Vänsterns ekonomiska "policyförslag"

Vänsterpartiet har låtit en arbetsgrupp författa ett förslag till ekonomisk-politiskt policydokument. Rapporten på nära 60 sidor är tänkt som diskussionsunderlag och utgångspunkt för en vänsterpolitik under de kommande åren. Man tar tydligt sikte på en expansiv arbetsmarknad där den offentliga sektorn tar befäl, och där många av dagslägets närmast obligatoriska nationalekonomiska teorier åsidosätts.

Rapporten tar upp bra saker och sammanfattar på många sätt komplexa och stora frågor. Men det finns sånt man kan kritisera också. Bland annat finns där en kritik som Johan Lönnroth tar till - den ekonomiska analysen riskerar att bli föråldrad. Den nyliberala hegemoni som analysgruppen skriver om håller sannolikt på att förändras. I värsta fall står då vänsterpartiet med en analys som inte slår riktigt rätt.

Mestadels utgår texten från partiprogrammet. Med exempel och siffror visas hur verkligheten kan tolkas ur vänstersynpunkt, och hur man historiskt både kan försvara dagens skattenivåer och förespråka höjda skatter framöver. Ett grundresonemang är att de alltmer tjänsteinriktade samhällena, med alltmer avancerade samhälleliga servicekrav, kräver en större offentlig sektor - alltså högre skatter. Det framgår mycket tydligt vad diskussionen kring strategidokumentet ska syfta till:

Vänsterpartiets syn på den ekonomiska politiken skiljer sig med nödvändighet i grunden från andra politiska partiers. Men vi sätter inte själva de politiska ramarna – till exempel i det parlamentariska arbetet på lokal, regional och nationell nivå. Det innebär ett ständigt kompromissande som har till omedelbart syfte att göra politiken bättre än vad den annars hade blivit. Just i dessa lägen är det viktigt att kunna ha en ekonomisk policy som hjälper oss undvika att anta kompromissernas resultat som vår egen långsiktiga politik och att veta vad som är kärnfrågor i utvecklandet av en politik för rättvisa.

Eller, om man ska tolka lite elakt: analysgruppen signalerar att det är viktigt för riksdagsgrupp och partiledning att behålla sin ideologiska kurs och inte bara låta den dagspolitiska situationen styra. Sånt säger sig nämligen inte självt bland toppolitikerna.

Kapitel för kapitel kan man läsa om detta:
- En arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning och ekonomisk utveckling
- Slå vakt om och stärk välfärden
- Makt- och ägandefrågorna på dagordningen
- En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse

De konkreta förslagen läggs inte fram direkt i siffror, utan presenteras i diskussionsform. Bland annat redogörs för vad en enprocentig kommunalskattehöjning skulle innebära och vilken politik staten kan föra för att styra offentliga bolag rätt.

Tyvärr är tonen ibland lite "mellan raderna" kritisk till Vägval Vänster-falangen och den del i riksdagsgruppen som inte sällan är "flexibla" när det gäller beslutsfattande i ideologiskpolitiska frågor. Det gör att man får intrycket av att rapporten är skriven av representanter från bara en sida av partiet - något som tydligen också Lars Bäckström, ekonomisk talesman, är missnöjd med.

När jag tänker efter är det egentligen helt fantastiskt att läsa detta omfattande, ärliga diskussionsunderlag om makten över medlen. För det handlar ju i grunden om att vänsterpartiet ska driva på i motvind - mot makten och privatkapitalet.

Gårdagens Aktuellt hade under sin kvällssändning ett reportage på sex minuter om detta förslag (som ideologiskt alltså inte säger mycket annat än partiprogrammet). Av dessa sex minuter får några ur riksdagsgruppen (eller tidigare tillhörande riksdagsgruppen (vem som helst som kan öka spänningen i reportaget är välkommen att tala fritt)) en minut och 40 sekunder till förfogande. De är samtliga kända kritiker till senaste fyra partikongressmajoriteterna. Ingen av deltagarna i arbetsgruppen intervjuas. Däremot får partiordförande Lars Ohly ensam stå till svars för förslagen; vi ska komma ihåg att enligt nuvarande dramaturgi håller vänsterpartiet på att dö, och det är Vägval Vänster (good guys) versus Lars Ohly (bad guys). Lars Ohly får en första replik på tio sekunder och en andra på sjutton. Han hinner bemöta två argument och därmed påbörja ett resonemang som i arbetsgruppens rapport kräver åtminstone tio A4-sidor.

Jag vet inte om man ska reagera på det här eller om man bara ska sitta och svälja allt. Just nu känner jag mig bara spysjuk och apatisk, men det kan vara en tillfällig svacka. Tills vidare får jag i alla fall hänvisa till sammankallande för arbetsgruppen (vore det inte förvånande om Aktuellt dristat sig till att intervjua henne i stället för Ohly?), som tillrättalägger en del felaktigheter.

Märkligt tycker jag också att man kan kalla Aktuellt-reportaget i sin helhet, som binder ihop arbetsgruppens rapport med vänsterpartiets jobbkampanj. Kravet på 200 000 jobb - ett kanske inte helt lyckat krav - finns inte uttryckt i policyförslaget utan kommer från kampanjen Rätt till jobb - rätt på jobbet. Alltså ser jag som tittare en sorts kritik, mot två skilda saker i partiet, och får ett väldigt förvirrat intryck av det hela. Är kampanjen ett resultat av arbetsgruppens rapport? Har vänsterpartiet ändrat sin politik? Gör partiet orimligt stora anspråk på det ekonomiska området? Svaret blir ja, om man lyssnar på Johan Lönnroth och Aktuellt. Och nej, om man kollar vänsterpartiets officiella agerande och läser Lars Ohlys skriftliga reaktion:

I helgen så presenterade en arbetsgrupp i partiet ett ekonomiskt-politiskt dokument. Partiets ledning har inte ställt sig bakom dokumentet utan det är en rapport från en arbetsgrupp som ska diskuteras av partiet och förhoppningsvis även av vänstern i stort.

Dokumentet diskuterar hur välfärden ska tillåtas att växa och hur den ska finansieras. Den tar också upp det demokratiska underskott som finns i den rådande ekonomiska ordningen. Problem som innebär att lönsam produktion kan läggas ned och de anställda sparkas ut. Problem med den makt som följer med ägandet och som inte kan påverkas av demokratiskt beslutsfattande. Problem med att kvinnor i princip saknar inflytande över den ekonomiska makten.

Frågorna som tas upp är sådana som vänstern, historiskt och i nutid, alltid brottats med. Det handlar ytterst om hur människors rättigheter ska kunna värnas i en allt råare kapitalistisk värld, om hur full sysselsättning ska kunna uppnås och om hur välfärd ska skapas och fördelas.

Detta är frågor som vi inom vänstern måste kunna diskutera. Det är frågor som jag vet berör många människor, områden som jag väldigt ofta får frågor kring när jag är ute och träffar folk.

Men när man ser på mediareaktionerna verkar det som att dessa frågor överhuvudtaget inte får komma upp till debatt. Istället för en seriös diskussion om hur människors inflytande ska kunna öka skriker ledarskribenterna sig hesa om sovjetkommunism. I Dagens Nyheter insinueras det till och med att vänstern skulle vilja uppnå demokratiska förändringar med våld! Angreppen är så pass oseriösa att det inte ens är meningsfullt att försöka försvara sig mot dem utan att hamna på en politisk sandlådenivå.

Oavsett om man är ense eller inte med de förslag som förs fram får vi inte låta debatten tystna. Det är tydligt att vi utmanar starka intressen när vi föreslår demokratiseringar av den ekonomiska makten. Detta visar hur nödvändig och viktig den här diskussionen är. Låt oss fortsätta föra den. Om inte vänstern orkar kommer ingen att göra det åt oss!

Jag får låta smälta det hela lite mer och med stort intresse följa diskussionerna.