Hegemonitjat, igen

Jag vill börja med att sända en tanke till unge herr Forssell i Fjollträsk, som apropå flyktingpolitiken i sin blogg konstaterar att det "är hög tid att moderaterna på allvar utmanar sossarnas inhumana flyktingpolitik". Ja, vad ska man säga? Moderaterna är ju det enda parti vid sidan av regeringspartiet som vill ha denna inhumana flyktingpolitik, så varför inte? Liberalismen är härlig när den är ärlig.

En borgerlig opposition - vi kan kalla den Allians för Sverige - vill ta över tolkningsföreträdet och agendasättandet i debatten. För att uppnå detta använder den sig av många effektiva kanaler.

Det börjar vanligtvis på bloggen, puben eller jobbet. Man kommer på en bra idé, som egentligen fanns med i Ayn Rands senaste mästerverk, men som man ändå helst själv tar åt sig äran av att ha kommit på. Applicerar den på svenska förhållanden, kallar den naturens och marknadens utveckling till det bättre och ser till att ge den till partikamraterna i Allians för Sverige. Sen är det bara att vänta.

Efter ett tag har någon käck "medarbetare" skrivit rapporter och pressreleaser där man diskret förkunnar att sittande regering är socialistisk, usel och att den står i vägen för naturens och marknadens utvecklingsmöjligheter. Ytterligare lite senare sprider sig informationen från övermedia (som typ Timbro) - med pressmeddelanden och uttalanden från andra lobbyorganisationer i snabb följd - ut i media, ut i samhället.

Nyheterna går rakt på sak och placerar in detta i den redan smaskiga dramaturgin. Göran Persson syns knappt längre i media - det har han inte gjort på flera månader nu - i stället är det hans statsråd som står och sväljer skiten framför kamerorna.

Och opinionssiffrorna svänger.
Och folk är inte förvånade.
Och borgarna förklarar att nu har minsann folk tagit sig samman och lyssnat till sitt sunda förnuft.

Hade sossarna, och kanske framför allt vänstern, sedan besvarat mediaanfallen med minst lika tuff moteld så skulle vi sitta mitt uppe i en intressant och givande kamp mellan olika politiska krafter just nu. Gör de det? Inte en chans. Vänsterpartiet är helt marginaliserade, trots att de har haft gott om politiska (inte mediestrategiska) framgångar på senare tid, och sossarna intar försvarsposition med ett konstigt utgångsläge: "Vi måste stå upp för att försvara bidragssystemen mot borgerliga attacker!" lyder taktiken i spelet om medieövertaget.

Men hur bra går det? Varför ska man försvara bidrag av allt i världen, när det är bidragen - dess enorma omfattning och dess funktion som utarmande av samhällsnytta och människovärde - som är grunden till kritiken mot regeringen?!

Snart är det bara ett år kvar till valet. Grunden till argumentation och taktik bör vara kristallklar åtminstone ett år innan valdagen. Sossarna har ingenting. Det är uppenbart för alla krävande människor med höga förväntningar att socialdemokratin inte kommer att lyckas med en progressiv politik. Pär Nuder "spår" att arbetslösheten kryper ner åtminstone närmare fyra procent än sex, och genom att sänka arvs- och gåvoskatter och sätta folk i AMS-kurser ska arbetarkampen steg för steg ge oss alla en bättre tillvaro. Lycka till, hörni!

Tittar man på Faktums i SVT tokroliga följetong Kinesisk statstelevision, om den "kinesiska bevakningen av regeringens politik" (liknar Grönköpings Veckoblad mycket), så ser man vad vi skulle behöva för att balansera bilden i svensk media av regeringens politik. Eller, ännu bättre - regeringen skulle behöva föra en bättre politik så det inte såg så ruskigt ut i media!

Jag ser allt fler människor, dag för dag, som förknippar arbetarrörelsen och den politiska vänstern med mittenpolitik och budgetrigiditet. Att skära ner på välfärden, för att bygga upp en artificiell bidragsarbetsmarknad parallellt med den riktiga, är faktiskt en tolkning man kan råka göra av Sveriges politik såsom den är i dag.

Sverige behöver en allians för socialism och människovärde. Men ett litet hinder i den visionen är förstås att det i medias rapportering om inrikespolitik till minst 90 % handlar om de två blocken s+v+mp och c+fp+kd+m, ett närmast orubbligt tillstånd. Ett progressivt regeringssamarbete med miljöpartiet som förhandlingspart är dömt att misslyckas.

Missnöjet är den sträng man ska spela på. Missnöjda sossar får inte ut sin hämnd mot Partiet genom att rösta på högerpartierna utan genom att antingen röstskolka eller genom att kanalisera sitt missnöje via Junilistan, Feministiskt initiativ, Nationaldemokraterna (nazipopulisterna), Sjukvårdspartiet eller något annat festligt. En inte helt galen gissning är att missnöjda sossar borde attraheras av en seriös vänster som menar allvar med progressiv socialistisk praktik. "So what U waiting 4?"

Skämmes tamejfan om vänsterpartiet inte skärper sig och tar sitt ansvar nu!