Vänsterns ekonomiska "policyförslag"

Vänsterpartiet har låtit en arbetsgrupp författa ett förslag till ekonomisk-politiskt policydokument. Rapporten på nära 60 sidor är tänkt som diskussionsunderlag och utgångspunkt för en vänsterpolitik under de kommande åren. Man tar tydligt sikte på en expansiv arbetsmarknad där den offentliga sektorn tar befäl, och där många av dagslägets närmast obligatoriska nationalekonomiska teorier åsidosätts.

Rapporten tar upp bra saker och sammanfattar på många sätt komplexa och stora frågor. Men det finns sånt man kan kritisera också. Bland annat finns där en kritik som Johan Lönnroth tar till - den ekonomiska analysen riskerar att bli föråldrad. Den nyliberala hegemoni som analysgruppen skriver om håller sannolikt på att förändras. I värsta fall står då vänsterpartiet med en analys som inte slår riktigt rätt.

Mestadels utgår texten från partiprogrammet. Med exempel och siffror visas hur verkligheten kan tolkas ur vänstersynpunkt, och hur man historiskt både kan försvara dagens skattenivåer och förespråka höjda skatter framöver. Ett grundresonemang är att de alltmer tjänsteinriktade samhällena, med alltmer avancerade samhälleliga servicekrav, kräver en större offentlig sektor - alltså högre skatter. Det framgår mycket tydligt vad diskussionen kring strategidokumentet ska syfta till:

Vänsterpartiets syn på den ekonomiska politiken skiljer sig med nödvändighet i grunden från andra politiska partiers. Men vi sätter inte själva de politiska ramarna – till exempel i det parlamentariska arbetet på lokal, regional och nationell nivå. Det innebär ett ständigt kompromissande som har till omedelbart syfte att göra politiken bättre än vad den annars hade blivit. Just i dessa lägen är det viktigt att kunna ha en ekonomisk policy som hjälper oss undvika att anta kompromissernas resultat som vår egen långsiktiga politik och att veta vad som är kärnfrågor i utvecklandet av en politik för rättvisa.

Eller, om man ska tolka lite elakt: analysgruppen signalerar att det är viktigt för riksdagsgrupp och partiledning att behålla sin ideologiska kurs och inte bara låta den dagspolitiska situationen styra. Sånt säger sig nämligen inte självt bland toppolitikerna.

Kapitel för kapitel kan man läsa om detta:
- En arbetsmarknadspolitik för full sysselsättning och ekonomisk utveckling
- Slå vakt om och stärk välfärden
- Makt- och ägandefrågorna på dagordningen
- En förnuftig ekonomisk politik för utveckling och frigörelse

De konkreta förslagen läggs inte fram direkt i siffror, utan presenteras i diskussionsform. Bland annat redogörs för vad en enprocentig kommunalskattehöjning skulle innebära och vilken politik staten kan föra för att styra offentliga bolag rätt.

Tyvärr är tonen ibland lite "mellan raderna" kritisk till Vägval Vänster-falangen och den del i riksdagsgruppen som inte sällan är "flexibla" när det gäller beslutsfattande i ideologiskpolitiska frågor. Det gör att man får intrycket av att rapporten är skriven av representanter från bara en sida av partiet - något som tydligen också Lars Bäckström, ekonomisk talesman, är missnöjd med.

När jag tänker efter är det egentligen helt fantastiskt att läsa detta omfattande, ärliga diskussionsunderlag om makten över medlen. För det handlar ju i grunden om att vänsterpartiet ska driva på i motvind - mot makten och privatkapitalet.

Gårdagens Aktuellt hade under sin kvällssändning ett reportage på sex minuter om detta förslag (som ideologiskt alltså inte säger mycket annat än partiprogrammet). Av dessa sex minuter får några ur riksdagsgruppen (eller tidigare tillhörande riksdagsgruppen (vem som helst som kan öka spänningen i reportaget är välkommen att tala fritt)) en minut och 40 sekunder till förfogande. De är samtliga kända kritiker till senaste fyra partikongressmajoriteterna. Ingen av deltagarna i arbetsgruppen intervjuas. Däremot får partiordförande Lars Ohly ensam stå till svars för förslagen; vi ska komma ihåg att enligt nuvarande dramaturgi håller vänsterpartiet på att dö, och det är Vägval Vänster (good guys) versus Lars Ohly (bad guys). Lars Ohly får en första replik på tio sekunder och en andra på sjutton. Han hinner bemöta två argument och därmed påbörja ett resonemang som i arbetsgruppens rapport kräver åtminstone tio A4-sidor.

Jag vet inte om man ska reagera på det här eller om man bara ska sitta och svälja allt. Just nu känner jag mig bara spysjuk och apatisk, men det kan vara en tillfällig svacka. Tills vidare får jag i alla fall hänvisa till sammankallande för arbetsgruppen (vore det inte förvånande om Aktuellt dristat sig till att intervjua henne i stället för Ohly?), som tillrättalägger en del felaktigheter.

Märkligt tycker jag också att man kan kalla Aktuellt-reportaget i sin helhet, som binder ihop arbetsgruppens rapport med vänsterpartiets jobbkampanj. Kravet på 200 000 jobb - ett kanske inte helt lyckat krav - finns inte uttryckt i policyförslaget utan kommer från kampanjen Rätt till jobb - rätt på jobbet. Alltså ser jag som tittare en sorts kritik, mot två skilda saker i partiet, och får ett väldigt förvirrat intryck av det hela. Är kampanjen ett resultat av arbetsgruppens rapport? Har vänsterpartiet ändrat sin politik? Gör partiet orimligt stora anspråk på det ekonomiska området? Svaret blir ja, om man lyssnar på Johan Lönnroth och Aktuellt. Och nej, om man kollar vänsterpartiets officiella agerande och läser Lars Ohlys skriftliga reaktion:

I helgen så presenterade en arbetsgrupp i partiet ett ekonomiskt-politiskt dokument. Partiets ledning har inte ställt sig bakom dokumentet utan det är en rapport från en arbetsgrupp som ska diskuteras av partiet och förhoppningsvis även av vänstern i stort.

Dokumentet diskuterar hur välfärden ska tillåtas att växa och hur den ska finansieras. Den tar också upp det demokratiska underskott som finns i den rådande ekonomiska ordningen. Problem som innebär att lönsam produktion kan läggas ned och de anställda sparkas ut. Problem med den makt som följer med ägandet och som inte kan påverkas av demokratiskt beslutsfattande. Problem med att kvinnor i princip saknar inflytande över den ekonomiska makten.

Frågorna som tas upp är sådana som vänstern, historiskt och i nutid, alltid brottats med. Det handlar ytterst om hur människors rättigheter ska kunna värnas i en allt råare kapitalistisk värld, om hur full sysselsättning ska kunna uppnås och om hur välfärd ska skapas och fördelas.

Detta är frågor som vi inom vänstern måste kunna diskutera. Det är frågor som jag vet berör många människor, områden som jag väldigt ofta får frågor kring när jag är ute och träffar folk.

Men när man ser på mediareaktionerna verkar det som att dessa frågor överhuvudtaget inte får komma upp till debatt. Istället för en seriös diskussion om hur människors inflytande ska kunna öka skriker ledarskribenterna sig hesa om sovjetkommunism. I Dagens Nyheter insinueras det till och med att vänstern skulle vilja uppnå demokratiska förändringar med våld! Angreppen är så pass oseriösa att det inte ens är meningsfullt att försöka försvara sig mot dem utan att hamna på en politisk sandlådenivå.

Oavsett om man är ense eller inte med de förslag som förs fram får vi inte låta debatten tystna. Det är tydligt att vi utmanar starka intressen när vi föreslår demokratiseringar av den ekonomiska makten. Detta visar hur nödvändig och viktig den här diskussionen är. Låt oss fortsätta föra den. Om inte vänstern orkar kommer ingen att göra det åt oss!

Jag får låta smälta det hela lite mer och med stort intresse följa diskussionerna.

Katrina is the shit

Stora, dumma stormen (syftar namnet till "Katrina and the Waves"?) har drabbat stora, dumma supermakten. Som tur är kan The Empire handskas med katastrofer med samma briljans som dåvarande Sovjetunionen gjorde.

Jag fick via mail tips om ett uttalande från en topptjänsteman vid kuwaitiska "sanningsministeriet" för "gåvor och islamska ärenden". Chefen för ministeriets forskningsavdelning, Muhammad Yousef Al-Mlaifi, publicerar en milt sagt kontroversiell kommentar till orkanen Katrinas härjningar. I en artikel i en av Kuwaits viktigare tidningar, med rubriktexten "Terroristen Katrina är en av Guds soldater..." uppmanar han oss att tänka på vad muslimsk sed säger om sådant som drabbar de otrogna. Med ett stort mått av ironi visar han att Gud nu straffar Amerika på grund av att dess ledare inte är rättrogna, och på grund av landets utrikespolitik.

Min mors kommentar i mailet:

Såg nyheterna och gläds i mitt hjärta åt att Bush inför hela världen visat att han är mer korkad och trögfattad än Laila Freivalds, och att USA verkligen visat vilket underbart land det är. Efter tsunamin hjälptes alla drabbade åt så gott de kunde. Efter Katrina stjäl och plundrar folk så gott de kan, även från varann. Och myndigheterna svarar med att sätta in militär "som är tränade att döda. Och jag förväntar mig att de gör det också om det behövs" som guvernörstanten eller vem fan det var sa. Det är fint att världens rikaste land lämnar sina mest utsatta medborgare åt sitt öde när en naturkatastrof som var känd långt i förväg drabbar dem, och ännu finare att de hotar att döda de mest desperata drabbade.

För första gången på länge håller jag med Muhammad Yousef Al-Mlaifi, en kille jag i vanliga fall inte delar så många åsikter med.

Aftonbladets Peter Kadhammar, tidigare på plats i Niger med ett rätt bra reportage, reste i går omkring i New Orleans för att i ännu en hjärtskärande artikel dokumentera förödelsen och uppleva fasorna. Nog fick han allt han hade önskat - och mer därtill.

I går började en välplanerad evakuering av de katastrofdrabbade storstadsområdena. Utanför New Orleans, vid stadens storflygplats, har militären byggt upp ett fältsjukhus för att ta hand om skadade. Folk måste flygas ut ur stan - men de måste också ha någonstans att ta vägen. Tidigare har man evakuerat de utsatta till stadens stora sportarenor och allmänna byggnader, något som har slutat i kaos och total misär inom ett par dygn. Nu behöver folk ges transporter, boende, svalka, mat och vatten, skydd från kriminella. I tiotusental.

Miljontals människor flydde undan ovädret. Det spekuleras om att tio tusen kan ha omkommit. Hundratusentals har mist allt eller det mesta av sina egendomar - i ett land där den privata egendomen är förutsättningen för mänskligt liv. Åtskilliga miljoner människor (åtminstone de av människorna som inte haft turen att bygga specialdesignade villor på höjderna) har fått sina hem dränkta och sönderslagna.

Det hela är en nationell katastrof, som växer i takt med människornas desperation. Frågar man polisen eller nationalgardet om hjälp blir man bortmotad och får veta att man ska vänta på hjälpen. Folk som saknar pengar, vatten, mat, någonstans att bo och all känsla av säkerhet tar till handgripliga metoder som plundring, rån och stöld. Äta eller ätas är det som gäller. Myndigheterna erbjuder vedergällning med skarpa skott. Staten bekrigar de fattiga man sedan tidigare så hjärligt struntat i.

Situationen i södra delarna av Förenta staterna är knappast ett Guds verk och knappast heller resultatet av Bushs nedskärningar och miljöpolitik. Ändå tycker jag att Michael Moore, i sitt skrämmande humoristiska öppna brev till Bush, sätter fingret på en del rätt viktiga saker:

- Amerikanska myndigheter visste flera dagar i förväg att orkanen skulle slå mot gulfkusten och att skyddet mot naturkatastrofer på flera ställen varit gravt eftersatt. Trots detta lät man inte tvångsevakuera den del av befolkningen som på grund av fattigdom är oförmögen att flytta inåt land för egen maskin. Evakueringsplanerna gick inte längre än till att omfatta den bättre bemedlade medelklassen.

- Dagen efter katastrofen flög Bush till San Diego på västkusten, som ett led i sin semesterperiod, i stället för att engagera sig i den redan då överväldigande katastrofsituation som rådde. Ännu ett tillfälle för Bush att visa hur lätt det är att som nationens starke man bokstavligen vända nödställda ryggen och i stället festa med sina ekonomiska och politiska finansiärer.

- Trupper ur nationalgardet, och ingenjörstrupper speciellt utsedda för den katastrof som man beräknat att just staden New Orleans skulle komma att bli, finns för närvarande - tillsammans med helikoptrar och annan evakueringsutrustning - i Irak och på andra ställen i världen där de "skyddar hemlandet" och "bygger demokrati".

- Inga vita människor har setts på hustaken. Inga vita människor har legat döda på gatorna i dagar. Alla ihoppackade, törstande, utblottade, utsatta och hjälplösa människor i nödens Söder är svarta. Redan innan Katrina levde flera hundra tusen svarta i New Orleans under fattigdomsstrecket. Myndigheternas arbete för de fattiga att skydda sig mot yttre faror och att långsiktigt bli ekonomiskt självförsörjande har konsekvent uteblivit, precis som de neworleanska skyddssystemen mot naturens krafter inte har rustats nog.

Problemen för den tongivande stormakten i världen är stora. Hela ekonomin ger vika, nu när bensinpriset stiger så pass mycket att övrig privat konsumtion stagnerar. De offentliga utgifterna för katastrofen är också en stor påfrestning - det rör sig troligen om tiotals miljarder dollar i utgifter, i ett land där varje cent behövs i den ansträngda offentliga ekonomin.

Dessutom riskerar problemen att dras ut så mycket mer. Frågorna om etnicitet och samhällsstatus är knappast lösta i Förenta staterna. Afroamerikaner är och kommer att fortsätta vara samhällets mest utsatta folkgrupp. Och för oss i omvärlden innebär amerikansk instabilitet en osäkerhet ända ner i var mans plånbok. Ju mer oroligt det blir i den amerikanska södern, desto fler ekonomiska spakar drar mäklarna på den allsmäktiga Marknaden i.

Till syvende och sist är de fattiga afroamerikanernas sak vår. När de drabbas, är det svaga världen över som drar de kortaste stråna. Men så har också Förenta staterna ett av världens mest kompetenta styren.

.................................................o_O.................................................
Bush tröstar sina vita vänner i Biloxi och har koll på läget.