar man i en fråga där vi i stället borde bredda våra perspektiv.

Den gamla terroristförklaringen gick ut på att islam är en förtryckande ideologi som skapar självmordsbombare och vill ta över den fria världen. Tids nog fick vi en islamofobidebatt som förkastade den versionen, och sen tog en ny vid. Den går ut på att terrorism skapas av fattigdom och globala orättvisor. Här tror jag att vi är närmare sanningen - men det är fortfarande ingen komplett förklaring av terrorismens natur. Nej, jag tror att man måste se tillbaka till de klassiska sakerna - pengar, geografiska konflikter, ockupationer, politisk strategi, en krigsmakts strövtåg mot en annan...

Jag kan inte se det som en slump när terrorister slår till mot länder med ledare som uppfattas som orättfärdigt förtryckande. Visserligen slår man mot både militära och civila mål, i muslimska länder och i västländer, men alltid med markeringen att dåden är tänkta som budskap till landets ledning. I Saudiarabiens, Irans och Egyptens fall kan terroristattentat också ha med internpolitiska frågor att göra, medan dåden mot Förenta staterna, Spanien och Storbritannien tydligt har med internationella frågor - krigen i Asien, främst - att göra.

Det är inte så att ljusskygga muslimska fanatiker helt plötsligt tappat vettet och börjat mörda oskyldiga civila världen över. Nej, gårdagens affärsmän och toppolitiker, som Usama bin Ladin med kamrater, sitter i dag och förverkligar det maktspel som de påbörjade för några tiotal år sedan, då västnationerna var måna om att finansiera dessa nykomlingar på den geopolitiska spelplanen.

Vi får i dag skörda den frukt som ledarna sådde i gårdagens Centralasien och Mellanöstern. Och inte blir det bättre av att ledarna konstant skjuter neråt. I stället för att kräva en nukleär avväpning av Israel (vaaarför vill Iran skaffa kärnvapen, månne?), ett tillbakadragande från ockuperade eller militariserade områden (Palestina, Afghanistan, Irak, militärbaser i oljestaterna etcetera), slåss statsmakterna mot fotfolket. Med samma frenesi som Washington kan hjälpa paramilitära grupper i Latinamerika, Afrika, Asien - överallt - kan landets ledning dissa dagens småarméer. Ondska är ondska blott när den är min fiende.

Jag blir förbannat less på hur det ser ut i dag. Inte bara världsläget, utan även den nationella och lokala situationen. Dels skiter människor i att agera mot hur världen ser ut. Ingen "normal" människa sitter väl i dag och tänker "Vi måste för i helvete ut på gatorna och demonstrera mot skiten!" när de tittar på nyheterna? Nej. Nej, och inte heller vill folk skriva insändare om det. Minst varannan insändare i tidningen kommer från UNF, Strömsundspartiet Rättvis Demokrati eller Djurens Rätt (no offense, men det blir liksom dödligt trist i längden). Lättare i så fall att låtsas att man har något att göra. Dels uppmanas vi också aktivt att hitta på nåt annat. Typ handla med aktier, byta elbolag, putsa fönster, gå på gym, spela internetspel... Vi, de stora massorna, är demokratins fienders tysta jättearmé, and no-one's gonna stop us, ever.

Nattsvarta, ilsket osammanhängande hälsningar
eder Nisse från Manpower