Obefintligt motstånd, obefintlig bildning

I Sydafrika händer det grejer. Kring 50 000 gruvarbetare har strejkat för att slippa leva under samma förhållanden som under apartheidtiden, och för att få rätt till lika lön som vita arbetare. Naturligtvis har acceptansen för strejken nu upphört!

Här i norr är vi vana att exportera råvaror i stor skala. Länge har det varit statens ansvar att fördela och exploatera, men nu är det nya tider och ny ansvarsfördelning. Ett bolag med två målsättningar - att bli störst i landet och att ge maximal aktieutdelning - ska öppna ett par gruvor i "ekokommunen" Sorsele, en kommun där jag tog mina första steg på jorden.

De jobb man förväntar sig när gruvan i Blaiken öppnar beräknas uppgå till 100 heltidsanställningar. Sen kan man diskutera vad som är realistiskt och vad som är hållbart, men kommunen har inte råd att missa ett enda arbetstillfälle.

Kommunen begick politiskt självmord om den tackade nej till sådana här projekt.

Den gruva som öppnas först, nu i år, kommer att kunna processa uppåt 1 500 000 ton malm varje år, något i stil med 4 000 ton om dagen. Det är rätt mycket. Två gruvplatser i Sorsele kommun har man nu utsett som intressanta i första hand. Guld, zink, bly och silver är de intressanta ämnen man ska bryta. Gruvorna blir dagbrott, alltså öppna gruvor.

Omfattningen av ingreppen i miljön kanske inte är så uppenbara i första hand, man tänker sig ett hål i marken som grävs upp och blir större och större, bara. Problemet är att en gruva är en stor grej. Och flera gruvor är ännu större grejer. I synnerhet när det gäller den blyhaltiga malmen, som är giftig.

Guldgruvan vid Ersmarksberget i Sorsele kommun kommer att kräva en stor damm där man kan tippa gruvavfallet. Det kommer att handla om enorma volymer krossat berg och det blir enorma högar av överbliven bergmassa. Någon gång kommer de gifter som finns i berget att släppas ut i naturen. Förhoppningsvis kommer inga översvämningar att laka ur föroreningarna och låta dem strömma ner i Storjuktan några tiotal meter från gruvområdet, men risken finns ju där...

I gruvprojektets närhet har vi vattendrag som Vindelälven, Juktån och Umeälven, den förstnämnda hittills oreglerad och av stor vikt för den naturliga biologiska älvmångfalden. Om utsläpp - exempelvis en läckande eller brusten damm - sker, kan vi få se ruskiga konsekvenser.

Geografiskt är regionen i sydvästra Sorsele kommun (kommunen är 20 mil på längden), och ut mot kusten längre söderut, rikt på mineraler. Givetvis kommer det att vara intressant för skövling när privata aktörer bedömer projekten lönsamma. Detta projekt anses ge en vinst efter tre års drift. Man räknar under ett normalår på en vinst på över 60 miljoner kronor. Vi snackar alltså ren kvartalskapitalism, ingen sysselsättnings-, regional- eller välgörenhetspolitik. Syftet är att göra vinst med så låga utgifter i området som möjligt.

Eftersom processen för att påbörja mineralutvinning ligger i privatkapitalets händer, kan en demokratisk planering med samhällelig ekohänsyn inte idkas på det här området. Kampen står mellan å ena sidan de lokala naturturismnäringsidkarna, Naturvårdsverkets och Naturskyddsföreningens engagerade, och å andra sidan det privata bolaget och kommunens styrande. Det är en ojämn och orättvis kamp. Kommunen måste bjuda in och tacka ja.

Hade man haft en prospektering och framtida gruvdrift under statligt ansvar, kunde gruvan i Blaiken ha blivit en del i ett större statligt projekt för kommunen. Där kunde satsningar på breddning av det lokala näringslivet, miljövård, utbildning, forskning och mycket mera ha ingått. Samhällsnytta hade på riktigt kunnat utveckla Sorsele till något mer än bara en outvecklad, råvaruexporterande håla. Som det ser ut nu, blir Sorsele kommun i stället - framför allt - den på vinsten snuvade kommunen, en plats för utvinning av vinsteffektiv malmmassa som snarast möjligt transporteras ut till kusterna för export.

Några blir glada. De får ju arbete! Andra blir sura. Vinsterna rinner ut till aktieägare söderöver. Så rullar kapitalismen på, och inte kan - eller vill - vi stoppa den.

EU-direktiv

Jag känner att det här är ett ämne jag får anledning att återkomma till många gånger i framtiden. EU-direktiven. Man ryser bara man uttalar skiten. Folkvilja så det förslår, liksom.

I grunden ligger en önskan från ett internationellt, världsomfattande FN-fördrag från 1996 om "intellektuell egendom", alltså rätten att äga och ta betalt för sånt man inte kan ta på - exempelvis musik, en weblayout eller pay-per-view-porr. Den förnämliga Europeiska unionen antog 2001 ett direktiv angående sådan upphovsrätt. Som en följd av detta direktiv känner sig en viss Göran Persson föranledd att vidta förebyggande åtgärder i form av en reaktionär proposition.

Enligt justitie- och statsministerskapet i det här landet begår jag - om propositionen går igenom som riksdagsbeslut - en kriminell handling om jag tillgängliggör verk på Internet eller på annat sätt på distans överför ett verk "till allmänheten" utan direkt tillåtelse av upphovsmannen. Med andra ord kriminaliseras jag praktiskt taget genom att använda MSN dagligen.

Det här är en rätt allvarlig skärpning av mina friheter som internetanvändare och av friheten för kulturen. Vem kan tala om fri kultur när den genom lagförslag som detta helt enkelt ställs under kapitalintressenas juristers kontroll? Deras kontrakt spänner över hela den allmänna kulturen. De flesta inflytelserika kulturmänniskor har något stort bolag "bakom sig" som bevakar sina intressen med näbbar och klor.

Regeringen påstår, lite som om den hade kopierat Antipiratbyrån*s propaganda mot fri spridning av kultur, att lagarna ska:

värna upphovsrätten, framförallt i den digitala miljön. Skapande verksamhet måste stimuleras. Det är viktigt för hela samhället.

Men upphovsrätten tror jag att det är en rätt marginell del av "skaparna" som har nytta av. Visst kan det hända att vissa konstnärer, författare eller artister av ett eller annat skäl vill hålla sina verk tätt skyddade och spridda endast strängt begränsat. Där kan upphovsrättslagstiftning göra nytta. Som jag ser det är dock de situationer då lagar som den nu föreslagna gör mer nytta än skada rätt få. Jag vet att de som verkligen tjänar på skärpt upphovsrättslagstiftning är de riktigt stora artisterna. Genom den massiva uppbackningen av bolagspropaganda kan de största artisterna tjäna multum på sina produktioner. För dem är upphovsrätten en garant för extra hög vinstmarginal.

Den vanlige lille artisten - ja, en bred majoritet av världens kulturarbetare är inte i klass med Britney eller Metallica - vågar jag påstå har bättre användning av en helt fri kulturspridning. Utan regleringar som förbjuder all icke-kommersiell spridning. Kopiering av musik för vanligt folks glädje, utan vinstintressen, är någonting som tekniken i allt högre grad har sett till att försäkra oss om.

Fler artister, fler författare och fler konstnärer på scenen tror jag är en oundviklig följd av den tekniska utvecklingen och av ungdomsgenerationens aptit på kulturkonsumtion. Givetvis är det ett hot mot den etablerade oligopolindustrin, och jag vill att riksdag och regering borde se upphovsrätts- och fildelningsfrågorna ur det perspektivet i stället. Det här är en kamp mellan vanligt folk och en i många fall maktfullkomlig medieindustri.

- SVT har nyligen påbörjat en webbpublicering av sitt filmarkiv.
- I varje liten stad finns ett fint bibliotek (ja, om inte kommunens socialdemokrati lagt ner biblioteket, vill säga).
- Många artister har startat upp egna små företag för att få ge ut sina verk utan att behöva slava under de stora bolagens krav.

Hur kommer det sig att sådana verksamheter fortgår i denna tid då regeringen känner sig nödgad att värna storbolagen och dess juridiskt färgade propaganda mot den tekniska utvecklingen? En lösning på den kniviga frågan "Men vem ska få betalt om alla stjäl musiken?" kan vara ett statligt mediebibliotek.

Kultur, och då framför allt i form av musik och film, kommer att behöva en sorts "mediatek" i framtiden. En offentlig institution, på Internet, där medborgare kan låna alla former av kultur fritt och ledigt.

Så pass mycket av informationen i dag förmedlas via medier och genom kultur, att vi måste satsa på det mer inom den offentliga sektorn. Att bygga en lagstadgad rätt åt de stora bolagen för ett ännu mer absolut oligopol på populärkultur är en alldeles galen väg att gå! Ett statligt mediatek som arbetar ut ersättningsregler ungefär som dagens bibliotek get författare ersättning tror jag blir nödvändigt inom kort. Det är sådana förslag riksdagen borde diskutera. Inte förbud och teknikfientlighet.

* Jag länkar till Antipiratbyrån mest som en kul grej. Deras hemsida har blivit hackad av ett gäng fildelare som kallar sig Arga unga hackare (AUH). Dem lär vi få höra mer av i framtiden.

Volksparteipolitik, ja!

Om man utgår från vad media har sagt om de fackliga organisationerna under senare tid, får man intrycket att de är maffiainstitutioner. I toppen sitter ett gäng skumma figurer som leder rörelsen åt ett håll, utan insyn och med knäppa metoder. De förskingrar, de stjäl, de är korrumperade och de är översittare som slår hårt ner på småfolket. Utlänningar får hotelser utdelade mot sig av fackmaffian, och fackpamparna har mångmiljonarvoden. Facket är en usel samling maktfullkomliga byråkrater.

Denna bild - som till en mycket liten del är sann - trumpetas vidare på av de borgerliga krafterna i allmänhet och av de borgerliga ungdomsförbunden i synnerhet. Moderata ungdomsförbundet (Muf) häver glatt ur sig att konkurrensen om lägsta lönerna är en "kamp mot överheten". Liberala ungdomsförbundet (Luf) kallar det maktmissbruk och protektionism när exempelvis Byggnads utfärdar blockader mot utländska företag som inte godtar svenska kollektivavtal.

Facket är den stora arbetande befolkningens yttersta skydd mot lönesänkningar och försämringar i arbetsvillkor utifrån. Ingen stat kommer att ställa sig i vägen för de utländska företag - må de vara baltiska, danska eller slovakiska - som vill dumpa svenska löner. Staten tar inget ansvar för arbetarna på så sätt, och det är därför som vi behöver facket.

Det ska sägas att facket inte är en perfekt konstruktion. I facktoppen sitter bara socialdemokrater, och bara "jasägare". Den som försöker strejka på ett för radikalt sätt, eller som vill föra en vänsterpolitisk agenda i fackets namn, möts av avståndstagande från den i mångt och mycket regeringstrogna fackledningen. För att ta sig till facktoppen får man sannolikt ta till fusk. Men trots dessa problem spelar facket en avgörande roll i vanligt folks arbetsliv.

Utan fack som agerar "protektionistiskt", "med unkna metoder" mot "de nöjda lettiska arbetarna" har vi ingen spärr mot lönesänkningsspiraler. Ett företag kan då ta hit arbetskraft från vilket EU-land som helst, till vilken lönenivå som helst, förutsatt att lönenivån godkänns av arbetarna själva.

Med andra ord skulle det utan de svenska fackförbundens makt på arbetsmarknaden bli väldigt lätt för arbetsköpare att spela ut arbetssäljarna mot varandra, och väldigt svårt för svenska arbetssäljare att hävda sina rättigheter. För vem vill ha en svensk arbetare när en slovakisk tar en fjärdedel så mycket i löneanspråk? Och varför riskera fackliga påtryckningar om förbättrade arbetsvillkor, när man lika gärna kan komma överens i det tysta med den utländska arbetskraften?

Det är självklart att de svenska arbetsköparna - både stora och små, och särskilt det egna "företagarfacket" Svenskt Näringsliv - vill att fackföreningarnas möjlighet till kontroll över arbetsplatserna ska försvinna. Med utländsk arbetskraft kan svenska företag få mer profit, och framför allt blir dess motpart i förhandlingar splittrad och helt kraftlös.

Men varför tar de unga borgarna företagarnas parti?

Jag kan förstå att det är viktigt rent principiellt för de borgerliga att protestera mot socialdemokratin och mot de korrumperade facken till förmån för "den fria individen". Men i första hand tror jag att det här handlar om strategi. Det är viktigt för borgarna just nu att göra strategiska utfall och att bedriva rätt sorts kampanjer.

Som borgerligt ungdomsförbund gäller det att till varje pris visa vad dålig regeringen är och vad bra (och kanske till och med naturligt) det är att tycka precis som borgarna i berörda frågor. Man måste visa upp regeringens, vänsterns och fackens rasistiska och konservativa kärna.

Problemet är inte att borgarna gör detta, det är utmärkt att borgarna hetsar och bygger vidare på mediekampanjerna. Problemet är snarare hur regeringen, facken och i synnerhet vänstern reagerar på det hela. Reaktionerna är för det första defensiva. Det handlar om att försvara kollektivavtalen, om att dementera anklagelser från opinionsbildare och om "samling kring framtida utmaningar". Vänstern, facket och regeringen gör ett bra försvarsjobb.

Fast man slår inte igenom i media genom att försvara sig, och man vinner inte opinionen genom försvar av det som formellt är rätt.

Borgarna använder sig av hårda ord och av en sorts helhetsgrepp som går ut på att ge en borgerlig "helhetsbild" genom att belysa vänstern, regeringen och den fackliga rörelsen från alla olika håll. De hårda orden och uttrycken tror jag att man klarar sig utan, men i synnerhet vänstern skulle behöva en motsvarighet till borgarnas kampanjartade helhetsbild. Vår opinionsbildning måste belysa allt i ett.

Genom mediautspel kan man faktiskt samla en helhetsstrategi och föra mycket bredare kampanjer än till exempel försvar för kollektivavtalen. Jag skulle gärna se att man fortsatte ut i media med förklaringar till varför kollektivavtalen är centrala, ur flera perspektiv.

Annars finns det en risk att saker blir som borgarna vill, nämligen att "det nuvarande" i form av regeringen, vänstern och facket, ses som destruktivt, bakåtsträvande och över folks huvuden. Den borgerliga alliansen ses då som "den fräscha, sunda skaran" av rättvisekrigare som ska återinföra rättvisa och sunt förnuft i statsapparaten, och rensa upp i systemet. Ärligt talat har vi media emot oss här, men desto större anledning att jobba strategiskt, då!

En metod som faktiskt visat sig lyckas kan vara att komma med kontroversiella förslag, för att på så vis få en bredare debatt som slår igenom i alla medier. När folkpartisterna går ut med extremistiska förslag så dras hela landet in i en debatt om integrationspolitik. Tänk om vänsterpartiet gick ut med ett förslag och en rapport om förstatliganden och återkommunaliseringar. Vilket agendasättande...

Leve Demokratiska Folkrepubliken Korea!

I gårdagens Länstidningen får Andrée Ivarsson, Liberala ungdomsförbundets (Luf) distriktsordförande, en notis tack vare ett brev till kommunalråden i länet.

Som parentes ska tilläggas att metoden med utspel i media måste anammas av Ung Vänster Jämtland snarast.

Notisen handlade om "ungdomspolitiker", om att ungdomsförbundens representanter borde ges större utrymme i skolorna. Andrée Ivarsson är märkbart intresserad av att synas och vara i blickfånget. Kanske är det en lyckad strategi för att ragga medlemmar, men jag undrar vilka förändringar Luf åstadkommer genom dessa återkommande utspel. Den som lever får kanske se.

Mitt stora problem är att jag inte riktigt håller med (oh, fancy that). Ungdomsförbunden är intresseorganisationer. Som sådana kan de ha en del i skolans verksamhet, men de bör ha en begränsad sådan. De bör i vilket fall som helst inte användas partipolitiskt i utbildningen.

Precis som liberalen är jag oroad över att det reellt demokratiska i det här landet håller på att falna. Mest kanske på grund av att den offentliga sektorn säljs ut och för att folkrörelsen inte längre existerar på det sätt den brukade.

Men även för att mer och mer av utbildningen verkar gå ut på "extern kompetens". Man ska nu hyra in arbetskraft utifrån - föreläsare, instruktörer och sakkunniga - för att utbilda barn och ungdomar. Lärarna besitter inte längre riktigt den förmågan, och vi ser ut att befinna oss långt från den självständiga skolan där elever och lärare resonerar sig till kunskap på egen hand. Skolor med en schysst budget kan anlita föreläsare, anordna temadagar om olika ämnen och låta kompetensen strömma. Andra skolor fastnar i en mindre dynamisk verksamhet, där förnyandet av kunskap inte sker lika snabbt och lätt.

Där ser jag en demokratiklyfta. Olika skolor har olika förutsättningar och möjligheter att lyckas. På den skola som har bra ekonomi får eleverna lärarna med flest vidareutbildningar och föreläsare med bra arvodering. På mindre lyckligt lottade skolor får man dras med det eviga vikarieträsket och kan inte hänga med i utvecklingen av pedagogik.

Skolornas demokratiutbildning måste breddas och fördjupas. Men eftersom de politiska ungdomsförbunden är intresseorganisationer som vilka som helst, tycker jag att utbildningen måste skötas av skolorna själva. Så kallade klasspresentationer, bokbord och paneldebatter kan ungdomsförbunden fortsätta att ha på högstadie- och gymnasieskolor, men demokrati handlar enligt mig inte primärt om partipolitik och ungdomsförbund.

Demokrati bygger på att samhällsmedborgarna känner till samhället och har kunskap att analysera samhället självständigt. Som en del i styret av demokratin finns politiska partier och ungdomsförbund, men de utgör varken grund eller förutsättning för demokratin i sig.

Vi elever måste inte i första hand "lära oss demokrati" av föreläsare från Luf eller Ung Vänster. Vad vi i första hand måste få av skolan är de modeller, som krävs för att vi på egen hand ska kunna analysera samhället, och kunskap om de verktyg som krävs för att förändra samhället på det sätt vi önskar. Det är ingenting som ungdomsförbunden ska stå för - vi ska kunna förvänta oss det av varje enskild skola.

Med det resonemanget skulle jag gärna argumentera för mer pengar till skolan och en friare lösning för utprövning av nya pedagogiska grepp, i bland annat demokratifrämjande syfte. Men jag ser få självändamål i att våra politiska ungdomsförbund tar utbildningsanspråk. Studierna håller vi internt, eller hur, Luf?

Ett par hektogram kakao.

Förenta staterna, under den karismatiske kronprins Bush, har beslutat sig för att sälja stridsflygplanet F-16 till Kuba. Många ser beslutet att exportera några av världens mest avancerade och destruktiva flygmaskiner till ett odemokratiskt land som Kuba som ett problem.

Bedömare ser med skepsis på utvecklingen av den generösa amerikanska exportpolitiken. Man påminner om att det är märkligt att ”Home of The Free, Land of The Brave” nu väljer att sälja avancerade flygplan till detta förtryckande land. Kuba besitter massförstörelsevapen och ligger i fejd med flera grannländer. En militarisering med amerikansk hjälp är knappast önskvärd på längre sikt, även om bra relationer kan vara bra på kort sikt.

För femton år sedan avbröt Förenta staterna sin vapenexport till Kuba, eftersom man såg de kubanska planerna på framställning av massförstörelsevapen som oroande. I dag verkar dock sådana tongångar inte spela någon större roll. Tvärtom innebär den amerikanska exporten av F-16 att närvaron av kubanska massförstörelsevapen nu erkänns officiellt.

Anledningen till flygplansförsäljningen är att Förenta staterna vill tacka den kubanska regimen för hjälpen i kampen mot terrorismen. Fidel Castro har visat sig vara en mycket god vän av friheten, även om han själv råkar vara en militär som blivit president genom en kupp.

Oron för att Kuba med sina nya, massiva flygplansskvadroner ska hota världsfreden väljer Förenta staterna att dämpa genom att även erbjuda vapenförsäljning till Kubas ärkerival Colombia. Genom att förse colombianerna med vapensystem i samma klass som de som nu säljs till Kuba hoppas Förenta staterna få bättre relationer till de båda viktiga latinamerikanska staterna och samtidigt behålla den militära balansen i regionen.

Nej… Nej, naturligtvis har Bush inte fått en så allvarlig hjärnblödning att han godkänner vapenförsäljning till självaste Kuba. Kuba är ju kommunistiskt. Men om man översätter lite, stämmer det med dagsläget: Kuba = Pakistan, Colombia = Indien, Fidel Castro = Pervez Musharraf.

Vad det här handlar om är en skum strategi i kampen för stabilitet i Mellanöstern och Central- och Sydasien. Landet som Förenta staterna ska exportera F-16 till är inte Kuba, utan Pakistan. Men även Pakistan har en militärdiktator, och även i Pakistan utförs horribla övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Pakistans president Pervez Musharraf har också kärnvapen. Det allvarliga i den amerikanska vapenförsäljningen är alltså inte bara att man militariserar diktaturer, utan att man även godkänner ännu en diktators innehav av massförstörelsevapen.

Som diktatur betraktat är säkert Pakistan ett snällt exempel (jämför exempelvis med Nordkorea, där Den Älskade Ledaren just har sänkt stadsbornas matransoner till 250 gram ris om dagen, hälften av minimum för rekommenderat dagligt intag) men knappast någonting för Bush att skryta med. Jag ogillar den Rumsfeldska strategin att acceptera och understödja de mest skumma metoder så länge de ”bekämpar terrorism”.

Exemplen på vilka som får stöd av Bush i kampen mot terror och knarkhandel är avskräckande, i alla fall om man tittar historiskt på hur rörelser som al-Qaida har skapats…

Gerillor, paramilitära förband och tveksamma arméer som den filippinska får rejält med stöd av Pentagon för att bedriva sin amerikanskvänliga kamp. Lite på samma sätt som CIA-skapade al-Qaida för tjugo år sedan bekämpade kommunism och knarkhandel, eller som Pentagon-stödde Suhartos terrorregim fick hjälp av dåvarande amerikanska administrationer att göra detsamma.

Bush är en knäpp frihetskämpe. De regimer som erhåller stöd av olika slag från Washington är inte sällan duktiga på att sätta förtryck och brott mot mänskligheten i system. Vi har förut sett många exempel från länder, där amerikansk inblandning har lett till decennier av förtryck och sjuka ledares bisarra personligheter (Saddam, mulla Omar, Papa Doc, etcetera). Bush har sagt i intervjuer att han beklagar Förenta staternas agerande förr i tiden, och att det sättet att tänka på inte längre uppmuntras. Men taktiken har knappast försvunnit.

I varje land där Förenta staterna griper in, uppstår grupper som ska föra den amerikanska administrationens kamp. Det kan handla om paramilitärerna i Haiti, tokmullorna i Afghanistan eller Pinochets statsdirigentsällskap i Chile. Gemensamt för all amerikansk intervention är att den – vid sidan av störtandet av ”kommunisterna” eller ”skurkarna”, såklart – skapar odemokratiska och oschyssta politiska grupper, som riskerar att kasta in de utsatta länderna i fullständigt kaos. Som exempelvis Haiti eller Afghanistan, efter de amerikanska interventionerna där.

Vad jag vill, vid sidan av att Nato och Förenta staterna lägger ner sina militära strävanden, är att alla länders ledare allvarligt borde tänka sig för innan de agerar i andra länders interna frågor. Om man skapar gerillor eller militära, politiska eller ekonomiska grupper endast med grund i sitt stöd från Washington, så skapar man problem för framtiden.

Det är en tråkig situation vi har när Bush vägrar låta länder som Kuba utvecklas i demokratisk riktning, men samtidigt gärna strör stöd över pervon som pakistanske Musharraf. Icke att förglömma Irak, där flera av terrorgrupperna med stor sannolikhet har kopplingar till amerikansk underrättelsetjänst.

Kamp för socialism, minst en gång om dagen!

Formulera mera gôtt mos!

Socialdemokratin har uppenbarligen gått i baklås. Varje dag märker jag hur jag - trots att jag medvetet kväser alla eventuella upprorskänslor - blir mer och mer förbannad på sossarna.

Det kan handla om debatter som den jag var med i på Primrose i går. Där säger sossen (som precis som de andra är noggrann med att påpeka att han naturligtvis är "partist"*, vilket jag själv inte alls är) att:

Nu tar vi och går på borgarna, va?

Följt av en förklaring om att

egentligen är vi i ungdomsförbunden överens om jämställdhetsfrågorna, men det är bra att vi diskuterar.

En sådan gång får man lust att skälla ut mänskan, men det känns orättvist att ge sig på fotfolket. För den eskapism och den brist på initiativ- och konfliktperspektivförmåga som skapas inom sossefamiljen kommer uppifrån. Det handlar om medveten handling från ledningens osynliga hand. Se till så ingen ifrågasätter samhällsordningen på riktigt - låt dem skrapa på ytorna i stället.

Det kan också handla om statsråden, de där läskiga varelserna som kan gå en på nerverna med sina falska och ibland inte ens socialdemokratiska uttalanden om allt från apatiska flyktingbarn till tillväxt. Varför ska till exempel sysselsättning föregås av tillväxt, när blev det socialdemokrati?

Jag kan inte hjälpa att känna skadeglädje när sossarna står under massivt bombardemang i medierna nu. Det är åtminstone tre tunga kampanjer som rullar med full kraft emot dem, med skandaler i facket, i ungdomsförbundet, i regeringen, i statsapparaten - man, they're all over. För så sant som det är sagt är sossarna att likställa med makten. En makt som nu för tiden förvaltar i stället för att utföra och utvidga den uppgift och det mandat folket har gett dem. När politik börjar handla om att "slå ut borgarna i debatten" eller förklara varför inpyrda myndighetsstrukturer måste gå före människovärde, i stället för att försvara sina väljares intressen, blir jag förbannad. Oavsett om det gäller sossar eller moderater vid makten.

Men en sak intresserar mig mer än vanligt just nu. Till och från i mediebruset kommer journalistik som vill säga mer än vad alla andra redan säger. Här hör man om "vissa andra" ungdomsförbund som har rejäla stormar internt. Som exempelvis KDU. Tydligen har ordförandestriden i KDU på senare tid gått mycket hett till - även där med medlemsfiffel och smygande bakom ryggar som resultat. Inom Muf sägs spritfester vara ett av flera kontroversiella lockbeten för nya, unga (minderåriga) medlemmar.

Ett problem med dessa rapporteringar är att de försvinner likt en droppe i floden, mitt bland alla artiklar om SSU-kampanjens nästa scoop. Där problem inom SSU kavlas ut till långa kampanjer, blir problem inom borgerliga förbund notiser i tidningarna.

I år är det uppladdningsår inför valåret 2006. Jag ska inte vara lika förvaltarskapsmässig eller elitistiskt karriärspolitisk som vissa SSU:are är, men jag vill ändå påpeka detta: 2005 blir vårt år, det år då Ung Vänster Jämtland växer i antal aktiva medlemmar och i synlighet. Vi och våra medlemmar har tystats nog nu, det är dags att slå tillbaka och föra det politiska debattklimatet åter till en schysst nivå. Ingen Lissabonstrategi, utan en norrländskt socialistisk filurarplan!

Mer aktivism, mer initiativ, mer show!

*Varför ska man vara "partist" (medlem i ungdomsförbundets moderparti)? Jag är inte medlem, och kommer inte under överskådlig tid framöver att bli medlem, i vänsterpartiet. För mig är Ung Vänster sig selv nok - jag vill inte ha något partimedlemskap.

Använd din begåvning - välj rätt språk

På väg hem från skolan i dag mötte jag ett gäng flickor, de såg ut att vara unga gymnasiestuderande. Jag ser ut som ett mumintroll med mina udda kläder, så vad som hände kanske inte är så märkligt ur ett rent kulturellt perspektiv. En av dem tilltalade mig på finlandssvenska och sa "Hej där, lilla du." - på det där lite melankoliska, finlandssvenska sättet. Som av en reflex svarar jag givetvis tillbaka: "Hej du." på samma finlandssvenska sätt.

När de passerat kunde jag höra kommentarerna. Ojdå, vad dyster han lät...!

JA! Finlandssvenska låter dystert. Om vi gör ett lätt experiment, kan vi urskilja lite roliga saker i våra nordiska språk (sett ur svensk, etnocentrisk synvinkel, förstås). Jag säger

Oj, nu är jag förbannad!

på svenska. Jag låter betoningen falla på nu och på förbannad. Men tar vi samma

Oj, nu är jag förbannad!

på norska i stället, så tar betoningen möjligen kraft vid oj, men framför allt stegrar sig betoningen, mot meningens slut. Så här där det i stället förbannad som får all betoning - något som ger den här meningen en ytterst komisk karaktär.

Oj, nu är jag förbannad!

blir på finsksvenska (big difference...) betonat nästan helt åt nu, då meningen tvärtemot norskans stegring mot slutet i stället ebbar ut.

Detta var en oprofessionell och inkomplett genomgång. Men det blir hemskt kul att pröva den där modellen på olika former av meningar - utspel, frågor och argumenterande, längre meningar. Vad jag vill ha sagt är det här:

Om du vill säga någonting som du vill ska ge upphov till glad respons - använd norskt eller möjligen svenskt uttal, men låt det sverigefinska uttalet vila till ett tråkigare tillfälle!

Stop the dancing!

Ner med allt! Martin Stenmarck har med sin "melodi" (om sådan fanns) Las Vegas "vunnit" den svenska melodifestivalen 2005. Man skäms över att inte vara norsk. Detta är ett horribelt, upprörande slag mot alla samhällets normer och regler. I rest my case.

And then... Det kommer dagar då världens centrum Östersund täcks av vattenmolekyler i fin ordning, så kallad snö. Vid sådana tillfällen, något dussin om året, brukar Nisse lille bege sig ut i det fria och skyffla och stånka. Så även i dag, sedan de gångna dygnens nedfallna snö i natt har yrt omkring i alla vrår där traktorer och plogbilar inte tar sig förbi och fram. Jag riktade in mig på att skotta ute på parkeringsytan utanför vårt hus. Traktorerna brukar ha svårt att komma åt där - bland annat hittade jag en yta som inte skottats på hela vintern.

Efter att ha skottat i någon timme, med hundratals kilo snö på mitt samvete, kommer en liten pigg bil farande. I god fart svänger den tvärt in mellan två garagebyggnader, genom en trång passage. Den kör raskt ner för backen, på gångvägen, in på gården. Med betydande risk för att mötas av - och eventuellt meja ner - mötande fotgängare tycker jag att den manövern var oerhört onödig. Ett alternativ vore trots allt att i stället välja bilvägen och passera bommen, för att på ett tillåtet sätt nå åtgång till innergården. (Något som den pigge bilföraren förresten också gjorde på väg tillbaka.)

Då suckar jag tungt, och undrar varifrån folk får tankarna som säger att

jag borde nog köra ner på gångvägen här, över den där drivsnön och försöka klämma mig igenom mellan garagen

eftersom de flesta med ens en avlägsen kännedom om området vet att det finns tre särskilt anpassade vägbommar i direkt anslutning till gården, färdiga att användas när som helst. Välplogade vägar finnes även. So why the hell make it more difficult than it already is?!

Folk är imbecilla. Så tänker jag i bland. Jag hade trott att detta var dagens lågvattenmärke - ingen kan väl vara mindre rationell än den äventyrlige föraren av den lilla pigga bilen? Jodå, skulle det visa sig.

Jag skottade alltså ett gäng parkeringsplatser, av tio stycken hade jag klarat av åtta och på den nionde hade jag lämnat en hög kvar, som jag skulle ta sist av allt. På den tionde platsen stod en bil, men alla andra platser - varav fem med motorvärmare - var alltså lediga. Döm om min förvåning när så en bil kommer insvängandes på parkeringsytan. Föraren ser ut att tveka lite, men kör sen långsamt och försiktigt in på en plats. Mitt i, med flera lediga platser till såväl höger som vänster om sig.

Hon - yes, it's a woman - ställer sig på den enda av de nio icke upptagna parkeringsplatserna som inte är skottad. När bilens front kör in i snöhögen puffar det till, och under den främre halvan av underredet skrapas och packas snön. Bilen står en stund på tomgång, innan den stängs av och kvinnan kliver ur för att stoppa i motorvärmarkabeln. Till synes helt omedveten om att hon ställt sin bil rakt på den enda snöhögen på många meter omkring. Tror hon kanske på ödet, att den platsen var förutbestämd för just den bilen i dag? Eller ville hon åt just den elstolpen? I så fall kunde hon ha parkerat på den skottade platsen bredvid... Ja, se fruntimmer.

Chockad och i full färd med att tänka efter om det ändå inte stod "Alla sinnesslöas dag" i almanackan säger jag inget till kvinnan. Hon trycker i kontakten och ställer in tiden i motorvärmarstolpen - och försvinner in i den trånga passagen mellan garagebyggnaderna. Vad har det tagit åt folk med bil, egentligen?

Blir man en tjockskalle som bilförare? Nej, det tror jag inte. I så fall skulle inte världen ha en miljon dödsoffer i trafiken varje år. Åh, vänta. Jäklar också, det har den. Shit happens.

Men dagens fullkomliga bottennapp var inte de bägge tappra medaljkämpande bilisterna. Nej, vinnare av dagens enfaldighetspris går till "vinnaren" av SVT:s odemokratiska melodifestival. Vid programmets början sa jag klart och tydligt, när det var dags för bidrag nummer ett att uppträda:

Den här låten vinner inte. Den här låten kan inte vinna. Den har inte det tempo och den känsla som krävs för att vinna.

När det senare stod klart att SVT:s fördömda jury (Allah och hans änglar ska förbanna dem och döma dem till ett liv i djävulsk eld och ett outhärdligt lidande) hade valt just detta första bidrag, Martin Stenmarcks vidriga Las Vegas, lugnade jag mig med att säga:

Men det här löser folket. Folket vill inte ha Martin i Kiev, de vill ha Nanne. Nanne tar hem det här, för så har folket röstat.

Och så räcker inte folkets röst fram?! Vi (alltså jag) i den schlageroinsatta världen säger enhälligt att här går skam på torra land. Pappa ville trots mitt motstånd att familjen skulle rösta på Nanne, och alldeles uppenbart borde man ha gjort det. Nu får jag sitta och kasta ruttna vegetabilier på teveskärmen senare i vår i stället. Tack för den, forbanne Stenmarck...!

Borgarna struttar runt

Det är helt upp och ner nu hos de blåa. Helt plötsligt är det folkpartiet som vill ha hårdare nypor mot invandrarna, centern som diggar kärnkraft och moderaterna som säger sig vilja öka anslagen till de kommunala skolorna. Bara kristdemokraterna står kvar, obemärkta och mobbade som alltid.

Borgarna skickar ut sina spindeltrådar stup i ett. De testar nya åsikter åt alla håll - moderaterna åt vänster, med sin "progressiva, mjuka touch" och folkpartiet åt höger med de "hårda nyporna" mot allt och alla. Visserligen finns alla chanser att dessa förslag, som onekligen ger partierna en fantastisk möjlighet att mycket precist tajma in sig på den aktuella opinionen, röstas ner när partierna håller sina beslutande kongresser. Men det oroar mig ändå att så mycket är på gång.

Jag läste i tidningen Arbetaren om omgrupperingen av folkpartiets ledande personer och skiftningen av fokus när det gäller partiets utåtriktade arbete. Sedan valrörelsen 2002 har flera förskjutningar skett - bland annat har den (om än rabiata, så dock ifrågasättande och kritiska) framstående folkpartistiska feministen Birgitta Ohlsson fått flytta från fronten till bakgrunden i media. (Medvetet omgiven av f, då jag känner Birgitta som den fräsande ledaren för FeLiRa (Feminist, Liberal, Radikal). En fräck kvinna. Nå.)

Men inte bara valet av personer till olika poster ("höken" Mauricio Rojas ersatte "duvan" Erik Ullenhag som integrationstalesman) har gått åt det reaktionära hållet. Även partiets slagord och retorik har drastiskt ändrats. Man pratar om "vi är de enda som vågar ta upp den här frågan, den är annars tabubelagd" (om "invandrarproblem") och "en fjortonåring kan mörda men inte dömas till fängelse" (om straffrättsåldern). Dessutom har partiet skaffat sig starka moraliska uttryck och har börjat använda ord som "flum" och "snällism" om den klassiskt socialliberala falangen, till vilken ungdomsförbundet Luf i vissa sammanhang hör.

Just konflikten mellan "snällisten" Fredrik Malm i Luf (hur "snällist" man nu är när man anser att bombimperialism är schysst demokratiarbete har jag andra åsikter om) och Lars "att ställa krav är att bry sig" Leijonborg är intressant. Här får folkpartiet stå som högerkraften, den repressivt strävande mörkerkraften, medan Luf blir den rättroget sociala och förkastar det folkparti som nu "sänder ut testballonger".

Jag ska inte glömma att nämna moderaterna i det här sammanhanget, för även där ser det ut att bli sprickor mellan parti och ungdomsförbund. Medan Fredrik "folk bryr sig mer om innehållet än ägandeformen" Reinfeldt är mjukisen som lyssnar till den offentliga sektorns anställda, är Johan "varje skattehöjning är en utebliven prioritering som slår hårt mot medborgarna" Forssell den ideologiske vakthund som sätter dogmer före populism. Just moderatsprickan kan bli riktigt spännande, då det inom partiet nu vaknar en insikt om att skatter faktiskt inte kan sänkas hur som helst, när som helst, oavsett omständigheter. Ungdomsförbundet Muf kommer inte att acceptera några eftergifter alls i skattefrågorna. Hurra, sprickorna är på gång!

Centerns och kristdemokraternas sprickor står i mindre ämnen, mest som kärnkraft och religiösa frågor. Sånt som ingen egentligen vill ta sig an, men som ändå - ur kvällstidningspublicistiskt perspektiv - vore förbaskat trevligt att se intriger kring. Eller, som ungdomen nog helst uttrycker det: "Men ORKA bråka om sånt...!"

På andra sidan står en "vänster" i startgroparna. Jag tror att vänsterpartiet kommer att backa en aning från den radikala linje man tidigare pratat en del om, och i stället väljer att ställa sig rätt mycket bakom många av de krav som LO ställer i den allmänna debatten. Socialdemokraterna verkar ordentligt oense - å ena sidan Göran Persson med sina jasägande statsråd, där receptet på valseger 2006 stavas löften om högre moms och skatt, och å andra sidan de socialdemokratiska kommunalråd som verkligen inte vill ha ännu mer vanligt folk emot sig. Alltså, sossarna har hajat vad politik handlar om: skatter upp, eller skatter ner.

*märkbart förargad mimik*

Det verkar vara moderaternas mediestrateger som sätter mediernas agenda just för tillfället. Bilden av Göran Persson som en trött, initiativfattig, stel och förvirrad göbbe målas helst upp av bland annat Lars Adaktusson i SVT:s Agenda. Samtidigt får Fredrik Reinfeldt uttala precis de punchlines som vilken person med sunt förnuft i skallen som helst skulle ha sagt, i knepiga situationer. Allt och ett blir, enligt vad jag erfar, värre av att vi har en drös inkompetenta, ofolkliga jasägare i regeringen över vilka man bestämt vill kasta upp!

Nå, än lever min förhoppning att saker och ting stegvis ska förbättras. Om inte socialdemokraterna (med Ardalan-skandal och skatteförvirring) lyckas lösa upp opinionsfrågan så lär vänstern göra det. I vår presenterar vänsterpartiet i Stockholm en rapport om följderna av bolagiseringar och privatiseringar av den offentliga sektorn. Senare i vår håller också Ung Vänster en välfärdskonferens - som ett sätt att visa att vi som är unga och till vänster menar att vår gemensamma välfärd i dag är hotad i grunden, och måste försvaras och tas tillbaka.

Det kommer troligen att kampanjas en del under året. För eller emot välfärd? Ja, inte lär det då vara den frågan som striderna står kring. Nej, som jag har uppfattat läget är exempelvis SSU ute efter mer smutskastning och en lägre nivå på debatten. Inte i min vildaste fantasi kan jag föreställa mig att de unga borgerliga tackar nej till publicitet på det sättet.

Man kunde tycka att fler borde bry sig om välfärden, i alla fall om åt vilket håll landet och kommunerna verkligen ska styras (vem som styr spelar uppenbarligen mindre roll). Men Östersunds kommunfullmäktiges nedskärningsförslag, ett förslag som slår hårt mot all kommunal välfärd, är föremål för en olustig uppgivenhet. Jag är helt övertygad om att de flesta i den här kommunen mer än gärna betalar en hög kommunalskatt för en bra och heltäckande kommunal samhällsservice, men när det kommer till den verkliga politiken ligger folk oförskämt lågt. Som det ser ut nu visar de flesta varken intresse för vilka personer det är som styr, eller för hur kommunens välfärdspolitik borde se ut! Politiker ska ansättas och mötas av indignerade arbetarstämmor när de kommer med oanständiga förslag av denna art, goddammit!

Förlåt mig, ty jag saknar alldeles stringens. Men det är lättast så. Suckers...

Det kostar på att rocka

2004 betalade vi svenskar tio miljarder kronor i avgifter för de fonder vi skjutit in pengar i. Fondavgifterna är bankernas sätt att ta betalt för "tjänsten" de utför åt oss - leka med våra pengar på det globala kasinot, värdepappersvärldsmarknaden.

I dag fick jag ett brev av den bank som tar betalt för att hålla inne med just mina pengar, Föreningssparbanken kan vi kalla den. Brevet handlade om deras "Miljöfond". Jo, jag bidrar tillsammans med många andra svenskar till att Föreningssparbanken förvaltar lite drygt 270 miljarder kronor i fonder. En inte helt oansenlig summa.

Föreningssparbanken har under föregående fem år gjort en vinst på lite drygt 30 miljarder kronor. Under samma period har jag haft en summa på cirka 3 500 kronor placerad hos Föreningssparbankens fondspelare. Under fem år har de spelat friskt med mina pengar. Summan har varit nere på 2 500 kronor, men också uppe på 3 700 kronor. I dag är den tillbaka nästan på samma nivå jag köpte fonderna för, nästan 3 500 kronor.

På fem år har alltså Föreningssparbanken förmått bringa mig ett nollresultat, mer eller mindre. Fast det vore också fel att säga. För lite under insatsen ligger faktiskt fondens värde nu, så om jag trotsat alla förståsigpåare och klämt in sedlarna i min äckliga madrass då för fem år sedan så hade jag i alla fall haft pengarna här och nu. Utan avgifter.

Nu var jag elak som namngav banken och därmed dissade den, men eftersom samma storbanksregler gäller för alla storbanker kan jag lika gärna namedroppa lite negativt flow på andra också: Nordea, SEB och Handelsbanken förtjänar också att fetdissas. Så det så.

De pengar som jag har lånat ut till olika banker kostar mig små summor varje år. Såhär dags ges ingen ränta på insatta pengar - det lilla äts upp i "administrativa kostnader".

För något tiotal år sedan, på stenåldern innan jag gick i gymnasiet, hamnade de stora bjässarna till banker i kris sedan Sverige hade genomfört ett steg till i ekonomins naturlags riktning (för mer bra information om det, se Dan Josefssons film Novemberrevolutionen) - nämligen kreditavregleringen. Bankerna höll i alla fall på att gå omkull, och staten trädde in med tiotals miljarder för att plåstra om det sargade samhällets sargade banker. Dessa banker har på bara några år i början av 2000-talet tjänat in minst lika mycket i vinst som de fick av skattebetalarnas pengar då. Detta mest bara genom att strypa antalet utgiftsposter och öka antalet intäktsposter, eller, som man också kan kalla det, anpassa sig till marknadskrafterna.

Eller, för min del, genom att upphöra med det en bank förväntas göra - alltså att ge mig ränta och avkastning för att den med mina pengar investerar stort i mer eller mindre tvivelaktiga projekt världen runt.

Och apropå tvivelaktiga projekt stod det i brevet jag fick hem i dag att "Miljöfond" ska byta namn till (och håll i Eder) "Etik & Miljöfond" (miljardvinsterna förbättrar tydligen inte förmågan att skriva vettigt). Föreningssparbankens fondförvaltare Robur ska nu inte längre bara inrikta sig på bolag som uppfyller vissa miljökrav utan även se till att vissa etiska aspekter av företrädesvis svenska bolag uppfylls innan investering sker. Well, etik my ass, så länge företaget tar all eventuell vinst i form av avgift och håvar in tiotals miljarder i utdelning till ägarna...!

Jag tycker gott att staten kan expropriera de stora bankerna totalt. Rakt av. De missbrukar sina positioner som oligarker på bankmarknaden genom att suga upp och orättfärdigt ackumulera kapital från arbetarklassens lojala kämpar (visserligen betalar även storbankerna lite skatt till staten, i marginalerna). Staten har en gång betalat åtskilliga miljarder för att rädda dem ur knipa. Nu kunde vara tid att sätta ner foten och ta befäl. Frånta de privata oligarkerna sin samhällsmakt och återföra lite hopp åt de arbetande massorna.

Notera min mycket pragmatiska, sympatiska och osekteristiskt resonerande ton i just den slutsatsen. Men även jag blir faktiskt provocerad, på riktigt.

Statliga banker med tydlig styrning, där eventuella storvinster inte flyter iväg i skalbolag och ägarposter och bonusprogram, utan investeras i god och närande samhällsservice, vore faktiskt fett bra och - tror jag - ingen omöjlighet.

Att kuppa är svängigt

Jag vill gärna se att svenska mediers internationella nyhetsbevakning involverar mer än bara fem konflikter i framtiden. Här kommer en av alla bortglömda frågor igen.

Förenta staterna missar sällan en chans till intervention - särskilt på sin egen bakgård, i Latinamerika. Visserligen har man nu för tiden inte någon doktrin som direkt legitimerar amerikanskt styre, men Bushs junta har ändå förtydligat Förenta staternas rätt att slå till närhelst amerikanska intressen hotas.

Av någon märklig anledning verkar många latinamerikanska folk - jag tänker på brasilianarna, venezolanerna, bolivianerna, uruguayanerna, med flera - välja presidenter som medvetet söker motverka dessa frihetens och rättskaffens dollarintressen.

Senast Washington intervenerade militärt, vi kan kalla det "gjorde militärkupp", i Latinamerika var det inte i Venezuela, som många tror. Nej, sedan den för Bush förnedrande, misslyckade kuppen mot Venezuelas president Hugo Chávez genomfördes 2002 har CIA och Pentagon med Bushadministrationens goda minne hunnit med Haiti också. Alltså, den där lilla bortglömda ödelen som ingen svensk ser, i sin iver att njuta av turismens problemfria liv i Dominikanska Republiken. På andra sidan av ön Hispaniola. Alldeles intill förtryckets och socialismens Kuba. Ism som ism, alla äro de onda. Inte sant? Hur som helst.

Haiti hade fram till 1980-talet styrts av despoter hit, despoter dit. Då plötsligt dök en populistisk katolsk snubbe upp och predikade mer folkstyre och mindre banditstyre. Han hette Jean-Bertrand Aristide. Av någon anledning valde de onda haitierna att sätta sitt hopp till honom i stället för till gängen som åren innan helt kontrollerat landet.

Nåväl - när Aristide 1990 blev vald till landets första hyfsat folkliga president uppstod spänningar. Inte bara bland folk i Haitis egna maktelit utan även i tankesmedjor i Nordamerika började man oroa sig för denne karismatiske man som kunde agitera ordentligt och få de fattiga massorna med sig.

Aristide var kanske bra för att få kontroll över det oroliga landet, men hans politiska ambitioner att utveckla självständighet och jämnare välstånd stred mot viktiga intressen. Vems intressen som här hotades tror jag inte att jag behöver gå närmare in på. Redan 1991, efter åtta månader på presidentposten, kastades den reformistiske Aristide ut av den egentliga makteliten - militären, med hjälp av de av Förenta staterna grundade milisgrupperna i opposition till Aristide. Vid denna tidpunkt motsatte sig dock Förenta staterna den nya diktaturen, som kom att sitta kvar fram till 1994, när Clinton hade förhandlat med Aristide om att föra en politik som både haitisk och amerikansk elit kunde leva med. Amerikanska styrkor intervenerade i september 1994, och från oktober samma år kom Jean-Bertrand Aristide, med sitt parti Lavalas, att bli Haitis ledare.

Politiken under Lavalas styre kom att bli en som till stor del passade Washingtons intressen. Ekonomiska åtstramningar och mindre subventioner till fattiga gav det styrande partiet dåligt rykte - vid sidan av de våldsamma kravallerna, vill säga. Efter att 1995 ha förlorat presidentvalet till en annan kandidat blev Aristide år 2000 återvald. Den här gången lät alla kommentarer inte helt unisont positiva. Anklagelser om valfusk på olika håll utdelades och varken polis- eller militärstyrkor ville se Aristide kvar.

Det utländska biståndet till det av Förenta staterna beroende Haiti sjönk och uteblev nästan helt under Aristides sista år vid makten. Haiti höll på att explodera under matbrist, brist på pengar, brist på drivmedel och med en arbetslöshet på tiotals procent. Beväpnade gangstergäng tog mer och mer makt på statens bekostnad. 29 februari i fjol rövade så ett amerikanskchartrat flygplan bort president Aristide och flög honom till Centralafrikanska Republiken.

I de amerikanska uttalandena sades att Aristide hade låtit de väpnade gängen härja fritt, och att det därför vore orimligt att låta honom stanna. Kanske det, kan man tycka. Men för det första var Aristide rent konstitutionellt vald till president av haitierna själva och för det andra låg ansvaret för den haitiska statsmaktens sönderfallande våldsmonopol främst på amerikanerna själva, som sett till att helt underminera regeringens möjligheter att kontrollera Haiti.

Dagens Haiti är ett "trevligt" och fritt ställe i bästa CIA-regi. FN-styrkor finns i landet, men de är under enorm press och fungerar i stort sett som skydd eller förstärkning åt den haitiska polisen. Polisen är i sin tur brutal och maktfullkomlig - den utför mordräder i fattiga områden och jagar med våld och hot anhängare till Aristide och motståndare mot den nuvarande, konstitutionsvidriga regeringen. Till detta ska läggas de milisgrupper som tack vare ett historiskt starkt stöd från Washington fortfarande kan utöva en smått fanatisk terror bland Haitis nära nio miljoner invånare.

Amerikanska journalister rapporterar om en mycket otäck företeelse. Om en människa som kan misstänkas sympatisera med Aristide blir skottskadad, håller sig denne hellre utom statens vetskap än uppsöker sjukhus. För på sjukhusen söker polisen upp den politiska oppositionen och fängslar den. Hittills finns hundratals politiska fångar i landet, men antalet ökar. I det stora hela blir situationen i Haiti värre. Missnöjet mot Aristide var ingenting mot det med den nya, illegitima regeringen - men den här regeringen slår tillbaka tiofalt mot de demonstrationer som kräver att den konstitutionella ordningen följs. Aristides mandat är ännu inte avklarat och det går inte ut förrän i år.

Man ska inte romantisera över det som varit alltför mycket. Under Aristides tid som president utövades haitiskt statsvåld mot medborgarna, precis som det alltid har gjort i förtryckets och Washington-beroendets Haiti. Men den ruggiga utveckling som Bushadministrationens hökar varit med och dirigerat de senaste åren kan man inte se särskilt ljust på. Ännu en gång har den amerikanska taktiken att först svälta ut för att sedan militärt manövrera ut självständighetssträvande ledare visat på det omänskliga i modern imperialism.

Kubas oförlåtliga svek mot utländska investerare har länge givit upphov till kraftiga protester från omvärlden utanför Latinamerika. Även mot Haiti riktades, på grund av svikande affärslojalitet under början av 2000-talet, stark officiell kritik mot de övergrepp som begicks under Aristide-eran. Men sedan en CIA-trogen (se, jag kan också använda nyhetsspråk) regim nu tillsatts i Haitis huvudstad Port-au-Prince hör vi inte längre Bush och Chirac ropa efter fler militärkupper.

Situationen i Haiti är en produkt av Förenta staternas nickedockspolitik. Genom att utbilda paramilitära grupper, göra Haiti oförmöget att klara sig utan bistånd från Washington och ständigt positionera amerikansktrogna våldsverkare som opposition har Förenta staterna åstadkommit en utomordentlig soppa av maktmissbruk och korruption. Att den politiken har förstärkts på senare år snarare än mattats av är något som äcklar mig, i alla fall.

Förtrycket fördöms inte gärna officiellt av någon betydande statsrepresentant i dess nuvarande form. Än så länge kretsar oron kring att det i Haiti råder en orolig stämning - inte att den valde presidenten hålls ute av amerikanskstödda kuppmakare och paramilitära gangsters. Men det svänger gôtt i imperiets utrikespolitik ändå - för Bush är tyvärr upptagen på annat håll i sitt globala frihetsbygge. Så mycket för den demokratiimperialismen...

Moderatsnurrigt värre

Jag sitter och läser insändarna i dagens Länstidningen. Både moderater och socialdemokrater skriver massor av insändare. Det handlar om arbetsrätt, om skatter och faktiskt också om konferensen i Åre i maj.

Sossarna är noggranna med att använda en höger-vänsteranalys, där socialdemokraterna är vänstern som ständigt står upp mot den elaka högern. Jämtlandsmoderaternas argumentationsteknik är rätt dålig - framför allt drar de helt värdelösa slutsatser och gör en helt kass analys av verkligheten. Men jag vill inte vara sämre! Därför sänker jag mig till samma bottenlöst felanalytiska nivå.

Ola Sundell (m) skriver:

[Berit Andnors] högskatte- och bidragspolitik har också lett till att nio av tio långtidsarbetslösa förlorar på att börja jobba, enligt en uppmärksammad studie vid Karolinska Institutet.

Här har Sundell använt sig av roliga fakta. För det första stämmer inte slutsatsen att man som långtidssjukskriven förlorar pengar på att arbeta, det kan vilken långtidssjukskriven som helst (min mamma, exempelvis) vittna om. Fast det är klart, i studien som Sundell hänvisar till har alla intervjuade avtalsförsäkringar från AFA, försäkringsbolaget som finansierat studien. Så har man en försäkring i tillägg till sin sjukersättning kanske läget förändras något - men referatet till studien har fler brister.

Studien offentliggjordes med dunder och brak på DN:s debattsida. Man hänvisar till medianlön i debattartikeln, vilket i kombination med märkligt stort antal deltidsarbetare i alla fall får mig att tveka till ifall svenska kvinnor generellt sett tjänar 10 368 kronor i månaden efter skatt. Enligt Handels utredare är genomsnittslönen på 13 000 i månaden efter skatt. Beroende på vilka siffror man räknar med - och vilket urval man gör när man sammanställer siffrorna - får man alltså våldsamt skiftande resultat. Antingen tjänar man någon tusenlapp eller så förlorar man några tusenlappar på att vara sjukskriven. Vad jag vet är att livet som sjukskriven är ekonomiskt knapert i allmänhet och fysiskt och psykiskt knäckande i synnerhet.

Karolinska Institutet (KI) står inte bakom de rapporter som visats i massmedia i samband med studiens offentliggörande. De skriver på sin hemsida att rapporterna inte är utgivna av KI. Rapporterna har enligt KI:s presstjänst heller

ännu inte genomgått sedvanlig vetenskaplig granskning.

Om Ola Sundell vill attackera Berit Andnors politik och hänvisa till studien tycker jag att han i stället borde fokusera på den kritik som i studien riktas mot rehabiliterings- och åtgärdsprogrammen för långtidssjukskrivna. Där finns mycket att klaga på, många områden där regeringen har misslyckats att driva på för en mer mänsklig behandling av sjukskrivna. Jag förstår dock varför Sundell kommer till slutsatsen att bidragsnivåerna är på tok för höga.

Han är trots allt moderat. Som moderat vill han helst se till att sänka skatterna och överföra mer av den offentliga sektorns ansvar till privat sektor. Med andra ord är det bättre enligt honom att ta bort en del skattefinansierade saker - som arbetstrygghet - och lämpa över dem på oss privatpersoner i form av privata försäkringar eller liknande.

Man skulle kunna förändra systemet ganska mycket, och på så vis minska antalet långtidssjukskrivna samtidigt som fler arbetar över huvud taget. En lösning heter höjda skatter och ökad omfördelning. Vid 70-talets slut tillämpade vi i Sverige en politik åt det hållet, med höga skatter och en svällande offentlig sektor. Fler kvinnor fick jobb och ju fler kvinnor som anställdes, desto lägre fanns det möjlighet att göra arbetsbördan. Men detta har han såklart inget intresse av att argumentera för. Att argumentera för ett rent aktivt förbättrande av kvinnors arbetsliv vore svårare än att konstatera att skatterna högre än rimligt, och att det är därför som folk inte kan jobba.

Imperialisterna bjuder upp till vals

Att Göran Persson gillar att dansa med kossor vet vi. Om Condoleezza "Condi" Rice, Förenta staternas utrikesminister, är en kossa vet jag inte - men Göran vill helt säkert dansa med henne. Göran vill tydligen dansa med hela kohagen. Det är i alla fall den slutsats jag kan dra eftersom regeringen inte ber imperialistsamarbetet mellan Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR), Partnerskap för fred (PFF) och North Atlantic Treaty Organization (Nato) att förlägga sitt "gettogether" någon annan stans än i Sverige.

När regeringen nu välkomnar Nato-alliansens allra första EAPR-ministermöte är det en viktig signal till oss svenskar. Vår vilja att stå utanför Nato och vår motvilja mot imperialistiska krig räknas inte längre. Nu ska vi välkomna militäralliansens företrädare. Regeringen ska föra oss ännu närmare Nato.

Fast det här är bara det stora, officiella närmandet. Redan tidigare har vårt politiska styre sett till att sudda bort den där besvärande stämpeln som neutral och alliansfri, som Sverige tidigare har haft vissa benägenheter att uppvisa både inåt och utåt. Genom att behålla goda kontakter med Nato-länderna och delta i dess militära operationer har vi förberett för ett medlemskap rent praktiskt. Dessutom har vi fjäskat för inte bara Nato utan även för andra utländska militärmakter genom att erbjuda Norrland som ett gigantiskt militärt övningsområde.

Jag vill inte att Norrland blir övningsfält för framtida mördarmaskiner i den fanatiska Bushhögerns imperialistarmé. Jag vill inte att den svenska regeringen säger ja till utländska förfrågningar hela tiden. Jag vill säga ifrån när militaristiska intressen sätter dagordningen, över vanligt folks huvuden.

Varför ska Sverige överge sitt fristående från imperialistiskt strävande organisationer? Jag ser gärna att vi stärker vårt engagemang i FN-relaterade frågor och mäklar fred eller på civilt sätt förebygger militära konflikter självständigt. Men att närma sig Nato - med ett sånt folkligt motstånd mot organisationen som finns och sedan länge har funnits - är inte bra alls. Den konferens som nu blir av den 24 till 25 maj blir en konferens för att försöka legitimera svenskt stöd till militära ingrepp på imperialistisk grund. Bilden av Sverige som ett diplomatiskt respektabelt och pålitligt land riskerar att få sig en mycket allvarlig törn här.

Därför tycker jag att det är viktigt att regeringen tänker över sin jasägarstrategi och tar ideologisk ställning. Mot imperialistiska krig och imperialistallianser, för folkrätt och oberoende.

Därför tycker jag också att det är viktigt att alla vi antiimperialister demonstrerar vårt missnöje i anslutning till konferensen!

USA ut ur Mellanöstern!
Inga Nato-krig för "strategiska intressen"!
Fred, flum och frihet! ;-)