Vadå "granskning"?!

Nu är jag sådär heligt förbannad som jag bara blir ett par gånger per år. En av livets få fläckfria produkter - mjölken - har utsatts för ett frontalangrepp av flodhästmodell. Säsongspremiären av SVT:s Uppdrag granskning blev ett prov på riktigt dålig journalistik.

Programmet kan sammanfattas vara en produkt av dåligt pålästa journalister, med försmak för aggressiv intervjuteknik och generös hänvisning till uttrycket ", enligt forskare".

Trots att en professor i medicin i diskussionen efter programmet försökte nyansera lite mer än att "mjölken är EU:s fula trick för att göra oss feta", får jag inget vettigt ut av programmet i sin helhet. B-kändisläkaren Claude Marcus fick till och med säga att sådant man dricker "inte ska innehålla något fett alls"! Så vilt kan det bli när ett teveteam i sin blinda jakt på skandaler hittar på egna samhällsproblem.

Den som förtjänar kritik i frågan är framför allt EU. EU låter konsekvent värdera affärsintressena högre än staternas strävan efter minskade ohälsotal och sunda nationella produktionsmål.

Vi lever i ett samhälle där debatten kring övervikt - särskilt barnens övervikt - i dag till stor del handlar om att barnen ska äta av fettsnåla och sockerfria produkter, snarare än att samhället i stort måste uppmuntra till en sundare livsstil. Många gånger är bilden som media förmedlar densamma som livsmedelsföretagen vill ge: konsumera lightprodukter så fixar allt sig. Givetvis handlar det om big business här, men medierna maler oroväckande ofta på, naivt bullrande på livsmedelsindustrins trumma.

Jag tror inte att folk slutar bli feta om de äter den snuskiga lightmaten. Däremot får de då ännu fler anledningar att inte röra sig, och att därmed utsätta sina kroppar för ännu större umbäranden än som fettkonsumerande och motionerande.

Jag skrev en insändare om programmet till Länstidningen, vi får se om den publiceras.

På tisdagen sände SVT:s samhällsprogram "Uppdrag granskning" en dokumentär om mjölkprodukter, där kritik som riktades mot att barn serveras mjölk i skolan fick stå i det närmaste oemotsagd.

Under programmets gång framkom en anmärkningsvärd poäng: EU ger, som en del av sin jordbrukspolitik, större subventioner till skolor om de serverar feta mjölkprodukter än om de serverar mindre feta. Europeiska unionen sätter här jordbruksindustrins önskemål om hög förbrukning och jämna priser på mejeriprodukter över de politiska målen om bättre folkhälsa. Så gör EU ofta, och det är bra att SVT väljer att lyfta fram EU-politiken i rampljuset. Bakom en åtgärd som skolmjölkssubventionen döljer sig alltså en jordbrukspolitisk, smutsig plan för att bli av med ett bidragsfinansierat överskott på mjölkfett.

Men i dokumentären saknas balanserande argument. I stort sett bara mjölkkritiska experter och Mjölkfrämjandet läts komma med synpunkter. Reportern ställde intervjuoffren mot väggen på samma konfrontativa och oresonliga sätt som kvällstidningarna brukar.

Uppfattningen att mjölk är nyttigt till maten "avslöjades" som en myt. Dessutom blandade reportern hela tiden ihop begreppen "mjölk" och "mjölkprodukter", vilket får allvarliga konsekvenser när han också angrep mjölkförespråkare med argument om att mjölkprodukter innehåller mycket fett. Den känsla som tisdagens Uppdrag granskning lämnar är att mjölk är onödigt och gör en fet.

Det kan vara på sin plats att klargöra:
- Runt 70 % av kalciumintaget i svensk kost kommer från mjölk och mjölkprodukter. Utan mjölken tvingas vi alltså finna fler källor till kalcium än i dag.
- Ungefär 40 % av det riboflavin vi tillgodogör oss kommer från mjölken.
- Cirka 30 % av all vitamin B12 som vi konsumerar har sitt ursprung i mjölkprodukter.
- Endast 16 % av energiintaget kommer från mjölkprodukter, men drygt 30 % av proteinintaget.
(Enligt Nationalencyklopedin.)

En stor del av programtiden ägnades åt att "granska" skolmatsalarnas mjölkservering. Tre av fyra skolor serverar mjölk med en fetthalt på 1,5 procent. Detta slogs av Uppdrag granskning upp som en smärre katastrof; man konstaterade att mellanmjölk är tre gånger fetare än lättmjölk (som bara åtta procent av skolorna serverar). Jag tror inte att mellanmjölken är en stor orsak till fetma i Sverige. Tvärtom tror jag att svenska ungdomar genom att dricka sig mätta på mjölk hellre än på läsk blir både friskare och mindre feta än barn i länder där man dricker andra drycker.

Uppdrag gransknings program får oftast mycket stor effekt på samhället - risken är nu att många lokala mjölkbönder slås ut. Jag tänker fortsätta dricka minst lika mycket mjölk i fortsättningen, och jag hoppas att skolorna också fortsätter servera lokalproducerad mjölk åt alla elever.

Inrikespolitisk kalops

(Läs kortbloggen först.)

Jag har i ett par månader försökt förtränga mina tankar om kvällstidningarnas journalistik och intervjuteknik. Det har funkat rätt bra, om jag får säga't själv. Men nu är måttet rågat. Vissa artiklar om vänsterpartiets senaste show är faktiskt helt rubbade.

Under rubriker som "V-kvinnornas flykt" och "Ännu en lämnar vänsterns styrelse" hittar jag både hyfsade intervjuer och fruktansvärt undermåligt journalistiskt arbete. Hur välunderrättad är till exempel Aftonbladets reporter?

[Lars Ohly:] – Att man lämnar sitt uppdrag när mandatperioden tar slut är inget dramatiskt. Pernilla har varit partisekreterare i snart sex år. Jag har svårt att ifrågasätta hennes skäl när hon tycker att hon har gjort tillräckligt som partisekreterare. Men hon kommer att vara kvar i partiet och spela en stor roll i valrörelsen.
[Reportern:] Så du ser det inte som allvarligt att folk inte väljer att fortsätta i ditt parti?
[Ohly:] – Nej, inte om det handlar om Pernilla Zethraeus.
[Reportern:] Men hur ser du på att det just är kvinnor som hoppar av sina uppdrag?
[Ohly:] – Vi har väldigt många kvinnor på framträdande positioner i vänsterpartiet. Vi är ett feministiskt parti. Det skulle vara märkligt om de som avgår inte var kvinnor.

Expressen är, lite överraskande, mer insatta och ställer upp ett konfliktperspektiv på sin artikel. Här låter man "en tung vänsterpartist, som vill vara anonym" meddela att en av Zethraeus stora nackdelar varit att hon låtit styras av kongressbeslut snarare än medieutspel.

Även Dan Gahnström, som tiden innan han betalade medlemsavgift till miljöpartiet ägnade sin samlade politiska verksamhet åt att fila på ytterligare offentlig kritik mot vänsterpartiets formella organisation, får säga sitt:

- Partisekreteraren brukar hålla ihop partiet. Det ovanliga med henne var att det gjorde hon inte.

Nä, se där. Hon "höll inte ihop" partiet genom att anamma Vägval Vänsters ideologiska omsvängning, utan "förvärrade partiets problem snarare än minskade dem" genom att framhärda i att klubbat beslut ligger. Som tur är kan bittra (även före detta) vänsterpartister alltid få sista ordet i officiella sammanhang där vänsterpartiet är med.

Eller, förresten, Gahnström... Visa mig vilken annan partisekreterare som under en stor del av sin tid på posten i praktiken haft ett heltidsjobb enbart med uppgiften att dementera/hantera nya medieangrepp från en ilsken "pamp-falang". Pernilla Zethraeus har aldrig haft en chans att tillsammans med partistyrelsemajoriteten på allvar styra vänsterpartiet. Först när de tongivande inom Vägval Vänster så småningom gått ur partiet och angriper vänsterpartiet som miljöpartister börjar det bli möjligt att återgå till den respekt för ett partis kongressbeslut som krävs i verkligheten bortom kommunpamparnas rum.

Vänsterpartiets konflikter är hela Sveriges kioskvältare. På motsvarande sätt hanteras utspel från borgerliga partier med stor entusiasm från media. Skillnaden där är väl att borgerliga utspel kommer i en noggrant regisserad följd, där de enda uppbrotten från opinionsmässigt positiva nyheter är de så kallade testballongerna.

Nu är ju jag den jag är, vilket vill säga "Ja, inte är jag folkpartist i alla fall...". Det går kjempebra för de blåa i opinionen. Vissa undersökningar vill ge dem bortåt 60 % av opinionen, och det är ungefär så borgerligt som Sverige någonsin har varit. I opinionen, that is.

Om man kollar in hur folk verkligen tycker, så är det i varje fall inte borgerligt. Borgerlig politik slår vanligt folk i magen, vilket folk i allmänhet innerst inne vet. Om borgarna i opinionen har gott och väl hälften av sympatierna, är det desto tunnare med sympatisörer i verkligheten. Ett besök på Maktskifte 06 visar att nästan 9 000 personer - farligt nära en promille av befolkningen - vill ha en borgerlig regering på riktigt. Så stort utrymme har Allians för Sverige i folks hjärtan.

Trots att den borgerliga politiken i sig alltså i stort sett saknar förankring i folks vardag, är det från borgerligt håll som rikspolitikens agenda i dag kommer. Hårdare tag mot kriminella, sänkning av skatter (för att synas lägger till och med v och mp förslag om skattesänkningar!), ökad privatiseringstakt i samhällsservicen, minskad reglering av näringslivet...

Min syn på läget inför valet blir alltmer klar. Den borgerliga strategin att "göra en Bush" och angripa motståndarna med moralargument medan man själv frestar väljare med populism är helt rätt i tiden. Man har starkt understöd från massiva propagandamaskiner, men desto mindre i folks vardag.

Och vem ska anklaga folket för att tycka fel? Om jag följde mitt samvete i stället för min politiska och ideologiska övertygelse om att vänster är rätt, så skulle jag rösta på vilket som helst av de borgerliga partierna. För en oinsatt, oerfaren förstagångsväljare ter sig den borgerliga fyrklövern i media som ett frukostbord av inbjudande, förändringsvilliga och framåtskridande politiker. De borgerliga har lyckats bygga upp hyfsat stabila varumärken kring sina tilltänkta ministrar, och dessutom har de alltsedan förra sommaren initiativrätten till snart sagt alla politiska debatter.

Det går såklart inte att säga att Allians för Sverige går i hamn bara för att opinionsläget är till dess fördel. Men eftersom politik i Sverige handlar så mycket om yta och strategi, och eftersom vänstern sedan EMU-omröstningen inte haft många poäng att hösta in, får jag ändå stå fast vid min gissning.

Förresten hittade jag fler små saker som jag i utbrott av raseri skrev i våras angående regeringsfrågan och konflikten mellan rött och blått. Fortfarande (om än lite larvigt) aktuellt.

Terroristerna: "De e je som bestäm."

Senast i raden av illvilligt kalkylerande ledare är (jag räknar inte Thomas Bodström som ledare) Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Hans stora utspel i dag har handlat om nya lagar i öriket. Jag gillar hans ordval, "Om juridiska hinder uppstår, lagstiftar vi förbi det. [...] Låt ingen tvivla: spelets regler är under förändring.". Blair är alltså fullt på det klara med att demokratins spelplan ska ändras - i flera dimensioner, om "nödvändigt". Både lagar och mänskor kan fara och flyga; här ska vi rädda demokratin!

När Blair laddar sitt vapen är det mot islamistiska organisationer han gör det. Förslagen läggs specifikt mot delar av det muslimska samhället. Det i sig visar på en något osmaklig cynism, men vad kan man annars vänta sig i det politiska klimat som råder? Tea time? Exempelvis nämner den brittiska regeringen att personer som predikar hotfullt eller som "rättfärdigar terrorism" ska kunna utvisas, alternativt fängslas. Alltså blir det med en lite sträng tolkning av förslaget förbjudet att göra väldigt många saker.

Min första tanke är - vad mer kan det vara för grupper som regeringen Blair vill åt? Kan det vara så att Åsa Linderborg "rättfärdigar terrorism" och gör sig skyldig till brott enligt förslaget? Är Ali Esbati på väg till fängelse för sin terrorfinansiering? Måste jag fängslas om jag råkar nämna att terroristerna antagligen inte alla är monster som hatar frihet, demokrati och mänskligt liv? Det finns många människor och organisationer som inte håller med den blairska världsbilden - speciellt inte när det kommer till ämnen som terrorism - och dessa tror jag att Blair kan komma åt om denna nya lagstiftning går igenom.

Tokigheterna stannar inte i den brittiska regeringen. Storbritannien, som just nu är ordförandeland i EU, har stort inflytande på de flesta andra EU-länders regeringar. I synnerhet den svenska regeringen har varit duktig på att haja andemeningen i det brittiska förslaget. Justitieminister Thomas Bodström vill gå vidare med en svensk variant av terroristbekämpning.

Det är intressant. För tre veckor sedan sade samme Bodström att det är

viktigt att vi inte nu startar några nya projekt utan ser till att vi slutför de initiativ som vi tidigare tagit

- men i dag, efter de misslyckade terrorbombningarna den 21 juli, är det andra ljud i skällan. Vi har i Sverige en stolt historia av bevakning av farliga människor, som Bodström skickligt nu vill lägga ytterligare kapitel till. Ja, och i ärlighetens namn - vem av oss känner egentligen inte för att tjalla på den där mörka killen längst ner i trappuppgången, "tipsa" Säpo om den där muslimska familjen med de skumma tonårssönerna eller låta bylingen genomföra en oanmäld husrannsakan hos Mehmet?

Samhället med Bodströms och Blairs förslag skulle vara så behagligt. Angiveri är förvisso fruktansvärt - men bara i diktaturer, som Kuba, Irak (under Saddam, förstås) eller Nordkorea. (I Nordkorea dödar man en massa oskyldiga också.) Nu snackar vi demokratins vagga Europa, och då går repression, angiverisystem och godtycklig "rättvisa" givetvis an.

Å andra sidan kan jag inte ge medalj till "vänstern" heller. Allt "vi" gör är att sätta oss emot och säga "nej", "stopp" och "odemokratiskt". Egna förslag har vi inte. Men egna förslag är precis vad vi behöver. Jag må vara naiv och inskränkt, men så pass vaken är jag att jag förstår när en regering måste agera. Efter alltfler terroristoraktiviteter också i västvärlden behöver någonting hända. Regeringar (som för högerpolitik) i västvärlden gör det genom att skärpa kontrollen och registrera sina medborgare i alltmer otäck omfattning, diktaturregimer gör det genom att uppmuntra trupperna till ökad avskjutning.

Om alla regeringar bara satt och gapade och uttryckte bestörtning när självmordsbombarna skred till sina verk, skulle samhället falla ihop illa kvickt. Så när man ställer de två alternativen mot varandra är såklart högerfascistifieringen att föredra.

Ett av terroristernas största mål är att destabilisera i första hand de västerländska samhällena. Genom att skapa reaktion inte bara i maktens korridorer, utan kanske framför allt i media och bland "den stora massan", vill de provocera fram alltmer kritiserade och polariserande förslag. Ju tuffare, desto bättre. Den som planerar att låta någon annan sprängas i luften tillsammans med ett gäng civila avskräcks knappast från det om det blir förbjudet att "hylla terrorism" - däremot får en stor del av samhällsmedborgarna en allmän känsla av ofrihet och obehag. Det är den känslan terrorister vill spinna vidare på.

Vissa borgerliga debattörer, som oftast försvarar de socialdemokratiska regeringarnas tvångsförslag, vill gärna göra gällande att terroristerna försöker inrätta en stormuslimsk världsordning, där vi alla lyder under sharialagstiftning. I don't think so, Annie. Genom att säga så generaliserar man i en fråga där vi i stället borde bredda våra perspektiv.

Den gamla terroristförklaringen gick ut på att islam är en förtryckande ideologi som skapar självmordsbombare och vill ta över den fria världen. Tids nog fick vi en islamofobidebatt som förkastade den versionen, och sen tog en ny vid. Den går ut på att terrorism skapas av fattigdom och globala orättvisor. Här tror jag att vi är närmare sanningen - men det är fortfarande ingen komplett förklaring av terrorismens natur. Nej, jag tror att man måste se tillbaka till de klassiska sakerna - pengar, geografiska konflikter, ockupationer, politisk strategi, en krigsmakts strövtåg mot en annan...

Jag kan inte se det som en slump när terrorister slår till mot länder med ledare som uppfattas som orättfärdigt förtryckande. Visserligen slår man mot både militära och civila mål, i muslimska länder och i västländer, men alltid med markeringen att dåden är tänkta som budskap till landets ledning. I Saudiarabiens, Irans och Egyptens fall kan terroristattentat också ha med internpolitiska frågor att göra, medan dåden mot Förenta staterna, Spanien och Storbritannien tydligt har med internationella frågor - krigen i Asien, främst - att göra.

Det är inte så att ljusskygga muslimska fanatiker helt plötsligt tappat vettet och börjat mörda oskyldiga civila världen över. Nej, gårdagens affärsmän och toppolitiker, som Usama bin Ladin med kamrater, sitter i dag och förverkligar det maktspel som de påbörjade för några tiotal år sedan, då västnationerna var måna om att finansiera dessa nykomlingar på den geopolitiska spelplanen.

Vi får i dag skörda den frukt som ledarna sådde i gårdagens Centralasien och Mellanöstern. Och inte blir det bättre av att ledarna konstant skjuter neråt. I stället för att kräva en nukleär avväpning av Israel (vaaarför vill Iran skaffa kärnvapen, månne?), ett tillbakadragande från ockuperade eller militariserade områden (Palestina, Afghanistan, Irak, militärbaser i oljestaterna etcetera), slåss statsmakterna mot fotfolket. Med samma frenesi som Washington kan hjälpa paramilitära grupper i Latinamerika, Afrika, Asien - överallt - kan landets ledning dissa dagens småarméer. Ondska är ondska blott när den är min fiende.

Jag blir förbannat less på hur det ser ut i dag. Inte bara världsläget, utan även den nationella och lokala situationen. Dels skiter människor i att agera mot hur världen ser ut. Ingen "normal" människa sitter väl i dag och tänker "Vi måste för i helvete ut på gatorna och demonstrera mot skiten!" när de tittar på nyheterna? Nej. Nej, och inte heller vill folk skriva insändare om det. Minst varannan insändare i tidningen kommer från UNF, Strömsundspartiet Rättvis Demokrati eller Djurens Rätt (no offense, men det blir liksom dödligt trist i längden). Lättare i så fall att låtsas att man har något att göra. Dels uppmanas vi också aktivt att hitta på nåt annat. Typ handla med aktier, byta elbolag, putsa fönster, gå på gym, spela internetspel... Vi, de stora massorna, är demokratins fienders tysta jättearmé, and no-one's gonna stop us, ever.

Nattsvarta, ilsket osammanhängande hälsningar
eder Nisse från Manpower

Mer åt de mätta

Dagens Nyheter har låtit granska några av de största svenska företagen och dess omsättning och vinster. I en tabell har DN ritat upp 17 svenska företags försäljning första halvåren i fjol och i år, samt vinsterna under samma perioder. I år ligger dessa företags totala försäljningssiffror på drygt 800 miljarder. Vinsterna uppgår till mer än 100 miljarder kronor. För sjutton företag. På sex månader. Lite över 6 000 kronor per sekund på plussidan för dessa näringslivets stora spelare. Och DN räknar inte ens med storbanker som Nordea, Föreningssparbanken och Handelsbanken (alla med mångmiljardvinster varje kvartal), eller storfräsare i stil med Telia.

Sverige är ett ofantligt "rikt land", om man nu kan använda det uttrycket. Våra stora företag gör anmärkningsvärda, ja, nästan absurda vinster, medan massarbetslöshet och social nedrustning är verklighet för en hel generation. För mig och för många andra födda på 80-talet är det ganska tufft att möta den rubbade värld vi lever i i dag. Lite cyniskt kan man säga att de rika gör sig själva rikare genom att dumpa ballast i form av "välbetald" personal - oss.

Vi påminns också nästan dagligen om att detta är oundvikligt, positivt och att vi måste röja undan de hinder för den renodlade fria marknaden (kollektivavtal, skatter, lagar och regler) som finns kvar. Vi påminns om att "inåtvända politiska krafter", alltså att med hjälp av parlamentarisk demokrati låta valda representanter styra samhällets övergripande utveckling, tillhör det förgångna och är dömt att misslyckas.

Egentligen säger näringslivets opinionsbildare och ledare ingenting annat än att de vill ha mer makt, på politikernas bekostnad. Visserligen är jag ingen vän av korrumperade sossepolitiker, men nog låter jag hellre en Göran Persson som lyder under riksdagen styra landet, än Michael Treschow som lyder under aktiekapitalet.

Under dagarna på Yran är det flera som kommit fram och ifrågasatt vänsterpolitik ur rent praktisk synpunkt. "Är det verkligen bra att stödja såna som Göran Persson, Gudrun Schyman och Ireen von Wachenfeldt, att låta leka arbetare, bödel och kapitalist allt på samma gång?" Ja, den som kunde svara på det utan att bli filosofisk eller retorisk... Jag svarar så svävande och allomfattande jag kan. Men i grunden får man också se det lite principiellt och svartvitt. Ska vi låta aktiekurser vara det som styr samhället? En av killarna jag frågade ansåg det, och den åsikten behöll han.

Vårt samhälle står under befäl av människor och organisationer som är synnerligen skrämmande. Svenskt Näringsliv och de ideologer som ligger näringslivet nära är oftast fullkomligt skogstokiga i sina visioner om Sverige och världen. Den närmast fascistiska värld - styrd av kapitaltransaktioner - som är den yttersta konsekvensen av "fri handel", är demokratins fiende.

SVT sände en högintressant dokumentär i kväll (tagen direkt från BBC:s "Storyville") om den amerikanska krigsmakten. Man gick där på ett metodiskt och dramatiskt sätt igenom på vilka olika sätt militärindustrin och folk i landets politiska ledning korrumperas och bildar maffialiknande kamratklubbar för att belöna varandra med lönsamma kontrakt. Det är en bild av ett land där kriget är en motor och där hela världen används som spelplan för Washingtons cyniska marknadsstrategi. På ett skrämmande sätt visar dokumentären hur viktig staten är för näringslivet, och näringslivet för staten.

Nyliberalernas vision om en värld där staten ombesörjer polis och militär, där allt annat sköts "av fri vilja" blir just en värld där den som är rik utnyttjar den rikedomen på obehagliga sätt. I det samhälle där en "fri marknad" råder inom alla samhällets sektorer får vi diskriminerande, repressiva och antidemokratiska mekanismer som arbetarrörelse och enskilda har bekämpat sedan feodalismens dagar.

Men jag måste ändå få göra reklam för Ragnars blogg. Vi gick på samma skola i fyra år och har haft en hel del diskussioner. Kanske fortsätter vi nu när vi bägge bloggar.